hej, ni bästa, måste tillkännage något. jag funderar starkt på att lägga ner bloggen. jag mår själv inte bra alls och jag har ingen lust att skriva på den här fanficen. allt känns bara hopplöst för mig, och jag är i en dålig period av mitt liv just nu. och att jag bara sviker er genom att inte uppdatera får mig bara att må sämre, så jag ska nog sluta skriva här. jag älskar att skriva, så jag kommer att fortsätta. dock inte här på blogg.se, eller på den här novellen. ni kan hitta mig här eller på twitter och tumblr. förlåt för allt, hoppas ni inte hatar mig eller något, känner mig hemsk. ni är bäst, puss

''So, what did you thought about the movie? It wasn't that boring, huh.'' skrattade Harry. Diskret himlade jag med ögonen innan jag nickade mot Harry leendes. Harrys läppar rörde på dig, men jag kunde inte uppfatta ett ord av det han sa. Jag var borta i mina egna tankar. Blicken som Connor gett mig när vi gick ut ur biosalongen hade fått mig att känna mig så skyldig. Mitt samvete åt upp mig inombords. Jag har alltid haft lätt för att förstora saker, bli paranoid för lätt, eller få dåligt samvete hur enkelt som helst. Det var något i dem kristallblåa ögonen som gjorde så jag blev svag. Jag hatade att känna mig svag, särskilt när jag inte ens gjort något fel. 

Jag ville prata ut med Connor, reda ut saker. En liten röst i mig skrek att jag skulle göra slut med Connor. Mina känslor för honom har bara svalnat mer och mer. Det är inte rättvist att vara med honom när jag inte kände som i början. Det skulle vara svårt. Jag gillade fortfarande Connor, men det kändes inte rätt. 

Ett par starka händer tog tag om mina armar hårt. 

"Shit." mumlade Harry. "Erin are you ok?" Min blick flackade till och jag vaknade upp ur mina tankar. Vad hade hänt? Jag frågade inte honom det, utan bara nickade. Svala berörningar placerades på mina armar där Harry förut hade sina händer. En rysning klättrade uppför min ryggrad. Harry kollade på mig med en bekymrad blick. Jag svalde hårt. Det tog mig ett litet tag innan jag förstod att Harry precis stoppat mig från att gå rakt ut i trafiken.

"Harry, could you do me a favor?" frågade jag honom neutralt. Han nickade på huvudet och väntade på att jag skulle fortsätta. "Drive me to Connors flat." Jag såg på honom att han egentligen inte vill det, men han ryckte på axlarna och nickade ännu en gång på huvudet. Vi satte oss i bilen och körde iväg, fortfarande med samma skyldiga känsla som jag haft under kvällen.

 

Efter att ha kört runt i en halvtimme då Harry inte hittat rätt lägenhet, var vi äntligen framme. Innan jag slog igen bildörren log jag svagt mot Harry och tackade honom. Min mage hade vänt sig ut och in. Jag hade längtan efter vatten då min mun blivit så torr. Jag gick in genom entrédörren till lägenheterna. Jag stannade upp när jag väl var där inne. Skulle jag ge Connor en ny chans, oss? Ja. Ja, det ska jag. Det här kanske bara var en nerförsbacke, inte något slut. Jag svalde hårt innan jag fortsatte uppför trapporna till Connors lägenhet. Min blick var fast på dörrhandtaget. Jag knackade på försiktigt och väntade på svar. Inget svar. Utan att jag märkt det hade jag börjat knäcka fingrarna. Det var en dålig vana som jag bara hade när jag var nervös. Jag väntade en liten stund till innan jag öppnade dörren och smög in i lägenheten. 

"Connor?" ropade jag. Jag hörde att någon var hemma, men ändå fick jag inget svar. "Connor?!" upprepade jag mig. Jag skakade på huvudet innan jag fortsatte längre in i lägenheten. Ljudet av någon som pratade tyst blev allt tydligare och tydligare. 

"Promise that you'll break up with her." 

"I promise. You're the one I want. She is nothing compared to you, she's doesn't mean anything anymore." Mina ben började skaka när jag hörde orden som nyss sagt. Jag kände igen rösten, båda två. Luften fastnade i halsen och tårarna började rinna längst mina kinder. Orden upprepades i mitt huvud; she doesn't mean anything anymore. Jag tog mig samman även om jag kände mig förstörd. Jag fanns inte. Han skulle inte bry sig om jag försvann. Jag betyder inget, det har jag aldrig gjort. Orden skavde inuti mig, det var sant. Jag var ingen, jag var värdelös. För Connor, för mamma, för Harry. Skulle dem märka om jag försvann? Skulle dem bry sig? Ljudlöst öppnade jag dörren till sovrummet. Connor låg ovanpå tjejen som vi träffat i kafét och placerade tunga kyssar på hennes mun och hals. Deras blick flackade till, dem hade blivit avslöjade. Varför trodde jag ens på Connor den dagen i parken? Vem som helst förutom jag kunde se att han ljög för mig. Connor slet sig ifrån tjejen och gick fram till mig skakigt. Han tvekade innan han kupade sin hand och strök mig mjukt på min blöta kind. Jag kunde känna hur mina ben tvekade på grund av hans berörning. Jag öppnade munnen för att säga något, men stoppade mig själv. Jag hade inget att säga, det fanns inget att säga. Jag fall i bitar inombords. Snart fanns jag inte, snart skulle jag försvinna. Det som hänt nyss startade mig riggning. Jag var bara till besvär för Harry, han hade givit mig så mycket men jag hade behandlat honom som luft. Det skulle vara bra om jag försvann. Connor ville inte ha mig, han hade precis sagt det som alla tänkte. Jag betyder inte något. Connor fortsatte att trösta mig med sin lugna röst samtidigt som han upprepade att han älskade mig. Jag tog till mig mod och knuffade undan hans hand. 

"Don't touch me." sa jag tomt. Min blick var livlös. 

"Erin, please. I fucked it up, but I love you." försökte han. Jag backade undan från honom och vände på klacken. 

Mina lungor kippade efter luft samtidigt som jag kände ännu en gång hur mina ben tvekade. Connor sprang efter mig nerför trappan. Han la sin hand på dörrhandtaget så jag inte kunde fortsätta utåt. Han tog in mig i sin famn och lekte försiktigt med mitt hår. 

"Get off me." sa jag lugnt. Connor brydde sig inte, han höll mig fortfarande i sin famn. Han försökte placera mjuka kyssar på min mun; han lyckades. Jag kved ihop mitt skrik. Han höll fast mig och det var ingen chans att jag skulle kunna slita mig loss från hans muskulösa armar. Min röst svek mig och jag fall ihop på golvet, fortfarande med Connor runt mig. Han förde sin hand innanför min tröja och smekte min rygg. 

"Please Connor, stop." bad jag gråtandes. "Con..." min röst bröt ihop. Han skakade på huvudet och förde sin hand längre ner mot min bakdel. Jag var så svag, och jag kunde inte stoppa honom. Det gjorde ont. Jag lät mig själv bli utnyttjad, igen. Mot min vilja, utan att kunna göra något, utan någon som skulle stoppa det. Så jag gav upp, ännu en gång. Jag kunde höra hur dörren slogs upp och hur jag slets bort från Connor.

''Go to the car, Erin. Now.'' sa Harry strängt. Jag lydde honom genast och sprang därifrån och satte mig i bilen. Jag var tvungen att lugna ner mig. Efter tio minuter kom Harry tillbaka. Han drämde igen bildörren hårt och kollade intensivt på mig. Min blick fall ner på hans knogar. De var blodiga och hade små blåmärken. Jag tvekade innan jag tog tag i hans hand och strök min tumme mjukt på hans knogar.

''I'm sorry.'' grät jag. Harry slöt sig bort från min berörning och omfamnade mig. ''I'm so sorry, Harry.''

''Don't. This wasn't your fault. Connor's an fucking arse.''

''I should've listened to you. It is my fault.'' Harry skakade på huvudet. Han mumlade ett nej och höll mig i hans famn beskyddande. Jag grät mot hans axel högljutt. Han fortsatte att trösta mig. Hans andetag kittlade mot min nacke och gav mig gåshud längst armarna.

''Harry, I love you.'' mumlade jag nästan ohörtbart. Jag vet inte om Harry hörde, hans ansiktsuttryck sa inget, men hans blick visade att han hade hört. Harry kupade sin hand under min haka och lyfte upp mitt huvud så våra blickar möttes. Han kollade på mig med sina gröna ögon innan han böjde sig fram mot mig och borstade sina läppar försiktigt mot mina. Han gick inte längre, utan han kysste mig på pannan och kramade om mig hårt.

''I love you too.''

 

♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦
Måste verkligen be om ursäkt för min urdåliga uppdatering, men som förut så har jag fortfarande svårt med datoruppkoppling. Min bror håller på att laga våra datorer vilket gör så att jag inte kan uppdatera bloggen så bra som jag vill, men när dem är lagade så blir uppdateringen som vanligt, lovar! Tack för att ni fortfarande kikar in på bloggen, blir jätteglad, fortsätt med det. Oki, thank youuu hoppas ni gillar kapitlet! Puss.

Det kändes skönt att jag och Harry var sams igen. Vi hade inte pratat så djupt om det hela, men det räckte. Bara jag fick se det där leendet som gjorde mig knäsvag, eller blickarna som han gav mig så jag rös från hela ryggraden. Det skrämmer mig ändå hur hårt jag fallit för Harry, han som var min bästa vän, men som nu är den jag älskar så det gör ont inombords.

Jag vaknade upp ur mina tankar och kände ett par armar runt min midja som efter en sekund började kittla mig. Jag skrek till innan jag började skratta när jag såg vem det var som kollade ner på mig. Harry. Jag sprack upp i ett brett leende.

''Erin, we're going out on dinner. Me, you, Gemma and her friend - Dave.'' berättade Harry. Jag nickade lätt innan han log smått och gick ut ur mitt sovrum. Jag reste mig upp. Min blick var fast på min egen spegelbild. Jag kunde inte hjälpa det när jag hörde hur en djup suck föll ut ur min mun. Min spegelbild log ett skakigt leende mot mig, försökte övertyga mig att det inte fanns något fel på mig själv. Jag skakade på huvudet lätt innan jag gick till min garderob och sökte igenom mina kläder.

''Harry, what's the dresscode?'' ropade jag.

''Nothing to fancy, jeans and some shirt.'' svarade han nån minut efter. Jag nickade för mig själv. Efter att jag nästan slängt ut allt ur min garderob innan jag hittade något som jag gillade. Min blick studerade noga kläderna som jag valt ut. Det fick vara bra. Jag klädde på mig det vita linnet med öppen rygg och mina skinny jeans. Jag fortsatte sedan mot badrummet och lockade mitt blonda långa hår. 

 

Efter en timma var jag färdigfixad. Jag slog igen dörren till badrummet efter att jag kollat mig själv i spegeln en sista gång. Ett par diamanterörhängen som Harry skickat till mig på min födelsedag för ett år sedan klädde mina öron. Harry satt i soffan i vardagsrummet och hade blicken fast på sin mobil. Det förvånade mig inte då han alltid hade mobilen i sin hand. 

''Should we go?'' frågade jag. Harry tittade upp från sin mobil och reste sig upp. 

''I fancy your earrings.'' viskade han leendes när han gick förbi mig mot hallen. Jag fnissade och himlade med ögonen.

''I thought so. Got them from a lad I know.'' sa jag samtidigt som jag tog tag i min skinjacka och satte på mig mina skor. 

''Really? What's his name then?'' 

''You jealous?'' skrattade jag. Harry öppnade dörren leendes. Jag gick ut och kunde därefter höra ljudet av att Harry låste om sig.

''You bet.'' sa Harry innan han startade motorn och körde iväg.

 

''So, who's Dave?'' frågade jag Harry samtidigt som jag klev ut ur bilen. Han muttrade något som jag inte uppfattade vad, men det var inte något positivt i alla fall. 

 ''Some prick that Gemma's daiting.'' fräste han. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det var underhållande hur Harry redan var irriterad på Gemmas kille även om han inte träffat honom än.  "What?" frågade han mig flinandes. Jag ryckte på axlarna. 

"Nothing really. Besides that you already don't like Dave, even though you haven't met him yet." fnissade jag. Harry ryckte på axlarna oskyldigt innan han började skratta. Jag slog till honom lätt på armen. Han placerade sin hand där jag hade slagit honom och låtsades att han fått ont, vilket resulterade med att jag slog honom på armen på riktigt.

Dörrarna till restaurangen slogs upp mjukt och ett diskret pling hördes när vi klev över dörrens tröskel. Vid lobbyn stod en kvinna med en enorm grå utväxt och pratade med några besökare. Vi gick fram till henne och på en gång mötte hon våran blick.

"Welcome to restaurant Magic. What can I help you with?" frågade hon oss artigt med ett litet leende på läpparna.

"We've booked a table for four, my sister Gemma and her friend Dave is already here." svarade Harry. Kvinnan log och förde sedan in oss till restaurangen. Det var modernare än jag hade tänkt mig. Väggarna var klätt i vitt med spotlights på. I vissa hörn stod det växter intill väggarna. Det var nästan fullt där, prat fyllde hela rummet. Det var nu jag ångrase att jag inte klätt upp mig riktigt. 

Harry tackade kvinnan innan hon gick iväg. Han log brett mot mig jag sedan besvarade. Han drog ut stolen åt mig. Ett fniss släpptes ur min mun. Harry skrattade tyst åt mig. 

