Seven Billion People | Chapter 2
Gemma lyste upp hela rummet med sitt leende. Hon slog sig ner på den tomma platsen bredvid mig och tog för sig av maten. Jag och Gemma började prata om allt. Det var skönt att ha en tjejkompis ändå. Harry som satt på den vänstra sidan av mig suckade högljutt. Jag gav han en lätt knuff. Han skrattade åt mig. Jag lipade tillbaks. Adam kollade på mig med en brännande blick. Jag visste att han skämdes över mig. Längst inne gjorde det ont ändå. Han var den enda fadersfigur jag hade, och så skämdes han över mig. Men jag visade det inte. Jag reste mig försiktigt upp och drog ut stolen. Jag tog tag i min tomma tallrik och tackade för maten tacksamt. Anne log till svars. Fötterna fortsatte ut ur matsalen och in till köket. Jag ställde min tallrik i diskmaskinen. Bakom mig kunde jag höra några hastiga fotsteg.
''What happend?'' frågade Harry.
Jag serverade ett leende mot honom och svarade:
''Nothing'' glatt.
Han kollade på mig med en underlig blick. Jag gav honom en klapp på axeln.
''Can you show me my room?'' frågade jag försiktigt. Han fick inte ta det på fel sätt. Hehehe.
"Yeah, sure. Follow me" sa han.
Han stannade framför en vit dörr längst bort i ett hörn, bredvid Gemmas rum. Vi klev över tröskeln till rummet. Vinröda tapeter klädde rummets väggar. Ett vitt skrivbord i trä stog framför ena fönstret. På skrivbordet låg några böcker snyggt och en laptop. På laptopens vänstra sida ligger en liten vas med en liten bukett med röda rosor. I ett hörn stog en avlång spegel snett. Mittemot sängen sitter en plat-tums tv hängande. Bredvid den stora vita garderoben står mina bagage.
''Oh, how cozy it's in here!'' sa jag glatt. Harry log till svar. ''Should I help you pack up?'' frågade han vänligt.
''Na, thank you anyway'' svarade jag. Han nickade okej och gick ut ur rummet. Jag stängde igen dörren efter honom och började packa upp. Anne hade låtit oss bo här tills vi hittat ett eget hus. Mamma ville helst hitta ett hus i samma område som det här, men det var svårt. Så hon var mycket tacksam mot Anne. Eller alla vi var, rättare sagt. Jag började att packa upp mina saker. En efter en.
''Erin?'' frågade Gemma försiktigt. Jag slöt upp ögonen. Jag kikade för att försöka få bort den suddiga synen. Gemma klev in i rummet och satte sig på min säng. ''Wake up'' sa hon vanligt. Tydligen hade jag somnat. My bad. ''Oh, sorry'' ursäktade jag mig. Gemma skrattade åt mig. ''Wanna follow me and Haz in to London? We're going to a nightclub'' frågade hon. Jag skrattade. Seriöst? Jag kan inte säga att jag gillade att gå ut och festa. Kalla mig tråkig, men jag kände inte för det egentligen. ''Sure, why not? It will be fun'' ljög jag. Det kanske inte var så tråkigt att gå ut med Gemma och Harry. Tror knappast dem är lika tråkiga som dem hemma i Sverige. Så, why not give it a shot? Gemma log ett brett leende mot mig. ''Okey, I'm already dressed up, we'll be waiting for you in the livingroom!'' sa hon. ''Take your time'' Jag log till svars och kastade en snabb blick mot henne innan hon gick ut ur rummet. Gemma hade på sig en vit skjorta instoppad i sina svarta tighta byxor. Hennes läppar var klädda i rött och på ögonlocken hade hon brett ett tunt lager med svart ögonskugga. Hon såg vacker ut, som vanligt då. Jag bläddrade bland mina kläder. Jag tog fram ett par jeanshorts med nitar på. Smidigt satte jag på mig dem och drog sedan på mig mitt blåa linne med halvöppen rygg. Som accessoar valde jag ett silverhalsband med en rund berlock på. När jag klätt på mig började jag platta håret och sminkade mig enkelt. Tyst smög jag ut till vardagsrummet. Harry stog med ryggen mot mig och höll på med sin mobil. Jag smög fram till honom och skrämde honom. Han hoppade till och vände sig om hastigt. Han såg ut som om han nyss sett ett spöke. Det var alltid roligt att skrämma Harry, lika rädd varje gång. ''Haha, omg you should've seen your face!'' skrattade jag. ''I wasn't even scared'' retades han. ''Yeah, right'' skämtade jag.