"I thought Gemma and Dave were already here." sa jag. Harry nickade instämmande samtidigt som han lekte med sina fingrar. Han gjorde det hela tiden, tydligen var det en vana han fått under åren. Efter en liten stund hörde vi röster som närmade sig värst bord. Jag vände på huvudet och möttes av en leendes Gemma bredvid killen som visade sig vara Dave. Han hade mörkblåa ögon som stärktes av färgen från hans chokladbruna hår. Dave var klädd i en jeansskjorta och ett par jeans. Det var inte så formellt, men det passade bra. 

''Hi guys, sorry for the wait. We got stuck in traffic.'' ursäktade Gemma sig. Hon och Dave slog sig ner på stolarna närmast Harry. 

''It's okey.'' log jag mot henne. Hon bredde på ett leende tillbaka till mig. 

''Oh, I'm sorry. I'm Dave, nice to meet you.'' presenterade sig Dave med blicken riktade på Harry. Harry kollade upp från sina fingrar och lät blicken vara irriterat på Dave några sekunder för länge. 

''Harry.'' sa han kallt. Jag var tvungen att hålla inne det skrattet som ville ut. Dave kollade förvånat på Harry innan han vände sin blick mot mig och log stort.

''Hi, I'm Erin.'' presenterade jag mig och skakade hand med Daves utsträckta hand. 

''Nice to meet you, Gemma told me about you.'' svarade han. Jag nickade mot honom med ett leende på läpparna. Vad hade Gemma berättat om mig? Jag blev alltid för paranoid när folk säger att dem hört talas om mig. 

 

Jag kunde känna någon sparka mig på benet under bordet. Jag hoppade till lätt och tappade min sked med chokladmousse på tallriken. Min blick möttes av Harry som kollade irriterat på mig. Jag log för mig själv när jag förstod varför han var så irriterad. Han gillade inte Dave. Inget personligt sådär, men han hade alltid varit beskyddande över Gemma. Kanske för mycket ibland. Harry ryckte på huvudet mot dörren diskret. Jag förstod hinten med det och reste mig artigt upp. 

''Eh, Harry. Don't you think we should go now? You know... uh... that thing you know.'' harklade jag mig. Gemma kollade på mig med en rynka mellan ögonbrynen. Ett lättat leende lekte på Harrys läppar. 

''Yeah, that thing. Ok, let's go then.'' sa han och ställde sig upp. Vi vinkade hejdå till dem innan vi gick ut ur resturangen. Så fort dörren stängdes om oss tjöt Harry lyckligt. Han gjorde en glad gest innan han kollade på mig med sina gröna ögon.

''Ok, you saved me. So you decide what we'll do next.'' föreslog han. 

''Wait, aren't we going home?'' 

''No.'' flinade han. Jag höjde på ena ögonbrynet. 

''I want to see a movie.'' sa jag samtidigt som jag tog tag i hans armled och förde honom bort mot biografen som var några hus bortåt. Vi gick in i biografen och trängde oss förbi människor som var påväg ut. Äntligen var vi framme vid kassan. Harry ville se en film som tydligen alla enligt honom hade sett, så hur tråkig den än verkade gav jag mig och vi köpte biljetter till filmen. 

''Harry, bro, is that you?'' ropade någon bakom oss. Harry vände sig om förvirrat. I början såg han förvånad ut, men samtidigt irriterad. Jag förstod inte varför innan jag sett vem det var som ropat på honom. Precis när man tyckte att allt verkade bli bra igen. Släpandes med två killar bakom sig gick han fram till oss. Han dunkade Harry hårt på ryggen och skrattade. Han hade inte märkt mig än, tur som. Kanske för att jag gömde mig vid tjej toalettens dörr. 

''So, who are you here with?'' frågade Connor Harry. Harry ryckte på axlarna avslappnat och vände på sig. Med stora ögon kollade han på den tomma ytan bredvid sig där jag stått förut. Jag fick dåligt samvete när jag såg Harry ensam samtidigt som han skämdes, så jag beslöt mig för att komma fram ur mitt lilla gömställe och gå bort mot Harry. Jag tog in luft i lungorna diskret innan jag bredde på ett tillmålat leende.

''Oh, hi Connor.'' sa jag tyst. Connor kollade stumt på mig innan jag avbröt den pinsamma tystnaden. ''So, ehm...'' harklade jag mig. ''Which movie?'' 

''Taken.'' svarade han snabbt. Fan. Samma film som jag och Harry skulle se. Jag nickade och kollade ner på golvet. Jag drog bak en hårslinga bakom örat. 

''We're going to see that movie too.'' lade Harry till. Han var den enda av oss som fortfarande hade humöret på topp. Det irriterade mig smått, att han inte försökte rädda mig ur det här då jag räddat honom från Dave och Gemma. Men Harry stod bara där, med ett flin lekandes retfullt på hans läppar. Jag tog tag i hans arm hårt.

''Yeah, we should go now. See you there.'' sa jag och vinkade hejdå till Connor leendes. Han besvarade leendet och vinkade tillbaka. Jag och Harry gick in i biosalongen och satte oss på våra platser.

''And why didn't you help me out? That was a real pain in the arse, you know.'' viskade jag. Harry mötte min blick med en glimt av underhållning. 

''I don't know, I thought it was really funny actually. Haven't seen you like that before.'' flinade han. 

''Like what?'' undrade jag.

'Embarrassed.'' svarade han. Jag skrattade tyst åt honom. Han log brett mot mig. ''So, what is about you and Connor? It seemed kinda, intense, between you two.'' Jag kunde inte låta bli att fnissa. Det var mer än spänt mellan mig och Connor, och det förstod Harry. Jag lutade mig mot hans öra och började berätta om parken, och dagen då han nästan tvingat sig på mig. Harry var rasande. Hans blick skrek hat. Hat mot Connor. Jag försökte lugna ner honom, berätta att det redan var löst, men han vägrade att lyssna. Jag hann stoppa honom innan han reste sig upp. Jag visste vad Harry skulle göra. Han skulle ge sig på Connor. 

''Please Harry, don't.'' bad jag. Jag höll han om armen hårt med huvudet vilat mot hans axel. ''Please.'' 

Han gav ifrån sig ett stön innan han vek sin blick mot mig. Ljuset blev mörkare i biosalongen och på den stora skärmen framför oss började filmen. 

''Promise.'' viskade jag, nästan ohörbart. Harry kollade på mig med allvarliga gröna ögon innan han nickade. Jag log smått mot honom och kramade om hans hand hårt innan min blick föll på bioskärmen igen.

 

♦♦♦♦♦

Jag stängde ytterdörren tyst innan jag fortsatte mot mitt sovrum. Jag stannade upp nör jag hörde mamma ropa på mig från köket.

''Erin, is it you?'' frågade hon.

''Yes.''

''Good, we need to talk. We're in the kitchen.'' sa mamma. Jag suckade för mig själv och ändrade riktning mot köket. Där inne satt mamma och Anne, samt en av dem personerna jag helst inte ville träffa just nu - Harry. Min blick var fast på mamma. Egentligen ville jag bara glömma allt som hände igår mellan mig och Harry, jag ville att det skulle bli som förut. Utan all drama. Jag kunde inte låta bli att märka hur bekymrad mamma såg ut.

''Sit down.'' sa hon. Jag ryckte på axlarna och satte mig på stolen bredvid Harry. Jag kunde se ur ögonvrån hur han kollade på mig. Det kändes för stämt mellan oss, inget förvånande direkt. Min uppmärksamhet riktades mot mamma igen.

''So?'' undrade jag. Mamma och Anne utbytte blickar. Harry kollade förvirrat på dem. Han visste inte heller vad som hänt. Det var bra att jag inte var den enda som inte visste vad det gällde. Mamma förblev tyst, och istället för att säga vad som hänt puttade hon fram ett brev till mig. Brevet var brett och inslaget i ett brunt papper.

''What is it?'' frågade jag tyst. Jag ville inte öppna brevet. Senaste gången jag öppnade ett brev var det ett brev från pappa där han sa att han skapat en ny familj och att han saknade mig. Det brevet hade jag fått från honom efter 5 års väntan, det hade fått mig att avsky honom mer än jag redan gjorde. Efter det öppnade jag aldrig mer brev, mamma hade alltid fått göra det åt mig.

''It's from the court.'' sa mamma nedlåten. Hon hade blicken sänkt mot bordet, utan att kolla upp mot mig en gång. Jag kände hur mina ögon genast blev blöta.

''Because of Adam?'' Anne nickade. Jag knep ihop munnen och räknade upp till tio. Det gjorde jag alltid för att lugna ner mig själv innan jag började gråta. Det hjälpte inte alltid, men den här gången gjorde det det.

''When is it?'' frågade jag mamma när jag upptäckt att hon öppnat brevet.

''Three A.M next week.'' svarade hon snabbt. Jag nickade och reste mig upp.

''I'm going to my room, I just want to be alone for a minute while I read this.'' sa jag och tog tag i brevet och fortsatte sen in till mitt sovrum. Jag drämde igen dörren hårt och sprang fram till min säng. Jag satte mig ner och läste igenom hela brevet flera gånger. För varje gång som gick kände jag mig bara mer och mer gråtfärdig. Vi hade inga riktiga bevis på att Adam gett sig på mig, så hur skulle vi kunna bevisa sanningen? Jag har fortfarande blåmärken kvar, men det bevisar ju inte att det var Adam som hade gjort dem. Vi kommer inte få honom fälld, så han kommer få gå fritt som det vidriga äcklet han är.

Jag hörde hur någon öppnade dörren bakom mig. Jag vände på huvudet och såg Harry stå vi tröskeln. Han satte sig bredvid mig. Han la sin armar runt om mig och tog in mig i hans famn. Då kunde jag inte hjälpa det längre, jag brast ut i tårar. Jag lutade huvudet mot hans bröst så jag kunde höra hans hjärtslag klappa hårt.

''It will be okay, Erin. I promise you. Maybe not now, but it always get better in the end.'' tröstade Harry mig samtidigt som han förde sin hand hand fram och tillbaka på min rygg. Det lugnade mig, mer än till att räkna upp till tio.

''Thank you, Harry.'' tackade jag uppriktigt. ''And I'm sorry for my rage I took out on you earlier this day.''

''No prob, love. And don't say that you're sorry. I acted like a idiot last night.'' sa han. Jag snyftade och kollade upp på honom. Han torkade bort några av mina tårar. Våra nästippar snuddade varandra. Harrys ögon spärrades upp och jag kunde höra hur han började andas tyngre. Skulle jag göra det? Jag höll nästan på att kyssa Harry när jag bestämde mig för att backa ur. Jag slet mig ifrån våran trans och lät mitt huvud vila på hans bröst igen. Jag ville, men kunde inte. Han la sina armar runt mina. Våra fingertoppar höll i varandra. Ibland undrade jag om det faktiskt kunde bli något mer mellan mig och Harry.

''How is it between you and Darlene?'' frågade jag honom neutralt. Harry ryckte till och mungiporna drogs neråt. Hans armar fall ihop mjukt och lugnet som funnits i hans blick för en sekund sen byttes ut till sorg.

''I.. I'm...'' stammade jag fram.

''We broke up.'' avbröt Harry mig. Jag behövde inte fråga mer om det innan han fortsatte. ''She's moving back to the US.''

''How about a long distance relationship then?'' undrade jag. Han skakade på huvudet. ''I'm sorry, Harry.''

Harry nickade. Visst kände jag en liten lättnad, men jag hatade att se Harry nere, oavsett om vi inte stod varandra lika nära som förut. Jag satte mig mittemot honom och kollade in i hans emeraldgröna ögon som alltid fick mig på fall. Jag lutade mig fram mot honom och placerade en lätt kyss på hans kind. Sedan reste jag mig upp från sängen och tog tag i hans hand.

''Come on, let's do something good of the day.'' peppade jag. Man kunde se att Harry var lite omtumlad, men efter en stund började han skratta och så reste han sig upp. Jag hade saknat det där skrattet. Det äkta skrattet som gjorde så jag blev varm i hela kroppen. Jag skrattade med honom innan vi gick tillbaka till mamma och Anne.

''Are you okay honey?'' frågade mamma mig samtidigt som hon kramade om mig.

''Yeah, I'm okay.''

 

♦♦♦♦♦

''Connor?'' sa jag. Han kollade förskräckt på mig. Kunde det här bli värre? Han släppte taget om tjejens hand och låtsades som om han inte hade hållt i den från första början.

''Erin, hey! Didn't thought I would see you here.'' sa han överraskat. Jag höjde på ena ögonbrynet.

''Yes, I can see that.'' sa jag kallt och lät blicken stanna på deras händer och sedan upp på Connor igen. Han förstod att jag kommit på dem.

''It's not what it looks like, Erin.'' försvarade han sig.

''No, really?'' fräste jag. Jag vände på klacken och började gå därifrån. Connors fotsteg hördes bakom mig.

''Erin, wait! I can explain. We were supposed to meet up, yes, but it wasn't my idea to hold hand! She saw you and took my hand and went right across the park to you. To ruin our relationship, I promise you.'' berättade han. Jag bet mig i läppen nervöst. Som en vana bet jag samtidigt av skinnet från min läpp. Äckligt, tänker ni. Jag lät min blick dröja kvar på Connors ansikte för att se ifall jag skulle kunna genomskåda honom. Om han verkligen talade sanning.

''Promise?'' sa jag tyst. Han nickade allvarligt innan han omfamnade mig. Och så stod jag där, helt stilla med Connors armar runt om mig. Jag slet mig ifrån hans omfamning och började gå därifrån. Jag litade inte helt på Connor än, hur mycket jag än ville det kunde jag inte det. Meningar av mitt namn ropades från Connor. Jag ville vända mig om mot honom och fortsätta stå i hans famn. Men jag kunde inte, jag vägrade. Jag som hade gått till parken för att komma bort från allt med Harry, och istället får man ''Connor-problem'' kastat på sig istället. Den här dagen kunde knappast bli värre.

 

Jag satte mig ner i bilen och körde iväg. Varför var Erin så arg på mig? Vad hade jag gjort? Det måste ha varit något från igår kväll. Jag minns kvällen perfekt, men ändå kan jag inte förstå varför hon är så arg. Jag måste verkligen ha ställt till det rejält.

Jag körde upp på Zayns uppfart. Egentligen hade jag bestämt att jag skulle vara med Erin idag, men tydligt nog vill hon ju inte det, så jag och killarna hade bestämt att träffas hos Zayn. Jag klev ut ur bilen och fortsatte in till huset. Vi brukade aldrig knacka på hos varandra, om det inte var vid speciella tillfällen. Det behövdes inte, vi var som bröder och tyckte inte att det spelade någon roll om man knackade på eller plingade.

Det var varmt inne i huset, Zayn hade förmodligen tänt brasan. Varför man gör det mitt i sommaren och under den här kokheta dagen förstår jag inte, men Zayn är som han är. Högljudda skratt hördes från övervåningen. När jag gick upp där såg jag killarna sitta framför tv:n och spela Fifa. Det var Niall mot Liam. Zayn och Louis satt i soffan och pratade med varandra och skrattade åt något uselt skämt som Louis dragit. Jag satte mig bredvid dem.

''Look who's here.'' sa Louis och slog mig löst på armen. Jag började skratta åt honom.

''So, what are you doing?'' frågade jag fast jag redan visste. Zayn ryckte på axlarna. Han verkade irriterad på mig. Vad är det som jag har gjort som alla verkar arga på? Niall skakade på huvudet. Vad har jag gjort egentligen?
''What have I done?'' undrade jag. Louis kollade på mig och sa:

''You really don't know?'' frågade han. Jag skakade på huvudet. Han fnös åt mig.

''Just tell me!'' bad jag. Allas blickar riktades mot mig, men ingen svarade. Jag himlade med ögonen irriterat och sjönk ner i soffan. Efter det började alla prata med varandra som vanligt. Den enda som inte gjorde det var Zayn, han verkade verkligen irriterad. Men jag tänker inte fråga igen, om dem vägrar berätta vägrar jag bry mig.

''Why did you kiss her, Harry?'' frågade Zayn. Killarna spände upp ögonen och likaså jag. Varför brydde han sig om jag kysst Darlene? Hon är ju min flickvän.

''Zayn...'' sa Liam lugnt. Men Zayn bara skakade på huvudet åt det Liam nyss sagt.

''Why did you kiss her?'' upprepade han.

''Why do you even care if I kissed Darlene or not?'' svarade jag tillbaka vasst. Niall släppte en suck. Menade dem verkligen Darlene ändå?

''Not Darlene, Erin. Why did you kiss her like that, and then went to Darlene and kiss her?'' frågade han igen. Jag hade kysst Erin. Hade jag verkligen det? Efter en stund började minnet klarna. Jag hade gjort det, jag hade verkligen kysst Erin och sen bara lämnat henne och gått till Darlene istället. Men varför?
Jag kollade med öppen mun på Zayn. Jag visste inte vad jag skulle svara. Vad kunde man svara på en sån här frågan när man själv inte vet svaret?

''I... I ....'' orden snubblade fram. Jag vågade inte säga det som nyss uppenbaras för mig. Varför hade jag sårat Erin sådär? Det var nästan självklart. Jag vill såra henne. Precis så som hon sårat mig med Connor.

Vill bara önska er en God Jul, hoppas ni alla får en jättebra julhelg! Och grattis till våran Tommo, fyller år idag. Love u! ♥

Morgonen därpå vaknade jag av att några solstrålar var riktade mot mitt ansikte. Jag sträckte på mig innan jag satte mig upp. Solen lös nu starkt mot mitt ansikte. Jag hade fortfarande på mig mina kläder från igår kväll. Igår kväll. Jag svalde hårt. Jag är så jäkla dum som faller för honom. Som faller för sin bästa vän. Om han verkligen kände som jag känner för honom, skulle det vara jag och Harry för längesen. Zayn har fel.

''Morning sweetz.'' gäspade Connor. Juste, Connor. Honom hade jag glömt bort. Vad kände jag egentligen för Connor? Jag är patetisk - dejtar en kille som jag inte vet vad jag känner för, och är kär i en kille som inte är kär i mig. Jo, jag är verkligen patetisk.

''Morning.'' svarade jag. Jag kastade iväg täcket och reste mig upp från sängen. ''I'm going home, thanks for letting me sleep here last night.'' sa jag och började gå mot hallen. Connor reste sig upp och följde mig till hallen. Jag klädde på mig mina ytterkläder och gav Connor en sista kyss innan jag gick därifrån.

''I'm glad that we're together again.'' sa Connor innan jag gick. Jag log mot honom.

''Yeah, me too.'' Vi log mot varandra och till slut sa vi hejdå och jag gick därifrån. Det var skönt att vi var sams igen. Jag överdrev nog det hela sist vi träffades. När jag väl var ute bestämde jag mig att gå till ett kafé för att äta frukost. Men jag ville inte till samma kafé som Connor tagit mig till, den där tjejen i kassan var inte någon jag ville träffa igen.

 

 

Jag öppnade dörren till ett modernt litet fik som fanns i närheten. Ett pling hördes när jag öppnade dörren. Jag lät min blick svepas över fiket. Det var mysigt. Trots att det var rätt så tidigt på morgonen så satt det några personer som åt frukost. Med tysta steg gick jag fram till kassan. Det var ingen som stod där. Jag väntade en liten stund innan jag ropade tyst:

''Hello?''

Efter några sekunder kom en tjej som såg ut att vara i samma ålder som mig. Hon hade blåa ögon och brunt lite lockigt mellanlångt hår. Jag tyckte mig känna igen henne, men jag vågade inte kolla på henne ifall hon skulle tro att jag stirrade.

''Hi welcome to... Wait, Erin, is that you?'' avbröt hon sig själv. Jag rynkade på pannan innan det slog mig. Hur kunde jag glömma? Tjejen som stod framför mig var min närmsta tjejkompis som jag hade när jag bodde här i England. Isabell.

''Oh my god, Bella?'' sa jag glatt. Hon gick fram till mig och kramade om mig hårt. Jag besvarade hennes skratt och vi båda log brett mot varandra.

''It was such a long time ago, when did you move back?'' frågade hon glatt.

''This summer actually. I've missed you, Bella.'' sa jag.

''I've missed you too!'' svarade hon och kramade om mig igen. Jag köpte två choklad croissanter och en kopp kaffe sen så gick vi båda och satte oss vi ett bord nära fönstret. När vi väl börjat prata slutade det inte. Hela samtalet mellan oss flöt bara på. Det var roligt att träffa Isabell igen efter en sån lång tid. Jag menar, vem skulle inte tycka det var roligt att träffa sin bästa tjejkompis som man inte träffat efter år?

Jag stannade där enda till Isabell slutat sitt skift. Efter det tog vi en promenad i stan.

''How is it between you and Harry?'' frågade hon. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite ledsen. Tydligen märkte Isabell det när hon rättade sig själv. ''I mean... you don't have to talk about it if you don't want too.''

Jag log upp mot henne svagt.

''No it's okay. It's kind of, complicated. I like him, but he don't like me.'' svarade jag efter en stund. Hon kollade sorgset på mig och kramade om mig lätt.

''It will get better. I actually think he likes you.'' sa hon. Jag skrattade. Vi bytte samtalsämne och började istället prata om vad som hänt under åren. Jag berättade om Adam, men inte vad han gjort och vad som hände senast. Det var för privat.

''Oh, I'm sorry Erin. But I got to go. Bye!'' ursäktade hon sig själv.

''It's okey, Bella. Bye. See you later.'' sa jag och nickade. Hon log mot mig och började sen springa därifrån. Tydligen hade hon bråttom.

 

Jag hade tagit bussen hem eftersom jag inte ville väcka någon. Jag öppnade dörren tyst och smög in huset. Ljud hördes från vardagsrummet. Jag gick det med ljudlösa steg. På soffan där inne satt Harry och kollade på tv. Han log brett mot mig när han såg mig. Jag undvek att möta hans blick. Jag undvek att ens kolla på honom. Harry förstod att jag ignorerade honom och reste sig upp. Jag gick ut ur vardagsrummet och in till mitt sovrum. Harry knackade på dörren hårt.

''Can you please let me be alone?'' fräste jag åt honom. Han brydde sig inte om vad jag precis sagt och gick istället rakt in i sovrummet. Jag kollade ilsket på Harry.

''Why are you so angry?'' frågade han mig med lugn röst. Seriöst? Jag vet att han var full igår, men att han drack så mycket att han inte kom ihåg, så full var han inte. Det hela gjorde mig bara argare.

''Really? You don't remember? Please, just let me be! I don't want to talk with you.'' sa jag kallt. Han kollade på mig med en sårad blick.

''Can't you just tell me what I have done?'' undrade han. Han gick fram till sängen och satte sig på sängkanten bredvid mig. Jag flyttade ett steg bort från honom, men han flyttade bara närmare. Så jag gav upp. ''Erin...'' försökte han. Jag snyftade till.

''Please, Harry. Just go.'' sa jag tyst. Han gjorde som jag sa och reste sig upp. Han stannade upp vid dörrens tröskel och vände sig om mot mig.

''Erin, I'm sorry.'' och så gick han därifrån. Jag la mig ner på sängen och stirrade tomt ut på fönstret. Ljudet av en dörr som smälldes igen hördes. Ur fönstret såg jag hur Harry satte sig ner i bilen och åkte iväg. Han såg ledsen ut. Och vems fel var det? Jo, mitt. Att jag alltid ska förstöra allting. Harry kanske var så full så att han inte kom ihåg något? Men det känns inte som det. Tvärtom. Det kändes som om att han kysste mig med flit och sedan gick till Darlene för att såra mig. Det kanske inte låter som Harry, men det känns som det. Hämnd.

 

♦♦♦♦♦

Jag slöt mig ifrån Harrys kyss och kollade på honom förvånat. Han tog ett djupt andetag och andades ut lukten av stark alkohol. Han gav mig en sista blick innan han gick bort från mig och iväg till Zayn och resten av killarna, samt Gemma. Han var full. Det var väl självklart att han var full, varför skulle han annars kyssa mig? Jag skulle följa efter honom när jag såg honom stå och dansa med en annan tjej. De kollade varandra i ögonen djupt. Hon kysste honom på läpparna. De log mot varandra. Harry såg så kär ut, trots att han var full. Mer kunde jag inte se. Sårat trängde jag mig förbi alla dansande människor. Jag öppnade klubbens dörrar och gick ut. Jag andades in den småkalla luften i lungorna. Dörren öppnades bakom mig. Jag vände mig om och såg Zayn stå där.

''What happend?'' frågade han mig.

''I hate this!'' skrek jag gråtandes. ''I hate that he kissed me just because he was drunk. I hate how I'm falling in love with someone I can't have! I hate that I love him so badly! But he only sees me like his best friend. I hate that.''

Zayn gick fram till mig hastigt och kramade om mig hårt. Jag kunde inte hjälpa det längre. Jag började gråta mot hans axel.

''Erin, you fool. He's head over heels in love with you.'' berättade Zayn. Jag skakade på huvudet.

''Yeah, sure. That's why he looked completely in love with that girl he danced with. Zayn, he doesn't like me like that.''

Zayn släppte taget om mig. Vi satte oss på den kalla stentrappan vid dörren. Jag suckade tungt. Min blick föll ner på marken. 

''Come on, love. It maybe looked like he was in love with her, but he is in love with you.'' sa han lugnt. Jag kollade upp på Zayn och mötte hans blick.

''I promise you, Erin. You should know how happy he was when he got to know that you were moving back to England. And you must be blind if you can't see how he just brighten ups when he sees you.'' berättade han. Jag började skratta. Zayn la armen om mig och drog min intil honom skrattandes.

''Thank you, Zayn. I appreciate it.'' tackade jag. Zayn log mot mig och reste sig upp. Han räckte sin hand mot mig och hjälpte mig innan vi gick tillbaka in till klubben. Värmen inne i klubben slog mot oss när vi gick in. Jag ursäktade mig och gick till tjejtoaletten. Jag försökte gå med huvudet sänkt så ingen skulle se att jag gråtit. Noggrant granskade jag att ingen annan var där inne. Jag gav ifrån en lättad suck och gick fram till en av dem stora speglarna. Tog tag i lite papper och duttade på några ställen där sminket förstörts. Det såg inte lika bra ut som förut, men det var tillräckligt. Med rödgråtna ögon kollade jag på min spegelbild. Dörren öppnades. Jag kollade bakåt och såg henne där. Tjejen som Harry dansat med. Snabbt kollade jag bort från henne och låtsades kolla på min egen spegelbild. Tjejen kollade på mig. Med försiktiga steg gick hon fram till mig.

''Are you okey?'' frågade hon. Det sista jag ville göra just nu var att prata med henne. Jag vände mig om mot henne. Inte undra på att Harry är kär i henne, hon har drömutseendet. Det ljus nougatbruna håret låg på hennes axlar. Hon fortsatte att kolla på mig med sina turkosa ögon. Jag gissar på att mina röda ögon avslöjade mig.

''Yes, thanks.'' sa jag kallt innan jag vände mig mot spegeln igen. Hon höjde på ena ögonbrynet och skrattade därefter tyst. Jag försökte att inte himla med ögonen. Varför just nu? Och varför skulle det vara just hon?

''I'm sorry, I'm just not in a good mood right now.'' ursäktade jag mig. Jag hade fått dåligt samvete efter att ha svarat henne sådär kallt förut. Hon log mot mig.