Jag kunde se hur Harry granskade mig från topp till tå. ''You look stunning'' log han. Jag neg. ''You don't look so bad you either'' svarade jag. Det var sant, han såg riktigt bra ut. Han hade på sig sin gråa tröja med trycket 'Hipsta Please' och ett par jeans. Håret såg lika bra ut som vanligt.
''Well hello beautiful'' säger Gemma. ''Hello you'' svarade jag.
''Shall we go?'' frågade Harry med en snobbig tillgjord röst. Både jag och Gemma skrattade.
''I surely think so, if you dont mind miss Gemma?'' fortsatte jag.
''Ofcourse not'' avslutade hon. Vi gick ut och satte oss i bilen. Ett ljudligt brummande hördes från bilen och Harry började köra.
Musiken dunkade. Lukten av svett spred sig inne i nattklubben. Massvis av folk gned sig mot varandra när dem dansade. Eller kan man kalla det att dansa? Haha. Harry tog tag om min hand. Vi gick mot ett ställe där det fanns en bred soffa som ingen satt på. Jag och Gemma satte oss ner.
''Do you want anything to drink?'' frågade han.
''I take what Gemma takes'' sa jag.
En kille med chokladbruna ögon och tjockt fylligt brunt hår dök upp bakom Harry.
''Harryyyyy'' ropar killen glatt. Harry vände på sig förvånat men sprack genast upp i ett leende.
''Connor, bro!''
''Long time ago we seen eachother, aye!'' Harry svarade något som jag inte hörde.
''Who's that?'' viskade jag frågande till Gemma. ''It's Harrys old friend'' svarade hon snabbt.
Connor kollade mot mig med en gillande blick. Jag kände hur jag rodnade. Connor viskade något mot Harry samtidigt som han kollade på mig. Harry vände sig om och log. Han nickade och sen försvann dem. Jag vände mig mot Gemma och så började vi prata.
Efter tio minuter ungefär kom Harry och Connor tillbaka. Harry hade två drinkar i handen och likaså Connor. Connor ställde ena drinken som han höll framför mig och den andra behöll han. Han log mot mig och jag log tillbaka. Harry satte sig ner bredvid mig och la armen runt mig. Han lutade sig fram mot mitt öra och viskade:
''You wanna...'' han hann inte mer innan Connor avbröt honom.
''Erin, babe, you wanna dance?'' frågade han.
Jag var lite tveksam. Jag kände knappt honom. Ändå nickade jag till svars och reste mig upp. Jag slängde en snabb blick bakåt mot Gemma och skrattade. Jag kunde inte undgå av att se hur Harry blev lite besviken. Jag hann inte tänka mer på det. Connor tog ett mjukt grepp om min midja och tryckte sig lite närmare mig. Jag hade händerna runt hans nacke. Han log mot mig. Det blev en bra kväll ändå, right?
♦♦♦♦♦
Som ursäkt för den dåliga uppdateringen får ni ett rätt så långt kapitel! Kommentera gärna vad ni tycker om kapitlet, puss!
Avsluta
Nu har jag bestämt mig! Jag ska avsluta Mirror och påbörja två andra noveller. Så jag kommer inte skriva mer på Mirror. Den ena novellen kommer vara med Harry och den andra kommer det vara Ed Sheeran! Jag vet att Ed inte är med i 1D men jag vill verkligen skriva en novell med honom i! En prolog med novellen som Harry ska vara med i kommer upp snart :) xx
Mirror.
Jag vet att det är så dålig uppdatering. Men easy said, jag har ingen lust. Förlåt, men hela den här novellen är skit. Funderar på att avbryta den och påbörja på en ny. Eller vad tycker ni? Egentligen känner jag inte för att forsätta på den här novellen, eftersom jag tycker den suger. Somsagt, skriv gärna vad ni tycker. Valet kommer ju påverkas efter er. Tack hej :)
Chapter 16 - Suprise'
Det hade blivit kyligt ute och väldigt mörkt. Jag ställde ifrån mig cykeln och låste upp dörren. Sakta låste jag upp dörren och klev in med raska steg. Just nu ville jag bara falla ihop i min säng och sova. Men, så skulle det alltid komma något ivägen. Jag tog tag i telefonen och svarade med min "prata-i-telefon-"röst:
-Hello, this is Marissa.