''It's okey, I understood that.'' svarade hon vänligt. Jag log tillbaka mot henne innan jag gick ut därifrån. Jag fortsatte bort mot platsen där vi hade suttit förut. Där satt alla samlade på sofforna och skrattade. Jag satte mig på den lediga platsen bredvid Niall.

''Where have you been babe?'' frågade han med sin breda irländska accent. Jag bredde på ett leende.

''Just took a bit air.'' svarade jag. Niall började skratta. Det var tydligt att han också var full, men som jag märkt tidigare idag brukade han skratta åt nästan allting. Jag skrattade åt honom. Han log brett så man kunde hans tandställning.

Jag försökte att hålla undan min blick från Harry, men det funkade inte. Hans blick letade efter någon. Jag försökte att vara så diskret som möjligt när jag kollade på honom. Visst, kalla mig läskig. Jag började skratta åt något som alla andra skrattade åt för att hänga med. Skulle jag berätta för Harry vad jag känner för honom? Eller skulle han bara bryta kontakten med mig och tycka det skulle vara pinsamt?

''Erin, hello? Eriiiiiin.'' Jag vaknade upp från mina tankar och kollade förvirrat på Louis. Han började skratta åt mig. ''What were you thinking 'bout then?'' retades han. Jag skrattade kort åt honom och himlade med ögonen.

''So, you're single?'' frågade Andy. Alla brast ut i skratt, alla förutom Harry.

''Haha, not really. I'm actually dating someone.'' svarade jag. Liam slog till Andy på armen och gjorde en ledsen min. Andy suckade men började sen skratta åt något Maz sa. Jag hade inte märkt det först nu att Harry kollade på mig. Jag kollade tillbaka på honom. Han kollade inte bort. Efter en stund flyttades hans blick mot något annat. Harry ställde sig upp glatt och började gå bort från oss innan han sen kom tillbaka. I armarna hade han tjejen som han dansat med, och tjejen som jag stött på förut.

''Guys, this is Darlene. Darlene this is my friends.'' han dröjde kvar blicken på mig när han sa det. Jag flydde undan från hans blick och kollade ner på golvet.

''Hi.'' sa Darlene vänligt. Hon fick ett snabbt svar av alla i kör. ''Hey, I've met you. You're the girl from the bathroom, right?'' frågade hon mig. Blickarna riktades mot mig efter att hon ställt frågan.

''Wait, you two know eachother?'' undrade Harry.

''We had a smalltalk.'' sa jag så vänligt jag kunde. Hon log ett brett leende mot mig. Jag besvarade hennes leende med ett svagt skratt. Harry la sin hand beskyddande på Darlenes midja. Jag kollade bort från dem och på Zayn som mötte min blick på en gång. Han kollade säkert på mig. Jag reste mig upp från soffan.

''I think I'm gonna go now. Bye.'' sa jag och vinkade hejdå till alla. De alla kollade ledsamt på mig.

''Don't go!'' sa Niall.

''Sorry, but I'm tired. Once again - bye.'' avslutade jag och vinkade ännu en gång hejdå innan jag gick därifrån. När jag kom ut ur klubben tillät jag mig själv att gråta. Det var inte långt härifrån till Connors lägenhet. Jag bestämde mig för att gå dit. Jag tokade bort några tårar och började öka på takten.

 

Jag knackade försiktigt på lägenhetsdörren. Jag väntade några minuter innan jag knackade igen. Dörren öppnades av en halvsovande Connor. Hans bruna hår var rufsigt och på sig hade han en t-shirt och ett par mjukisbyxor. Han blinkade några extra gånger för att se om jag verkligen stod där. När han till slut insett att jag var där på riktigt kollade han på mig förvånat.

''What are you doing here?'' frågade Connor mig. Jag kollade ner på golvet innan jag kollade upp igen.

''Can I sleep at you tonight?'' frågade jag blygt. Han sprack upp i ett leende.

''Sure.'' sa han och flyttade åt sidan så att jag kunde gå in i lägenheten. Jag tog av mig ytterkläderna. Connor tände lampan svagt.

''I'm sorry for last week.'' sa jag.

''It's okey. I were pushing you to hard.'' svarade han. Jag log tacksamt mot honom. Connor gick fram mot mig och tryckte mig mot honom och kramade om mig hårt.

''I've missed you.'' sa han och kysste mig lätt på läpparna.

''I've missed you too.''

♦♦♦♦♦

Jag kollade på honom sammanbitet. Försöker att inte brista ut i tårar. Trots att han såg hemsk ut så bar han ett leende på läpparna. Fängelsevakterna släppte taget om Harry. Jag sprang mot honom. Det var bara jag där, varken Anne, Robin eller mamma skulle komma. Gemma kom hem igår, så jag var tvungen att berätta om allt igen. Alla vi hade beslutat att jag skulle hämta Harry medan dem andra skulle vara hemma och fixa till en liten ''välkommen-tillbaka''-fest till honom. De enda utanför familjen som skulle komma skulle vara resten av killarna från bandet och Simon.
Harry såg lättat på mig när jag kom springandes mot honom. Jag kunde inte hålla emot längre, tårarna rann längst nerför mina kinder. En vecka hade gått sedan jag såg honom sist. En vecka sedan Harry åkte in. Det hade känts som ett år. Vi hade inte fått ut honom tidigare. Fängelset hade vägrat släppa honom, till slut fick vi betala en alldeles för hög summa för att få ut honom. Jag hatade dem, jag hatade Adam som ställt till det här. Jag hatade Adam för att han var just Adam. Äckliga Adam. Jag fick tillbaka känslan av att känna mig illamående efter det Adam hade gjort. Tydligen hade Harry märkt det när han fråga mig:
''Erin, are you okey?'' han bröt våran kram och kollade allvarligt på mig. Jag nickade och snyftade till tyst. Jag bredde på ett brett leende och kollade på honom.
''It should be me asking you if you are okey.''
''I'm okey. If you can say that spending a whole week in a disgusting place like this is okey, then I'm okey.'' skämtade han. Jag visste att han inte skämtade. Det kunde man se på honom.
''Harry, I'm sorry. You shouldn't have done that to me.'' sa jag ledset. Han kollade sårat på mig. Fan också. Fan vad jag ska förstöra allt.
''Erin, stop. I would take a bullet for you. What happend last week was my own choice.'' Jag kollade ner på marken skamset.
''I'm.. I'm just glad that you're out. I've missed you.'' sa jag och bröt tystnaden som lagt sig ner på oss. Harry log brett mot mig.
''I've missed you too.'' sa han och la sin arm på min axel. Jag skrattade till lättat. Den spända stämningen som fanns mellan oss förut försvann nu. Vi satte oss i bilen och körde sen iväg.

 

Vi klev in i det kolsvarta huset. Alla lamporna var släckta. Jag kunde inte se Harry så tydligt, men konturerna av hans ansikte syntes svagt.
''Hello? I'm home!'' ropade han. Jag fnissade tyst. Han ropade en gång till innan han frågade mig:
''Where is everyone?'' Jag låtsades att jag inte hört vad han nyss frågat mig. Istället tog jag tog i hans armled mjukt och förde honom in till det stora hobbyrummet. Lamporna tändes och lyckliga rop spred sig i rummet.
''Welcome home, Harry!'' ropade alla i kör. När Harry såg det brast han ut i ett brett leende innan han började skratta. De första som sprang mot Harry var killarna i bandet. De hoppade på honom och samlades i en gruppkram. Orden forsade ur dem och högljudda skratt hördes. Jag log diskret innan jag började gå mot Gemma. Hon stod borta vid mamma, Robin, Anne och Simon. De alla pratade ljudligt innan de gick och välkomnade Harry tillbaka. Efter att alla pratat och hälsat på honom gick jag bort med Gemma till Harry och resten av killarna.
''Hi, I'm Erin.'' presenterade jag mig själv med mjuk röst. Killarna vände sina blickar mot mig och log innan de kollade tillbaka på Harry och sedan på mig.
''Hi, love. I'm Liam'' presenterade sig Liam, killen med snaggat hår. Jag kände redan igen alla killarna och jag visste redan vad dem hette, men det sa jag inte. De presenterade sig och efter det flöt det bara på. Vi skrattade oss igenom kvällen och hade det allmänt roligt. Till slut led kvällen mot sitt slut.
Men det var inte slut än. Vi tvingade med oss Harry till en klubb. Det var Liam som rekommenderade stället - Funky Buddha. Vi trängde ihop oss i bilen. Jag var tvungen att sitta på Harrys knä, medan Louis och Liam satt i framsätet, Niall, Zayn och Gemma satt i baksätet bredvid mig och Harry.

 

Efter en halvtimma var vi framme. Vi nästan sprang ut ur bilen och in i klubben. Den var nästan som den första klubben jag, Gemma och Harry var på. Fast mycket mer modern och fräschare. Musiken dunkade högt strömmande i klubben. Folk trängde sig vid dansgolvet. Ett lila skimmer var täckt över klubben. Våra steg fortsatte mot en av dem mjuka svarta sofforna. Niall, Harry, Louis och Liam gick och köpte drinkar. Gemma hade gått på toa så det var bara jag och Zayn kvar. Det kändes bra att jag blev lämnad med Zayn, det var honom som jag lärt känna mest.
''So, Erin. I got to ask you a question.'' sa Zayn.
''Sure, ask whatever you want!'' sa jag med hög röst för att överrösta musiken.
''Do you... do you like Harry?'' frågade han med ett neutralt ansiktsuttryck. Jag stammade fram något innan jag avbröt mig själv. Jag gillade väl inte Harry? Jag hade frågat mig själv den frågan flera gånger, och varje gång har det lett fram till samma osäkra svar. Ja, jag gillar Harry. Men jag kunde inte erkänna det än. Det var så svårt.
''No, I'm actually dating someone.'' svarade jag till slut. Zayn kollade lite smått förvånat på mig. ''His name is Connor, he's fantastic.'' ljög jag. Connor var långt ifrån fantastisk, men det ville jag inte säga.
''Please, please say that it's not that Connor.'' bönade han. Jag rynkade min panna. ''Connor with ''beautiful'' blue eyes and brown hair?'' undrade han äcklat. Jag nickade.
''You should stay away from him, Erin.'' varnade han. Hade inte Harry också sagt något sånt? Jag skakade av mig tanken.
Killarna kom tillbaka med shots i händerna. Bakom dem gick Gemma och två andra killar som jag inte kände igen.
''Erin, this is Andy and Maz!'' presenterade Zayn dem. De log mot mig. Jag log tillbaka. De la ner shotsen på bordet och tog tag i varsitt glas. Jag gjorde detsamma och så räknade vi ner.
''One... two.. three!'' sa vi samtidigt. Jag drack shotsen och fick automatiskt en rynkad min i ansiktet. De skrattade åt mig innan vi tog en till shot innan Zayn tog tag om min armled och gick till dansgolvet med alla andra. Jag kunde känna hur Harry kollade på mig. Jag kollade tillbaka på honom och bredde på ett litet leende. Han besvarade det inte utan tittade istället bort. Jag svalde hårt. Zayn släppte taget om min armled. Jag ställde mig bredvid Harry. Vi började dansa med varandra. Jag la mina armar runt hans hals och han lindade runt sina armar runt min rygg. En varm känsla spreds i kroppen. Vi stod inte så jättenära varandra, men det räckte. Eller det var vad jag trodde. Harry tryckte mig närmare honom. Det fick mig att tänka på vad Harry frågade mig. ''Do you like Harry?''. Kunde man se det, att jag gillade Harry? Nej, jag var nog mer diskret än så. Hoppas jag.
Innan jag visste av det hade Harry tryckt sina läppar mot mina i en passionerad kyss.

 

♦♦♦♦♦

okej, det här kanske kommer helt oväntat, men whatever. jag har beslutat att jag ska radera ''One and only''. varför jag kommer göra detta är för att jag har förlorat all min inspiration till fanficen. så förlåt, men jag kommer knappast komma någonstans med den. förlåt till er som gillade den, och förlåt till dig millena.

 

Jag vände mig mot Anne och kramade om henne hårt.

Jag höll emot tårarna som brände bakom ögonlocken.

''We'll get him out of there, Anne.'' sa jag lugnande. Hon kollade på mig med röda ögon och snyftade nickandes. Jag öppnade dörren åt henne och vi gick med skakiga steg in i huset. Anne fortsatte in till vardagsrummet, medans jag gick inte till köket och började göra te. Samtidigt som teet kokade tog jag fram två koppar och honung. Jag hällde i teet och lite honung innan jag gick till vardagsrummet där Anne låg ihopkurad på soffan med en filt runt om sig. Hon satte sig upp rakt när hon såg mig komma med teet. Jag räckte ena koppen mot henne och satte mig bredvid på soffan.

''What do you think we should do?'' frågade Anne. Jag smuttade försiktigt på det varma teet.

''To get him out of jail?'' undrade jag. Hon nickade. ''We're gonna have to pay. But this must be secret, so we can't tell anyone 'bout this.'' sa jag.

''We need to talk to Simon.'' sa Anne. Simon? Honom hade jag inte ens tänkt på. Jag nickade allvarligt. Anne la ifrån sig koppen och räckte sig mot hemtelefonen. Hon slog in numret till Simon och efter några signaler så svarade han. Anne reste sig upp och gav mig en ursäktande blick. Efter tio minuter kom hon tillbaka. Hon kollade allvarligt på mig innan hon sa:

''Simon's gonna keep this so secret that he can, no paparazzis, no interviews. Nothing. Meanwhile we're gonna pay Harry out of jail.'' berättade hon.

''When are we paying him out?'' frågade jag.