-Hi honey, it's mum. I'm sorry I called you so late, just wanted to talk to you.
-Haha, hi mum. How are you?
-Thank you, I'm fine. It's great here in Italy, Emah and Eliah are having so much fun. They miss you, we all do.
-I miss you guys too, it's so silent.
Man kunde höra mamma skratta.
-I have to go now, goodnight honey. Sleep tight.
-Night mum, svarade jag.
Så la hon på. Jag la tillbaka telefonen och kastade mig mot min säng.
Jag hade gått till Madame Fortuna idag, igen. Jag vet att jag sa att jag aldrig skulle dit igen, men jag var tvungen att veta mer. Men jag fick inte veta något mer om det. Istället hade hon berättat att det skulle hända något idag, vad vet jag inte, men hennes blick sa något mer än så. Som om hon försökte varna mig. Jag vet att hon inte får berätta för mycket, men det här kändes allvarligt. Det med Zayn hade jag släppt, för det lät inte rimligt på något vis. Efter att jag varit hos henne idag så trodde jag inte mer på det. Det lät ju löjligt, och helt ologiskt. På något konstigt sätt. Dock var det en sak jag inte kunde släppa. Rädslan. Rädslan som hon visade. Borde inte spågummor dölja sina känslor gällande sådana saker? Det skulle jag gjort. Men det var inte något hon tänkte på, hon var inte ett dugg diskret. Det förvånade mig på sätt och vis. När jag var hos henne häromdagen var hon ju så känslolös, förutom när jag stormade ut. Aja, släpp det nu.
Jag hader helt och hållet glömt bort att jag satt på bussen. Den var framme på sista hållplatsen nu, där skulle jag stiga av. Idag hade jag bestämt mig att köpa någon present till mamma. De kommer om hem om 10 dagar, och precis den dagen fyller mamma år. Jag hade inget bättre för mig, så jag kunde lika gärna köpa hennes present idag. Jag hade tänkt mig smycken. Kanske lite kliché, men mamma älskade det. Jag gick in i den närmsta smyckesbutiken jag såg och kollade runt. Mitt mål var några örhängen. Jag gick fram till kvinnan i kassan.
-Hi, can you show me some silver earrings? frågade jag.
-Sure, svarade kvinnan i kassan med ett brett leende.
Jag läste på den lilla skylten som satt fast på hennes t-shirt. Alice. Hon ledde mig till ett glasskåp fyllt med silverörhängen. Mamma tål inte guld, hon blir alldeles yr av det.
-This is my favorite pair, sa och pekade på några örhängen längst ut på kanten. De var inte för stora, och inte för små. De var ovalformade och hade en diamant i mitten. De var som gjorda för mamma.
-I'll take them, log jag.
Alice låste upp glasskåpet och tog varsamt ut örhängena. Vi gick tillbaka till kassan och hon slog in priset.
Jag gav henne pengarna och tackade och gick sedan därifrån. Hon hade lagt dem i en söt liten vit karton med ett rosa snöre runt om.
Jag låg och sov på soffan när det plingade på dörren. Jag sträckte på mig och gäspade stort. Snabbt satte jag mig upp. Fixade till håret och gick till dörren pigg. Jag kollade mig snabbt i spegeln för att se om jag såg trött ut. Jag log mot min egen spegelbild och öppnade dörren. Där stog han, lutad mot väggen och log sitt vanliga charmiga leende. Jag kommer ihåg när jag brukade bli knäsvag av det där leendet. Nu mer var jag rädd för det, mest ilsken. Jag fräste. Vad fan gör han är? Jag kände mig arg, men en liten bit av mig kände någon slags glädje.
-Suprise, sa han.
Han lutade sig fram mot mig för att kyssa mig. Jag puttade bort honom.
-Did you really think that I would wait for you? Asshole, sa jag sårat och smällde dörren i hans ansikte.