''Tomorrow.'' svarade hon. Jag nickade.

''I'm going to the hospital, to check if your mum is alright. We two need to talk.'' sa Anne och slängde på sig sina ytterkläder och vinkade sedan hejdå.

Då var jag ensam. Jag kollade till så att jag hade låst alla dörrar innan jag började känna mig lite trygg. Jag tände alla lampor och satte därefter på tv:n. Någon dålig dokusåpa om flera par ungdomar som bor i Hollywood visades. Jag lät det vara kvar, det var rätt så underhållande ändå. Min mobil vibrerade tll. Jag låste upp mobilen och läste smset. Det var från Connor.

''Hi babe, long time ago, wasn't it? How about you coming to my place right now? We can cook some food and watch a movie, whatever you want. xx'' stod det. Jag tvekade innan jag svarade. Det kändes fel att gå till Connor, ikväll. Särskilt efter vad som hänt idag. Men om Harry var här, så skulle han inte vilja att jag skulle stanna inne och deppa hela dagen, va? Nej, det tror jag inte.

''Sure, see you in a bit. xx'' svarade jag. Trots att det kändes lite fel bestämde jag mig för att gå ändå.

 

Jag knackade på dörren till Connors lägenhet. Dörren öppnades och jag möttes av en leendes Connor som omfamnade mig snabbt i en kram innan han kysste mig mjukt på läpparna. Jag besvarade kyssen och fnissade till lite.

''You look lovely.'' sa han ärligt och kollade på mig med sina blåa ögon.

''Thank you, you don't look so bad either.'' svarade jag och svepte min blick över honom. Det ljusbruna håret var bakåtkammat. Han hade på sig en vit t-shirt så att man kunde se svaga konturer av hans muskler under t-shirten. Till hade han ett par vanliga jeans. Connor var så otroligt snygg. Han la sin arm om min midja och följde med mig in i köket. På det moderna bordet stod två långa stearinljus och en röd ros i en vas. Han hade redan dukat fram maten, tallrikar, bestick och glas.

''I made you dinner.'' sa han stolt. Jag gav honom en snabb kyss på kinden.

''Well done.'' sa jag förtjust. Han skrattade och drog ut stolen till mig. Jag satte mig ner och började äta. Precis när jag tog en tugga av maten kände jag hur mitt samvete bet mig i magen. Det kändes som om jag hade en stor knut i magen. Connor kollade på mig med en förrvirrande blick.

''How are you?'' frågade han. Jag kollade upp från maten som jag petat i lite.

''Fine, thanks. I'm just tired. Been a long day.'' svarade jag.

''Promise to tell me if it this something I can do.'' sa han allvarligt.

''I promise.'' sa jag samtidigt som jag kramade om hans hand. Han log mot mig beskyddande. Jag log tillbaka. Det här kändes så fel egentligen. För fel.

 

Jag lutade mitt huvud mot hans bröst. Hans kysste mig lätt på halsen samtidigt som han hade armen runt om mig. Han började kyssa mig mer. Jag skrattade och puttade bort honom. Han kollade sårat på mig.

''What? What did I do?'' frågade han. Jag ställde mig upp.

''Nothing, I just think that it's going to fast between us. Sorry, Connor.'' svarade jag. Jag började gå mot hallen. Connor reste sig upp och följde efter mig.

''But why are you leaving?'' fortsatte han. Jag satte på mig skorna och tittade på honom. Han tryckte mig mot honom och log. ''Come on, Erin. Stay here with me.'' Jag knuffade bort honom igen. Jag började bli mer och mer irriterad.

''Stop.'' sa jag bestämt och klädde på mig min jacka.

''Come on, Erin! Don't be such a pussy.'' sa han. Jag stirrade förvånat på honom. Att Connor nyss kallade mig det var verkligen förvånande. Nu blev jag bara äcklad av honom. Han försökte omfamna mig men jag knuffade bort honom ännu en gång.

''Get your hands off me!'' skrek jag. Jag slet upp dörren och gick med snabba steg därifrån.

''Erin... I'm sorry!'' ropade han efter mig. Jag började springa därifrån nu. Jag ville bort från honom, bort från den där lägenheten. Bara bort. Hem igen.

Jag funderade på om jag skulle berätta sanning om vad som hänt för Harry, eller om jag skulle ljuga.

''What did he do, Erin?'' frågade Harry mig som om han hade läst mina tankar. Vi var snart hemma igen. Jag kollade på Harry sammanbitet. Ska jag verkligen ljuga? Nej, jag kan inte ljuga för Harry, men det känns som om jag måste det. Vem vet vad han kommer göra om jag berättar sanningen?

''Answer me Erin.'' beordrade han. Harry körde in på uppfarten. Han stängde av motorn och kollade på mig osäkert. Jag stirrade rakt framåt tomt. Jag ville inte, jag ville inte berätta. Men jag ville inte ljuga för Harry. Det kändes bara så fel att göra det. Försiktigt tog Harry tag om min hand och flätade fast sina fingrar med mina. Han höll om min hand hårt.

''Erin, please. Answer me.'' bönade han. Jag lät honom hålla min hand och kollade sedan mot honom.

''Adam persecuted us, and when you went to the car he showed himself. I don't know what he did to me, but I think he droged me. It was like he kidnaped me.'' berättade jag. Jag bestämde mig för att berätta sanningen, aldrig att jag skulle ljuga för Harry. Jag vet att Harry var arg, det kunde jag se på honom.

''Did he... did he ehm... do something..else?'' frågade han försiktigt. Jag förstod vad han menade och skakade genast på huvudet. ''Wait.. did he try to kidnap you?'' frågade Harry med en nu vassare ton. Jag nickade. Varför vet jag inte, men helt plötsligt kunde jag inte prata.

Harry släppte taget om min hand och slog upp bildörren. Jag följde honom med blicken och slog upp dörren jag med. Jag hann ikapp Harry och stoppade honom.

''Harry, please don't!'' försökte jag. Han kollade på mig medlidsamt innan han sprang in i huset. Jag följde efter honom. Anne och mamma kollade förvånat på oss.

''What is happening, Erin?'' frågade Anne mig.

''Is Adam home?'' undrade jag. Mamma nickade. ''Follow me, Harry's gonna do something he will regret. Please help me stop him!'' sa jag förtvivlat. Mamma och Anne reste sig upp genast och följde efter mig. I hobbyrummet satt Harry ovanför Adam och slog honom. Adam låg på golvet under Harry och såg svag ut. Adam gav ifrån sig några smärtsamma stön när Harry gav honom raka högrar. Ur Harrys mun rann det svordomar om hur mycket han hatade Adam för det han gjort. Adam försökte le när Harry sa det. Det äcklade mig. 

Jag sprang mot Harry och försökte slita loss honom från Adam.

''Harry stop!'' skrek jag och slet i hans t-shirt. Harry slutade på en gång och kollade på mig. Han reste sig upp och strök till hans t-shirt. Nere på golvet låg Adam med blod rinnandes från näsan och blåmärken här och där.

''I didn't hit him seriously.'' skyddade Harry sig själv. Jag skakade på huvudet och kastade min blick på mamma som satt på huk bredvid Adam. Tårarna rann längst hennes kinder. Adam var medvetslös.

Jag hade inte märkt det innan, men Harrys underläpp blödde rejält. Jag la mitt finger försiktigt på hans läpp. Han gav ifrån sig ett tyst stön men kollade sedan lugnt på mig. Jag kramade om honom hårt.

''Are you okey?'' frågade jag tyst.

''I'm sorry Erin, I were just so angry. I'm sorry.'' sa han nervigt. Anne kom emellan oss och började skrika på Harry. Hon hade precis ringt en ambulans. Jag ställde mig bredvid Anne och la min hand på hennes axel.

''Stop it, Anne. Harry just offended me.'' sa jag. Nu brydde jag mig inte längre, Adam var medvetslös och han kunde ändå inte göra något åt det.

''For some days ago Adam abused and forced himself on me. Yesterday when Harry and I went to that trip Adam persecuted us.'' förklarade jag innan jag fortsatte. ''And when Harry was going to the car Adam came and druged me. He tried to kidnap me.'' avslutade jag. Det var så skönt att få berätta det officielt. Jag hade redan berättat det för Harry och det visste Adam om, men jag fick inte berätta det för någon annan.

Anne stirrade på mig förvånat. Hela hennes blick fylldes av skräck. Det var först nu jag märkte att jag hade börjat gråta. Jag vände mig om mot mamma som hade ställt sig upp och gått några steg bort från Adam. Hon kollade förvånat men även lidsamt på mig. Jag gick fram till henne hastigt och hon kramade om mig hårt.

''I'm sorry mum, I'm so sorry.'' sa jag.

''Don't say sorry. It wasn't your fault, Erin. I'm sorry  that I couldn't do anything. Why didn't you tell me about this?'' grät hon fram försiktigt.

''I couldn't, Adam threatened me.'' viskade jag. Mamma strök mitt hår mjukt. Utanför hördes sirener och ljudet av en ambulans som körde. Vi gick ut ur huset och möttes av en polis. Några män som bar på en bår knuffade oss åt sidan och fortsatte in till Adam. Harry stod bredvid mig skakandes. Jag slingrade mig ur mammas armar lugnt och försökte lugna Harry. 

"What if they arrest me?" undrade han. Jag svarade inte, istället fortsatte jag att lugna ner honom. Männen kom ut ur huset med Adam liggandes på båren. Mamma sprang fram till männen och fick tillåtelse att följa med till sjukhuset. Ambulansens dörrar stängdes igen och så körde dem iväg. Polismannen som mött oss när vi kom ut gick med bestämda steg fram till oss. Han kollade allvarligt på Anne, sedan på mig och till sist på Harry. Han skakade på huvudet och tog fram en polisbricka. Han visade den för oss noggrant innan han sa dem orden som ingen av oss ville höra. 

"Harry Styles, you're under arrest for the abuse of Mr. Adam Thor." 

Jag vaknade av att det värkte i nacken. Försiktigt försökte jag sätta mig upp, men på en gång ramlade jag ner i bilsätet. Allt kändes skakigt och jag kunde inte se som normalt. Vart var jag? Det här liknade inte Harrys bil. Jag gav ifrån mig ett stön. Efter några sekunder märkte jag hur några välbekanta ögon kollade på min intensivt.

''Bra att du har vaknat. Vi är snart framme.'' sa Adam. Och då kom jag ihåg allt. Hur jag fiskat till mig en cola i väntan på Harry, och hur Adam sedan berättade att han följt efter oss. Mitt hat mot honom bara växte och växte. Jag kollade ilsket på honom.

''Lägg av, sluta tjura.'' fräste Adam irriterat.

''Vad fan vill du mig egentligen?'' spottade jag fram. Ett hånfullt leende lekte på hans läppar. Han kollade bak på mig från förarsätet och vände sedan sin blick mot vägen igen. Äckel, tänkte jag. Under allt mitt hat mot honom tyckte jag synd om mamma. Hon skulle bli helt förkrossad när hon kommer få reda på vem Adam egentligen en, och att han bara var ute efter hennes dotter. Mamma älskade Adam, och jag hatar att han gör såhär mot henne.
Jag satte mig upp rakt och korsade benen innan jag diskret räckte mig mot bilhandtaget. Jag tänkte göra det, hoppa från bilen. Utan tvekan. Jag tryckte till och dörren öppnades. Jag kastade mig ut från dörren. Vad som helst för att komma bort från honom. Jag rullade bort från bilen och kände hur det började blöda från knät och underläppen. Skakigt ställde jag mig upp och började springa därifrån. Det var jobbigt eftersom mina ben inte ville lyda mig. För varje småsteg som jag tog hamnade jag fel med foten. Det värkte inte bara i nacken nu, utan i hela kroppen. Vad har jag gett mig in i? Adam var ändå rätt så osmart som inte hade låst dörrarna. Jag log belåtet. Ja, jag log.

Det verkade ha tagit ett tag för Adam inte han märkt att jag inte var där längre, för det var först nu jag kunde höra hur en bil körde mot mig. Jag ökade på takten och började springa allt mer och mer.

 

Jag hade skakat av mig Adam och stod just nu bredvid en telefonkiosk. En telefonkiosk mitt ute i öknen, hur tur är inte det? Med skakiga fingrar slog jag in Harrys mobilnummer. Snälla säg att hans mobil funkar nu. Snälla. Fyra signaler gick innan jag hörde den underbara hesa rösten som jag ville höra.

''Hello? This is Harry.'' sa han andfådd. Han hade sprungit. Tänk om han letat efter mig? Jag blev varm i hela kroppen utav tanken. Tänk om han verkligen gjort det?

''H-harry? It's Erin.'' sa jag med betydligt hesare röst än väntat. En lättsam suck hördes från andra änden.

''Oh god, Erin! I'm so glad it's you. Where are you? I've searched after you for hours! Erin, Erin, are you okay? Are you? Please say that you are okey. I've been so worried, I've missed you and I been so worried. Please, god Erin are you still there? Erin?'' fumlade han fram oroligt. Jag gav mig ifrån ett litet skratt. Det var gulligt när han fumlade sådär. Erin, han sa att han hade saknat dig. Och att han hade letat. Mitt hjärta slog några extraslag.

''I'm okay, Harry. I don't really know where I am, but I'm right here next to a phonestand.'' sa jag.

''I actually went past that stand. I'm there in a bit. Stay where you are, and promise that you stay there.''

''I promise Harry, and I will explain later what happend.'' försäkrade jag.

Innan han la på fick jag fram:

''Harry, I've missed you too.''

Jag kunde föreställa mig hur han log sitt sneda leende så att hans perfekt lagda vita tänder syntes.

''I'm glad to here that, I'll be there in a sec.'' sa han och la sedan på. Han hade saknat mig, tänkte jag igen. Han hade det. Jag hade känt mig så lättad när jag fick höra Harrys hesa stämma på andra sidan luren, men oroligheten tog över mig igen. Tänk om Adam skulle hinna före Harry? Nej, det skulle han inte. Han vet inte ens vart jag är. Tanken lugnade ner mig lite, men helt och hållet hjälpte det inte.

 

Tio minuter gick, snart en kvart. När skulle Harry komma? Jag hade gått fram och tillbaka vid telefonkiosken. Det gnagde i mig, tänk om han inte skulle hitta mig? Tänk om han tänkte på en annan telefonkiosk? Nej, men hallå hur många telefonkiosker finns det egentligen mitt ute i öknen? Längst bort mot horisonten kunde jag se en bil komma körandes mot mig. Bilen körde allt närmare mig och jag kunde se det där perfekta leendet och dem perfekta lagda lockarna. Harry. Han steg ut ur bilen och jag började springa mot honom. Jag kramade om honom hårt medans några tårar rann nerför min kind.

''Erin, I've been so worried. Are you okay?'' frågade han oroligt. Hans händer var placerade på min midja samtidigt som han track mig beskyddande mot honom. Jag kände mig trygg, i Harrys famn. Fan vad jag saknat honom. Trots att jag bara varit borta i några timmar, jag hade saknat honom så.

''Erin?'' upprepade han. Jag kollade upp på honom med blanka ögon. Jag nickade stelt.

''Yeah.'' sa jag tyst. Han omfamnade mig ännu hårdare.

''Erin, I must say something.'' sa han. Jag kollade förvånat på honom. Va?

''Ehm... I... I lik...'' sa han innan han blev avbruten utav regnet som störtade ner från himlen. Vi släppte taget om varandra och sprang till bilen. Vi satte oss ner snabbt och Harry började köra iväg.

''What were you going to say, Harry?'' undrade jag.
Han kollade osäkert på mig.

''Uhm.. nothing.'' sa han och bredde på ett leende. Jag rynkade förvirrat på ögonbrynen. Han satte på radion för att bryta den tysta stämningen. Genast började han sjunga mig i låten. Hans ljuva röst fyllde hela bilen. Han var så perfekt. Hans lockar, smilgroparna, leendet, lockarna, ögonen. Allt. Varje ynka detalj på honom. Började jag gillade Harry? Jag svalde hårt. Jag gillade Harry.

Besök gärna den här fina bloggen! Det är två tjejer som driver bloggen, jag har inte läst så jättemycket av novellen - men den är något himla bra!

Diskret smög jag mig ur Harrys famn. Solen hade smugit sig fram bakom dem snövita molnen. Det var fint väder idag, så det skulle knappast regna. Ett stön kom ut ur Harrys mun.

''Erin, where are you going?'' frågade han mig. Jag suckade ljudlöst och vände mig om mot honom. Jag bredde på ett litet leende och svarade:

''Nowhere, I just woke up. That's all.'' Harry kollade misstänksamt på mig och reste sig sedan upp. Han ställde sig bredvid mig och tog sedan tag i min armled.

''What are you doing?'' frågade jag.

''Yesterday when I ran after you I thought I saw like, ehm... a little house.'' Om det inte vore att jag inte ville bråka mer med Harry, så skulle jag nog få ett till utbrott.

''Okey, let's go then.'' sa jag sammanbitet. Han kollade på mig ledsen.

''Erin...''

''Just go, Harry. Show me where you saw it.'' avbröt jag honom. Han hade fortfarande sin hand runt min armled, och så började han gå med snabba steg till den riktningen där han hade tyckts se 'huset'.

Efter en stund var vi framme. Huset som Harry hade sett visade sig vara en bensinstation. Jag kramade om honom lycklig och log glatt mot honom. Han skrattade till tyst.

''Stay here, I'm gonna take the car here.'' sa han.

''But, the car don't have any gas. How are you gonna do?'' frågade jag förvirrat. Han log brett så att han skrattgropar syndes. Jag blev alltid knäsvag av dem där skrattgroparna, hans leende helt enkelt.

''I know what I do, trust me.'' sa han mystiskt och fortsatte och le brett. Han vinkade hejdå snabbt och sprang tillbaka där bilen låg. Jag följde honom med blicken enda tills jag inte kunde se honom något mer. Jag vände mig om och gick med bestämda in i den lilla kiosken som var där. Ett pling hördes när jag öppnade dörren. Killen som satt bakom kassan tittade upp på mig förvånat. Tydligen var det inte många som besökte den här kiosken. Det förstår jag dock, kiosken är ju ute i mitten av ingenstans. Killen kollade på mig med stora ögon. Jaha. Jag gick fram mot honom och log mitt 'söta' leende.

''Hi, one coke please.'' sa jag och tindrade med ögonen. Han stirrade lite halvt på mig innan han vaknade upp och tog ut en iskall cola från frysen. Han räckte fram den mot mig och jag tog tag i den.

''How much?'' frågade jag.

''Y-you can get it for fr-free.'' stammade han fram. Det var det jag var ute efter. Jag hade ju inte pengar med mig, så jag ser det som att jag lyckades. Ändå bet det dåliga samvetet i magen.

''Thank you, that's sweet of you.'' sa jag glatt och gick ut därifrån. Det kändes lite bättre nu.

Jag öppnade colaflaskan och drack en klunk.

Någon puttar till mig så att jag tappar colaflaskan.

''Hey! Why did you do that?'' undrade jag ilsket och vände mig. Jag möttes av ett par händer som tog tag om mig bakifrån och la ena handen för min mun. Jag bet handen som höll mig för munnen. Gestalten gav ifrån sig ett smärtsamt skrik. Tårarna sipprade nerför min kind. Snälla Harry kom nu, snälla Harry, bad jag.

''Om du är lugn så skadar jag dig inte.'' lugnade en bekant röst. Det var Adam. Nu började jag bli riktigt less på Adam. 

''Rör dig inte, säg inget.'' varnade han. Han släppte taget om min mun. Jag tog ett djupt andetag, men jag vågade inte skrika, så jag löd honom. 

Adam fiskade upp en bit tejp ur fickan och linda tejpen runt min mun. Nej, nu ska jag dra härifrån, jag hade chansen nu. Det är nu eller aldrig. När jag tog mitt första steg tog Adam ett hårt grepp runt min midja och bar upp mig över hans axel. Jag slog på hans rygg och började sparka hej vilt. Jag kunde se en skepnad av en bil inte så jättelångt borta. Tänk om det var Harry? Jag försökte skrika genom tejpen. Misslyckat. Tårarna började strömma nerför min kind nu. Jag gav upp, precis som förut. Det var ingen idé att streta emot, det var ingen idé att försöka. 

''Bra.'' sa han kallt. En stark lukt spreds i min näsa. Jag börja känna mig avdommad i hela min kropp. Ögonlocken blev allt tyngre och tyngre. Nej Erin, försök att vakna till. Det gick inte. Det blev allt mörkare och mörkare, sedan var jag borta.

Jag hade fällt ner bilens tak så att solen lös starkt mot oss. Blåsten lekte med mitt hår samtidigt som radion var på högsta volym. Det kändes som om Harry hade kört runt i en evig cirkel. Det såg likadant ut överallt - öde. Jag hade frågat Harry flera gånger nu vart vi var påväg, men det enda han gjorde var att le mot mig och förbli tyst. Det irriterade mig, ibland hatade jag överraskingar. Bilen började sakta ner. Brummande ljud hördes från bilen. Jag kollade förvånat på Harry. Inte skulle vi väl stanna här? Det är ju helt öde här, och då menar jag verkligen öde.

''Harry, what are you doing? Why are we stopping here?'' frågade jag oroligt. Harry gav mig en rädd blick.

''I-I don't know'' sa han tyst. Han kollade på bilens bensinmätare. ''We're out of gas, Erin...'' fortsatte han. Jag slog honom på armen och sparkade upp bildörren. Ärligt talat, kunde han inte kolla att bensinen var full innan han planerade att tvinga med mig på en sånhär lång ''resa''? Jag gav Harry en kall blick.

''Erin...'' sa han.

''You must seriously be out of mind! You were forcing me, to go on this trip with you, and you didn't check the gas first?'' skrek jag. Jag fiskade upp min mobil - den var död. Jag gav mig ifrån en irriterad suck innan jag slet åt mig Harrys mobil. Han hade ingen anslutning.

''I'm sick of you Harry'' fräste jag och vände på klacken.

''Erin, please!'' ropade han efter mig. Jag visste inte vart jag skulle gå, men en sak var jag säker på, jag skulle gå bort från Harry. Fotsteg hördes bakom mig. Harry grep tag om min arm och vände mig om.

''Erin, I'm sorry okay? I thought the gas would last, it's not my fault!'' ursäktade han sig.

''No, really. Whos fault is it then?'' frågade jag ilsket. Harry stammade fram ett par ohörbara ord innan han gav sig. Hans blick fall neråt mot den torra marken.

''You know what, Erin? I'm the one who should be sick of you. I'm trying so hard to make you happy, but all you give back is anger! Adam was right, you're a stupid slut'' fräste Harry. Jag stod där med öppen mun och bara stirrade på Harry. Tårarna brände bakom ögonlocken.

''Okey, if that's what you think about me. Goodbye'' avslutade jag och sprang därifrån med tårarna rinnadnes nerför min kind. Harry gav ifrån sig en suck och drog handen genom sina lockar. Nu orkade jag inte mer. Jag tänker aldrig mer prata med Harry, eller ens kolla på honom. Han som var min så kallade bästa vän.

 

Nattens kyla tog över mig. Dum som jag var hade jag inte ens tagit med mig en jacka, men så hade jag inte trott att något av det här skulle hända. Jag tog upp min mobil igen och försökte starta den. Det funkade inte. Jag la mig ner suckandes och vilade mitt huvud mot den kalla marken. Jag hade ingen annanstans att sova, och som det såg ut nu så skulle jag få stanna här över natten. Jag slöt mina ögon i försök att somna. Det funkade inte, men jag hade fortfarande ögon slutna. Egentligen borde jag vara rädd, men jag var fortfarande sårad. Ett par starka armar la sig runt om midja. Jag började sparka som en galning. Jag försökte vända mig om men det funkade inte.

En bekant hes röst hyschade mig.

''Erin, it's just me - Harry''

''Get off me, Harry. I don't want to be near you'' sa jag tyst.

''I'm sorry, Erin. I were so angry at myself that I forced it on you. You're not a slut, I'm so sorry. Please forgive me'' bönade Harry skakigt. Hans grepp om mig mjuknade.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Hur mycket jag än ville förlåta Harry kändes det fel. Hans varma andetag kittlade mot mitt öra. Jag vände mig om mot honom och stirrade rakt in i hans emeraldgröna ögon.

''Erin?'' viskade Harry.

''Yes'' svarade jag.

''Does that mean that you forgive me?'' frågade han osäkert. Jag nickade. Han gav ifrån sig en suck av lättnad innan han förde mig närmare honom. Jag la mina armar runt hans nacke och lät mig luta mitt huvud mot hans bröst. Det här kändes så fel men ändå så rätt på samma gång. Att vara så nära Harry, faktiskt känna hans värme. Men det var fel, jag och Harry var fel. Jag dejtade Connor, och Harry hade en annan tjej. Ändå kändes det bra, tänk om det faktiskt fanns en möjlighet över att det skulle kunna bli jag och Harry? Jag sköt bort den tanken på en gång. Harry gillade inte mig, inte på det sättet, och somsagt har jag Connor, och jag gillar ju Connor. Tror jag.

Gemma hade åkt bort över helgen. Om jag ska vara ärlig, har jag inte sett henne så mycket, men jag hade fortfarande resten av sommarlovet på mig. Mamma hade hittat ett hus och bestämt att vi ska flytta dit när sommaren väl var slut. Jag vet inte om jag längtade eller inte. Tänk om han skulle skada mig mer då? Förhoppningsvis var det slut mellan mamma och Adam tills dess. På ett eller annat sätt skulle hon nog få reda på det, hoppas jag.

Persiennerna i mitt sovrum var nerdragna. Små ljusglipor lyckades smyga sig in. Ihopkurad i sängen halvsov jag med mobilen nära ansiktet.

Harry slog upp dörren. Jag kisade mot honom. Han gav mig en snabb blick innan han fortsatte mot det stora fönstret i rummet. Han drog upp persiennerna så att det starka solljuset mötte mitt ansikte. Jag gav mig ifrån ett stön och satte mig upp i sängen trött.
''What are you doing Harry?'' fräste jag och la mig ner igen. Han gick fram med beslutsamma steg mot mig. Ett retsamt leende lekte på hans läppar.

''Wake up sunshine'' sa han mjukt och la sin hand på min rygg. Det kändes konstigt. Känna Harrys hand på min rygg, men det kändes bra. Konstigt nog. Jag vände mig mot honom och möttes av hans perfekta gröna ögon.
Sluta. Jag hade inga känslor för Harry, inte sådana känslor i alla fall. Han var min bästa vän, det var det enda.

''Seriously, Harry. What du you want?'' frågade jag och gäspade. Han svarade inte. Istället drog han bort täcket från mig. Jag kände hur hans blick fastnat på mig. Jag blev helt röd och skamsen. Iklädd i korta mjukishorts och ett linne bar han upp mig ur sängen. Han fortsatte mot badrummet, och gick förbi Adam som satt i morgonrock i köket med en tidning i handen. Han och Harry utbytte kalla blickar innan hans blick fastnade på mig. Han log snett mot mig. Jag kände hur illamående jag blev. Fan ta dig din jävel, tänkte jag.