♦♦♦♦♦
Nu är kapitel 16 ute! Förlåt för så dålig update, men har verkligen haft idétorka :/
Jag hoppas i alla fall att ni tycker om det här kapitlet ändå, blev rätt så tråkigt enligt mig.
Minst 3 kommentarer innan nästa kapitel kommer upp, tack! ♥
Chapter 15 - Bradford Bad Boy'
Jag sprang mot min cykel samtidigt som tårarna forsade nerför mina kinder. Hon ljuger bara. Jag satte fart därifrån. Aldrig att jag kommer tillbaka dit. Aldrig aldrig aldrig. Men tänk om det är sant då? Jag skakade bort den tanken. Såklart det inte är sant. Varför lita på en skum kvinna som tror sig kunna se i framtiden? Pfft. Bullshit. En regndroppe fall ner på mitt huvud. Himlen gråter med mig. Från en droppe till hundra. Så småningom öste regnet ner. Åh nej. Inte nu. Bara jag inte halkar nu.
Jag tycker mig se ett ljus längre fram? men det är säkert bara inbillnig. En hård vind gör det allt jobbigare att cykla.
Ljuset kommer allt närmre och jag kan nu se konturerna av en bil. Bilen tutar åt mig och jag får panik och svänger ner av vägkanten. Jag ramlar ner från cykeln och rullar nerför en backe. Då och då får jag massa grenar och kvistar i ansiktet. Jag känner smaken av blod i munnen. Jag försöker resa mig upp utan att lyckas. Efter många försök lyckas jag resa mig upp. Jag springer försiktigt upp till min cykel som ligger ner lutat mot ett träd. Ja tar tag i styret och fortsätter uppåt och började cykla. Regnet hade slutat och solen smög sig fram bland dem grå molnen.
Jag knackade på dörren och väntade. Jag kunde se min spegelbild i fönstret vid dörren. Jag såg helt enkelt hemsk ut. Löv och kvistar hade skapat ett bo i mitt trasliga hår. Zayn öppnade dörren och kollar på mig förvånat. En stor sten lyftes från mina axlar när jag fick se honom oskadd.
-The fuck, Marissa? What happend? frågade Zayn oroligt.
Jag brydde mig inte om att svara, utan sprang bara in och kramade om honom hårt. Zayn stog där i hallen och var förvånad, fortfarande. Till slut ryckte han på axlarna och omfamnade mig. Jag släppte taget om honom log ett brett leende. Zayn skrattade åt mig.
-You should take a shower, you can borrow some clothes from me.
-Thank you, bradford bad boy.
Jag sprang snabbt till badrummet.
-Hey, where did you hear that from?
Jag slängde en luftkyss till honom, och sa:
-Your hoodie is left at my place. Sorry babe! jag fnittrade.
-You bastard! skämtade Zayn.
Efter det hoppade jag in i duschen med ett brett leende smyckat
Jag hade klätt på mig några mjukisar och gått iväg till vardagsrummet. Där satt alla killarna i bandet och spelade fifa.
-Your cheater! skrek Louis med en tillgjord röst.
-Me? Cheater? Hah, sa Harry och la sina händer för Louis ögon.
Jag skrattade. I soffan satt Liam, Zayn och Niall. Zayn och Liam sittandes framför datorn och Niall som proppade i sig massvis av popcorn.
Niall slängde en blick mot mig med munnen full av popcorn. Han vinkade till mig. Jag log och vinkade tillbaka.
-Hello, you, sa Zayn.
-Hello bradford bad boy.
Killarna skrattade. Jag gick mot soffan och satte mig på soffkanten bredvid Zayn.
-So, what are you doing? frågade jag.
-Twitter, sa Liam och log ett sött leende.
-Oh..
-Do you have a twitter account? frågade Zayn.
-Ehm, no. Haha.
-We can fix you one! sa Liam ivrigt. Oh, if you want.
-Yeah, why not?
Killarna fixade mig ett konto, och började följa mig när dem loggade in. Resten av kvällen spenderades hemma hos Zayn. Jag vann över Harry på fifa vilket gjorde både mig och Louis glad. Zayn beställde pizza och vi hade en allmänt rolig kväll.