Harry släppte ner mig i badkaret. Jag blåste bort en hårslinga från ansiktet och kollade upp på Harry. Han såg så mystisk ut med det där fånigt underbara leendet lekandes.

''So, what now?'' undrade jag.

''Brush your teeth and fix yourself, or whatever you do. Ehm... just brush your teeth, you don't need any make up.. or whatever'' fumlade han pinsamt och gick ut ur badrummet. Jag skrattade för mig själv.

 

Utan att ens ge Adam en blick gick jag ut ur huset. Sa hejdå till Robin, Anne och mamma och fortsatte sedan till Harry. Där satt han, i hans bil vid uppfarten. Han hade solglasögon på sig och en t-shirt med ett par vanliga jeans. Hans lockar låg perfekt. Jag kände hur mina mungipor drogs upp. Jag satte mig i framsätet bredvid honom.

''You look good, love'' sa han leendes. Jag kollade ner på mina kläder, som om jag glömt vad jag klätt på mig. Jag hade på mig en vit korsett instoppad i min högmidjade shorts.

''Thank you'' sa jag glatt. Jag satte på radion, och genast spelades en låt som jag tyckte om. Harry körde iväg därifrån.

''This song is pretty catchy'' sa jag och började sjunga med i låten. Harry skrattade åt mig, sen så började han sjunga han också. Vi mötte varandras blickar och skrattade. Sen så fortsatte vi sjunga med i låten.

hej! ville bara ge er en liten update att kapitel 6 av i Seven Billion People kommer upp imorgon. kommer ihåg att jag hade svarat att det skulle komma upp igår, men jag skrev ett kapitel på One and only istället. men jag lovar, imorgon så släpper jag kapitel 6. xx

Doften av kaffe var spridd i kafét. Folk pratade i mun på varandra, utan att man märkte det fanns det vissa som trängde sig i kön. Jag, Lea och Miriam satt vid ett bord bredvid fönstret. Regnet smattrade mot fönstret. Frågorna om dejten strömmade ut ur dem. Jag älskade dem, verkligen, men ibland var dem för nyfikna.

''Okey, take it easy! One question at a time, please'' sa jag lugnt. Lea och Miriam flinade.

''If you say so... Where did he take you?'' frågade Lea.
Jag log stort.

''To a mall'' jag vet att det inte lät så romantiskt. Lea och Miriam utbytte blickar. Miriam rynkade pannan. ''I know, I know, but it was fun!'' sa jag.

Lea suckade.

''He couldn't take you to, I don't know, a resturant?'' sa Lea.

''No. But he did it very romantic there, it was low lights almost everywhere. And you know that fountain, that's never on? Wopa, guess what? It was on!'' sa jag ivrigt. De himlade med ögonen åt mig. Miriam log mot mig.

''Did he kiss you?'' undrade Miriam blygt. Lea började skratta åt mig när hon såg hur jag rodnade. Vi skrattade tillsammans.

''Yes, he did actually'' sa jag tyst och la en hårslinga bakom örat. Jag virade runt skeden i cirklar i det varma kaffet som jag kollade ner på. Det är lite pinsamt om dem skulle få se hur mycket jag rodnade. Mer än förut var det i alla fall.

''We already noticed it'' skrattade Lea. Jag fnissade och drack en klunk av kaffet. Jag hade helt och hållet glömt bort att kaffet fortfarande var varmt. Jag ställde mig upp.

''It's hot, hot, hot, hot!'' skrek jag. Jag hade min tunga ute och viftade med händerna. Som om det skulle hjälpa. Lea och Miriam kollade på mig förvånat, innan dem brast ut i gapskratt. Jag kollade på dem irriterad. Många blickar vändes mot mig. Flera personer stirrade på mig som om jag vore helt knäpp. Visst, jag skulle också stirrat om det fanns en tjej som ställde sig upp och började skrika att kaffet var för varmt. Samtidigt som hon hade tungan ute för att det brändes och viftade med händerna. Jo, det skulle jag också gjort.

''Can someone give me water? Please!'' ropade jag i kafét. Det här var hur pinsamt som helst, men just nu var jag nästan tvungen. Någon knackade lätt på min axel. Jag vände mig om. Jag hade fortfarande tungan uträckt, så ni kan ju bara tänka er hur löjlig jag såg ut!

Jag möttes av ett par emeraldgröna ögon. Han log mot mig, gav mig flaskan med vatten och rufsade till sina lockar. Harry.

''Thank you, Harry'' tackade jag och tog två stora klunkar av vattnet. Min tunga gjorde fortfarande ont, men det hjälpte. Jag ställde ner flaskan på bordet och satte mig igen. Harry drog ut stolen bredvid mig och satte sig där.

''Lea, Miriam, this is Harry. Harry meet Lea and Miriam, my best friends'' presenterade jag dem. Lea och Miriam sa ''hej'' i kör.

''So, how do you two know eachother?'' frågade Miriam mig och Harry. Lea nickade instämmande.

''Well, I met him at Eds place. We played fruit ninja'' sa jag.

''Yes, in real life'' fyllde Harry i. Den här gången var det min tur att nicka instämmande. Jag kunde inte att undgå hur Harrys blick fastnade på Lea. Lea fick rosiga kinder när hon märkte det. Hon kollade ner på bordet och log sen upp mot Harry.

''Hm, I think that Miriam and me should go'' sa jag och drog med mig Miriam. Hon kollade irriterat på mig. Förmodligen ville hon stanna kvar och se hur mycket Lea rodnade. ''Goodbye, lovebirds'' fortsatte och vinkade hejdå. När vi var ute skrattade jag och Miriam samtidigt.

''I think they might like eachother, or do I have wrong?'' skämtade Miriam.

''Yeah, maybe'' sa jag och skrattade. Regnet föll ner mot oss. Det som förut varit ett stillsamt regnet som smattrat löst förvandlades nu till hårda droppar i form av ösregn. Jag och Miriam kollade på varandra oroligt. Hennes hår (och mitt med säkert) hade blivit alldeles blött och små lockar reste sig lite här och där.

''Where are your umberella?!'' frågade Miriam mig. Jag kollade på henne förvirrat.

''I don't have a umberella!'' skrek jag. Vi kollade på varandra igen. Miriam la handen för pannan med en suck. Hon såg så allvarlig ut. Jag började skratta. Hon kollade strängt på mig innan hon började skratta hon med. Jag tog tag i hennes arm och sprang till närmsta busshållsplats med tak. Vi andades med djupa andetag innan vi brast ut i skratt igen. Jag kramade ut vattnet ur mitt hår. Miriam gjorde detsamma. Tre småungar stirrade på oss med stora ögon.

''You're weird'' sa den ena med lockigt långt hår.

''Thank you, love. Isn't it good to be weird sometimes? Yes, yes it is'' sa jag, och ja, jag svarade på min egen fråga. Barnen fortsatte att kolla konstigt på oss tills deras mamma och pappa kom. De stirrade på oss underligt. Värst vad alla ska stirra på en idag.

Miriam log mot mig.

''They stare at you because you look fine as hell. Especially with your very ''dry'' hair and your dry clothes'' skrattade hon fram.

''Right back at ya darling'' skämtade jag. Hon slog till mig hårt på armen. Jag kved till ett aj och kollade argt på

henne.

''Saphead'' mumlade jag och fortsatte kolla på henne.

''Goat'' svarade hon. Get? Jag kollade på henne underligt och började skratta. Jag la handen för munnen och fortsatte att skratta. Miriam började skratta med mig. Jag kippade efter luft mellan skrattattackerna. Bussen stannade framför oss och vi klev in med blöta steg.

Busschauffören gav oss en konstig blick när vi klev på bussen. Vi gick till några lediga platser längre bak. Resten av folket som satt i bussen blickar brände i nacken. Men jag brydde mig inte. För en gångs skull, så brydde jag mig faktiskt inte.

Vi slog oss ner på platserna mittemot två killar, det var dem enda platserna kvar. De log upp mot oss. Miriam log tillbaka mot dem medans jag ignorerade dem. Ibland brukar jag tro att Miriam flirtar med alla killar som hon ser, tyvärr. Jag log åt tanken och fnissade ohörbart. Mobilen i min genomblöta flickan vibrerade till lätt. Jag tog fram den. På displayen stog det ''1 message - Ed''. Jag öppnade smset glatt och läste vad som stog.

''Yes, sure. Can't talk more right now, sorry. Catch you up later x''svarade jag snabbt. Min mobil var för blöt för att kunna smsa med för tillfället. Jag la tillbaka den i fickan. Miriam hade börjat starta upp en konversation med killarna mittemot. Jag log mot henne och lät min blick vandra bort mot fönstret. Snart skulle jag av.

Harry kollade på mig med stora oroliga ögon. Jag blinkade bort några tårar som försökte smita. Han öppnade munnen som för att säga något, men ångrade sig genast. Istället satte han sig bredvid. Han la armarna runt min midja och kramade om mig beskyddande. Nu kunde jag inte hjälpa det längre, tårarna strömmade nerför min kind. Harry kollade upp på mig och torkade bort några tårar. ''What happend?'' frågade han tyst. Jag svarade inte, jag ville men kunde inte.

''He h-h-hit...'' jag kunde inte fortsätta tills hela min röst sprack. Jag grät mot Harrys axel. Han tröstade mig lugnt. Jag snyftade högt. Hans fingrar lekte med mitt hår lugnande.

''Was it Adam?'' frågade Harry. Jag nickade. Han reste sig upp och kollade runt i rummet. ''Where the fuck is that dickhead?'' undrade han ilsket. Jag ställde mig halvt och drog löst i Harrys tröjärm.

''Harry, please. Don't tell anyone. Let Adam be, please'' bönade jag. Han kollade på mig. Man kunde se ilskan i hans blick. Harry var arg, på riktigt.

''No. No I won't'' sa Harry kallt. Jag skulle precis motargumentera när Harry avbröt mig. ''Erin, he abused you! I don't want to know what more he did to you, but you can't just keep it for yourself! You know I'm right''.

Jag kollade ner mot golvet med händerna i ansiktet. Jag ville inte, men Harry hade rätt. Det hade han.

''But... I can't, Harry. I think he's gonna hurt me anymore then, and maybe hurt mum. He doesn't love her like she loves him. He used her, and I know that he can hurt mum more than he hurt me. He's sick, Harry. If he wan't he can hurt you too''. Harry var tyst. Förhoppningsvis förstog han hur farligt det här var. Han nickade och gick runt i en cirkel, om och om igen.

''Harry...'' sa jag tyst. Han kollade upp på mig med oroliga ögon. "Please..."

Han kollade fundersamt ner mot golvet igen. "I'm only doing this for you but if he hurts you again, you know what I do". Jag nickade. Jag gick fram till honom och kramade om honom hårt. 

"Thank you, curly" sa jag och bredde på ett litet leende. Bakom alla dessa lockar kunde jag se ett litet leende på hans läppar. 

 

SV: Nästa del kommer upp ikväll! xx

''A Million More Years Part 2
Emilias sommar har hittills varit en av dem bästa. Hon har fått en ny bästa kompis och några helt underbara killkompisar. Det finns bara ett litet problem, sommar lider mot sitt slut och kommer de nya vännerna verkligen hålla kontakten med varandra? Killarna som är med i ett världs känt band åker på turné, Emilia åker tillbaka till Sverige och hennes bästa kompis ska börja jobba på Hollister igen. Allt blir inte som det var tänkt, men det kanske blev bättre? Det får ni reda på om ni fortsätter läsa A Million More Years Part2!''

 

Ed kollade upp på mig med en osäker blick. Jag log ner mot honom.

''Do I have to?'' frågade han skakigt. Jag nickade som svar.

''Come on, Ed!'' peppade jag skrattandes. Han kollade ner mot golvet och skrattade tyst. Sedan backade han några steg för att ta sats.

''1.. 2.. 3...'' räknade Ed. Han sprang fram till rulltrappan och hann springa upp några trappsteg, men sen så ramlade han. Jag brast ut i gapskratt.

''Oh my god, are you okey?'' undrade jag. Han kollade upp på mig tomatröd i ansiktet av skratt, nickandes.
''Last try, thereafter you can go on the normal escalator'' sa jag.

Han gjorde samma sak igen, tog sats räknade och sprang. Den här gången hann han upp till sista trappsteget, sen så hoppade han därifrån. Jag sprang fram till honom där han låg helt utmattad på golvet.

''See, you did it! Good boy'' jag satte mig ner på huk bredvid honom och log mot honom.

''What did I win?'' frågade han glatt.

''The honor''

''No, are you serious? Did I fall and hit myself, because of honor?!''

''I were kidding, take a chill pill! You won a special ice cream, made by me, free!'' fnissade jag.

''That sounds better''. Jag ställde mig upp och räckte fram min hand mot Ed. Han tog tag i den och jag hjälpte honom upp. När han hade ställt sig upp ordentligt började vi gå mot glassbaren, hand i hand.

 

Jag hade ställt mig bakom disken och klätt på mig att enkelt rosa förkläde över mina vanliga kläder.

''Can I help you sir?'' frågade jag Ed tillgjort. Han höjde ena ögonbrynet och ställde sig rak i rygg.

''Can I get you on my ice cream?''. Jag skrattade.

''That one sucked, Ed'' skämtade jag.

''Yes, I know that my fair lady'' sa han skrattandes. ''Anyway, I want a soft ice cream with cola sauce, please''.

Jag tog en bägare och tryckte sen ner glassmaskinens ''spade''. När jag var klar räckte jag fram den mot Ed och gjorde en egen glass till mig. Sen tog jag av mig förklädet och gick ut till honom.

''You're pretty good at this''

''I know, right?'' sa jag glatt. Han skrattade åt mig.

''Let's go to the ballpit'' föreslog Ed. Jag nickade och vi båda kastade iväg våra färdigätna glassar och sprang mot bollhavet.

 

Med stora steg sprang jag före Ed mot bollhavet. Vi hade slagit ett vad - den som kommer sist skulle erkänna att man var sämst och säga att den som vann var bäst, samtidigt som vinnaren skulle filma in och sen lägga ut det på förlorarens facebook. Which sucks for him, eftersom det är han som är den kändaste av oss. Jag kastade en snabb blick bakåt. Ed var inte där. Jag kollade framåt igen och såg hur Ed sprungit ikapp mig utan att jag märkt det.

''Gotcha'' sa en skrattandes Ed samtidigt som han sprang. Jag svarade inte. Istället tog jag ännu större steg och börja springa snabbare. Inom några sekunder sprang jag bredvid Ed.

''Gotcha'' härmade jag honom. Han muttrade något ohörbart. Sedan log han utmanade mot mig. Jag log tillbaka mot honom. Där borta var bollhavet. Jag visste att jag var före Ed, för lite bakåt kunde jag höra ett svagt flåsande med springande steg. Jag log nöjt.

Nu var det bara en meter kvar, så jag när jag var uppe i farten hoppade jag mot bollhavet - och det var inte som väntat. Ni vet, när man alltid tror att det ska vara mjukt när man dyker ner i ett bollhav? Feeeeel. Tvärtom faktiskt, det gjorde ont. Jag gav ifrån mig ett stön innan jag skrek till Ed skrattandes:

''I won, you loser!''. Ed var framme. Han stog lutad mot en vägg samtidigt som han tog igen andan.

''Yey, you won'' sa han sarkastiskt.

''Okey, get ready. Stand straight, smile and say the words'' sa jag och snodde åt mig Eds mobil.

Ed harklade sig lite.

''Hi, I'm Ed Sheeran and I suck. Millena is the best, you won. Grats'' suckade han. Jag skrattade åt honom innan jag slutade filma. Så la jag upp det på hans facebook ''Because of you'' och en taggning med mitt namn. Jag kollade upp stolt mot honom.

Jag kollade igenom hans händelser, de var redan fulla.
Han hoppade in i bollhavet och satte sig bredvid mig.

''You're happy now?' frågade han mig. Jag nickade och kramade om honom löst. 

 

''I like you Mill, but I don't know so much about you'' sa Ed. Han hade gett mig ett nytt smeknamn - Mill. ''So, tell me something about you'' fortsatte han. Ett lyckorus sprang igenom mig när han sa att han gillade mig.

''Well, okey. I can be kinda crazy sometimes, if you haven't noticed. Mostly I'm with my best friends - Lea and Miriam -, and watching films. My favorite films must be A walk to remember and The hunger games. And my favorite tv-shows is Degrassi, Awkward, and yeah, Gossip Girl. That's pretty mutch it'' avslutade jag. Ed nickade mot mig mystiskt.

''Okey, what?'' undrade jag.

''Oh, nothing'' sa han. Han reste sig upp lätt och gick iväg en liten bit från mig. Han satte sig på huk och tog upp något i famnen, Sen vände han mot sig med ett stort flin på läpparna.

''Let the war begin!'' skrek Ed och började kasta bollar på mig. Jag satte mig upp hastigt och tog tag i några bollar jag med och kastade på honom. Jag missade honom de flesta gångerna, jag var inte direkt den bästa prickskytten. Han skrattade åt mig högljutt. Till slut bestämde jag mig för att springa mot honom i högsta fart och kasta alla bollar som jag hade i famnen på honom, på en och samma gång. Ett förvånat ansiktsuttryck spreds på hans ansikte. Jag puttade honom så att han ramlade mjukt i bollhavet. Vi båda skrattade. Jag tog upp ännu mer bollar och fortsatte kasta dem på honom.

''I think I won once again'' sa jag med näsan i vädret. Ed svarade inte, istället kastade han sig mot mitt ben och tog tag i det så jag ramlade jag med. Han skrattade länge åt vad han nyss gjort. Jag muttrade något svärord tyst och blåste bort en hårslinga från ansiktet.

''Really?'' sa han och gick med försiktiga steg mot mig. Han lade sig bredvid och kollade på mig med sina vänliga underbara blågröna ögon.

Ed la sin hand försikigt på min rygg och tryckte mig lite närmre honom. Jag la mina armar runt hans nacke.

Jag kunde höra hans andetag. Värmen från honom fick mig att rysa till. Jag kan lova, att jag aldrig någonsin har känt såhär för en kille. För någon. Jag var kär, på riktigt. Han kom allt närmre mig. Våra pannor nuddade varandra. Vi fortsatte att kolla in i varandras ögon som om vi vore förtrollade. Jag lutade mig ännu närmre mot honom och våra läppar snuddade. Han kom ännu en gång närmre och på riktigt nu möttes våra läppar. Det varade inte så länge, men tillräckligt länge för att veta att Ed var någon speciell, någon som jag aldrig ville skulle försvinna ur mitt liv.

''Have I ever said that I like you?'' skämtade Ed. Jag bet mig på underläppen nervöst mot honom.

''I actually think so, but if you want to know, I like you too. Really, really like you'' sa jag. Själv kunde inte jag förstå att jag ens kunnat säga något så genant. Jag borde hållit det för mig själv, i alla fall ''really, really like you''-biten.

''I also really, really like you, Mill''. Jag kramade om honom hårt som vi låg där i bollhavet. Han besvarade kramen och lekte lite med mitt hår. Han log mot mig brett. Jag log mot honom tillbaka.

 

Han tryckte kudden allt hårdare och hårdare mot mitt ansikte. Våldsamt kippade jag efter luft. Mina ben sprattlade omkring i vädjan med att kunna slå till honom. Jag tyckte mig kunna höra en smäll. Han skrek till ilsket, jag hade lyckats sparka honom. Han muttrade några otydliga svärord.

''You fucking idiot'' svor han åt mig. Flera tårar sipprade nerför min kind. Jag försökte skrika högt, misslyckat dock. Han kastade iväg kudden, la snabbt ena handen för mina ögon så jag inte skulle se hur han såg ut. Lättad tog jag några djupa andetag.

''What do you want me?'' grät jag. ''Who are you?''. Han hyschade mjukt åt mig. ''Get off me!'' skrek jag. Ännu en gång började sprattla med benen, i samma försök som förut.

''Stop it!'' skrek han aggressivt och slog till mig på kinden. Det sved till där han slagit mig. Jag bet mig i kinden hårt. Så hårt så jag kände hur smaken av blod spred sig i min mun. Blod och järn. Jag började hosta. Våldsammare och våldsammare.

''Take som deep breaths'' lugnade han mig. Jag löd honom och försökte ta några andetag. Det funkade. ''Now close your eyes fully, and relax'' fortsatte han. Rädd som jag var, lyssnade jag på honom. Jag slöt ögonen och slappnade av. Han tog bort sin hand från mina ögon. Jag hade fortfarande ögonen slutna, men kunde känna hur ljuset i rummet. Hans läppar kysste mig på hårt halsen. Jag höll inne ett skrik. Han höll om mina armar och kysste mig ännu en gång. Jag kunde hålla det inne längre. Jag brast ut i gråt, på riktigt.''Let me be. Please'' bönade jag. Hans fingrar lekte med mitt hår samtidigt som han fortsatte att kyssa mig. Jag slet mig ur hans grep och slöt upp ögonen. Jag började slå honom på ryggen. Då såg jag vem det var. Han hade svart spretigt hår, och när han kollade upp på mig kunde jag se ilskan i hans iskalla blåa ögon. Adam. Det var Adam.

''Adam, ditt jävla svin! Vafan vill du mig din fucking idiot?'' skrek jag åt honom. Han fortsatte bara att stirra kallt på mig. ''Vänta bara tills jag säger till mamma'' sa jag och stirrade kallt tillbaka. Hastigt reste sig Adam upp från soffan och sprang mot mig. Som om jag vore förstenad stog jag bara kvar där och kollade på honom.

Adam hoppade på mig så jag fall ner på golvet och slog i huvudet. Jag skrek till gällt. Han slog till mig under ögat. Sen på munnen, sen magen. Blodet rann nerför min spruckna läpp. Adam tog tag i min tröja och drog upp mig mot väggen. Han pressade mig högre upp mot väggen.

''Våga säga till din mor. Du får se vad som kommer hända då'' varnade han. Jag blinkade bort tårarna. Han släppte taget om min tröja och kastade ner mig på golvet. Jag känner ändå mig som en trasa just nu. Jag orkar inte mer, jag är ändå svag. Han kollade ner på mig med ett hånlen. Han sparkade till mig i magen. Jag kröp till i fosterställning med händerna för magen och tårarna rinnandes nerför mina kinder. Han sparkade mig i magen igen, efter det huvudet. Sedan satte han sig på mig igen.

''Varför?'' kväver jag fram. Han var tyst och kollade tomt på mig. Efter en stund svarade han på mig. ''Är det inte självklart?'' sa han. ''Jag gillar ju dig, Erin. Du är ju fan dum, är det så svårt att se eller?''. Nej, fyfan. Va? Min mammas kille, gillar mig.

''Men vad i helvete Adam, varför är du med mamma då?''

''För att komma närmre dig''

Jag var tyst. Det här var inte direkt vad jag hade tänkt, om man säger så. Om ens någon förväntar sig något sånt här.

''Slut med det här, det var inte meningen att du skulle få mig att prata ut'' fräste Adam. Han tog ett hårdare grepp om mina armar och tryckte mig hårdare mot golvet. Han slängde lite med mig mot golvet, så att jag slog hårt med huvudet. Sedan reste han sig upp, sparkade mig några gånger till i magen och huvudet, sen jag han därifrån. Precis innan han gick fräste han åt mig:

''Din lilla slampa, jag såg vad du gjorde förut'' sen så stängde han igen dörren hårt efter sig, och så var jag ensam. Jag låg i fosterställnig igen och grät. Blod rann nerför min mun. Försiktigt ställde jag mig upp. Jag la ena handen mot mitt bakhuvud. Jag tog undan handen och kollade på den. Min hand var nu full av blod. Snabbt sprang jag till badrummet och sköljde håret som var fastkletat med blod. Efter det tog jag ett papper och duttade det försiktigt mot min spruckna läpp.

''Det syns inte så mycket, ingen kommer märka det'' lugnade jag ner mig själv. ''Take it easy''. Jag bredde på ett svagt leende mot min spegelbild. Det funkade inte, jag brast ut i gråt igen. Jag torkade bort tårarna och gjorde ett nytt försök. Jag bredde på samma leende, fast starkare. Det gick bra den här gången.

 

Nu låg jag i soffan och bara stirrade tomt upp på taket. Jag hörde några skratt utanför dörren. Jag satte mig upp och fixade till mitt hår snabbt. Fiskade upp min mobil snabbt och låtsades vara inne i den. Dörren öppnades av en glad Harry.

''Bye, see you soon'' sa han och stängde igen dörren. Han kastade iväg jackan och fortsatte mot vardagsrummet där jag satt på soffan. När han såg mig sittandes så stelnade han.

''Hi...'' hälsade jag på honom svagt.

Han lutade sig fram mot mig och kysste mig ömt på läpparna.

''See you tomorrow?'' frågade han.

''Yeah. Bye Connor'' sa jag och stängde sen igen dörren efter mig. ''I'm home!'' ropade jag. Smidigt sparkade jag av mig skorna. Fotsteg hördes från gången mellan vardagsrummet och mitt rum. Jag fiskade upp min mobil och kollade klockan snabbt, 17.46. Jag fortsatte mot mitt rum och kastade sen iväg mobilen mot sängen. Den stannade med ett litet studs. Bekvämt satte jag mig ner på datastolen och kollade snabbt igenom twitter. Lika snabbt som jag satt mig på stolen stängde jag ner datorn och fortsatte mot badrummet. Jag njöt av att vara ensam ändå. Tystnaden, lugnet. Bara känslan av att kunna göra vad som helst.

Precis när jag skulle stänga badrumsdörren hörde jag ljudet av fotsteg igen, och ett högljutt knarr följt av ett ilsket mutter. Var det någon här?

''Hello?'' frågade jag med skarp röst. Som förväntat fick jag inget svar. ''Hello?'' upprepade jag mig. Nej, fortfarande inget svar. Det var säkert bara ren inbillning. Det fanns inga tjuvar i det här området. Nej, nej det gjorde det inte. Jag skakade bort tankarna och låste dörren och satte mig i duschen. Du inbillar dig bara.

 

Varsamt med små steg klev jag ut ur badrummet. Tyst smög jag till vardagsrummet. Det droppade små vattendroppar från mitt nyduschade hår. Jag vet att jag sa att det säkert bara var inbillning, men något i mig sa att det inte var det, att jag hade fel.

Det var helt tomt i vardagsrummet. Det såg precis ut så som jag sett det förut. Jag kollade igenom vardagsrummet igen innan jag fortsatte mot mitt rum. Jag ska precis gå när jag lägger märke till att någon stökat till bland kuddarna och att en kudde saknades. Creepy jag är som vet hur många kuddar dem har. Försiktigt smög jag till soffan. Jag är rätt så cool när jag leker dektetiv, right? Bakom mig hör jag hur någon springer, och ljudet av det blir allt tydligare. Jag vänder mig om hastigt när jag får en kudde tryckt mot ansiktet. Jag ramlar bakåt på soffan och någon sätter sig på mig. Man kan höra hur en mansröst skrattar bakom kudden. Han trycker den hårdare mot mitt ansikte. Jag försöker sparka bort honom från mig och slå på honom, men han trycker bara kudden hårdare. 

''Slut'' fräste han.