Klockan var nu halv elva och killarna hade åkt hem, så nu var det bara jag och Zayn kvar. Vi myste i soffan. Zayn lekte med mitt hår och jag bara skrattade. Han började berätta massa pinsamma saker som hade hänt honom. Det roligaste var nog när han träffade Louis för första gången. Zayn hade letat efter toaletten, så han kollade igenom alla dörrar. När han öppnade en dörr såg han Louis med en vikinghatt och bara kalsonger på sig. Louis dansade en konstig dans till "Who let the dogs out". Zayn stängde snabbt dörren och började asgarva. Likaså gjorde jag när Zayn berättade det till mig.
Nu var det min tur att babbla på. Jag började prata om mina småsyskon, skolan, allt mellan himmel och jord. Dock berättade jag inte om det dåliga som hänt. Jag vill inte ta upp det, inte nu. Kanske aldrig. Okej, aldrig.
Nu var det min tur att babbla på. Jag började prata om mina småsyskon, skolan, allt mellan himmel och jord. Dock berättade jag inte om det dåliga som hänt. Jag vill inte ta upp det, inte nu. Kanske aldrig. Okej, aldrig.
Sakta sluta jag prata när jag hörde några tysta snarkningar. Jag kollade upp försiktigt och såg Zayn sova med huvudet lutat mot soffstödet. Han höll fortfarande om mig. Vilket var rätt så gulligt. Försiktigt slank jag mig ur Zayns famn och skrev en liten lapp till när han skulle vakna.
''Goodnight, love. Sleep tight ♥''
Chapter 14 - No'
-Bildlöst kapitel-
Madame Fortuna hade börjat förstå att jag kände igen henne. Hon höll fortfarande ett hårt grepp om min hand och drog in mig bakom draperiet. Det var mörkt och kallt där inne. Det enda ljuset som fanns var ett stearinljus och några ljusspringor som smygit sin in genom det lilla fönstret. Jag satte mig ner på en stol mitt emot henne.
-Can I please go? frågade jag osäkert.
-Don't you wanna know about that dream?
-Do you know somethign about it?
-Well, yes. Yes indeed.
-Tell me.
Hon lekte med sitt finger längst linjerna på min handflata. Det kittlade lite.
-Tell me about your dream.
-I thought you already knew.
-Not everything, fräste hon.
-Okey, chill, sa jag lungt. To start, it didn't feel like a dream, either a nightmare. It feelt to real. Like...
-That's enough, sa hon strängt.
Det kokade inom mig. Vilken arrogant typ. Jag drog tillbaka min handflata och reste mig upp. Jag vände på klacken och gick ut ur det mörka rummet. Bakom mig hörde jag några klackar som sprang.
-Wait! Don't you want to know?
-No. Not when you're like that. Mean and cruel.
-I'm sorry, please stay, bönade hon.
I bakgrunden kunde jag höra kassörskan skratta hånfullt åt Madame Fortuna. Madame Fortuna kastade en arg blick mot kassörskan. Hon blev snabbt rädd och satte på sig sitt pokerface. Jag log, det här var underhållande.
-Please, sa Madame Fortuna desperat.
-I'll give you one more chance, and that's it.
-Thank you, sa hon lättat.
Jag följde med henne bakom draperiet igen och satte mig ner.
♦
Jag hade suttit där i en halvtimma nu, väntat på att hon skulle berätta för mig. Men hon hade bara babblat på om massa annat nu. Till slut tog hon fram en kortlek. Eller inte en vanlig kortlek, utan det var med bilder på. Jag fick en dålig känsla av dem.
Hon la ut dem på det runda bordet, och lät mig vända ett kort. Jag tog kortet i mitten. Det var en bild på ett blödande hjärta med en kniv i.
Hon la ut dem på det runda bordet, och lät mig vända ett kort. Jag tog kortet i mitten. Det var en bild på ett blödande hjärta med en kniv i.
-Love, the card of love, sa Madame Fortuna mystiskt. Are you in love with someone?
Jag rodnade och fäste fast min blick mot golvet. Jag kunde inte hjälpa att le.
-You don't have to answer, I can see it.
Hon tog bort kortet och blandade om. Sedan la hon ut korten på bordet igen. Jag tog kortet längst ut och vände på det. På bilden var det en lieman som var halvtäckt av dimma. På marken låg en röd ros som hade vissnat.
-What does it mean? frågade jag oroligt.
Hon kollade upp på mig med en ledsen blick.
-I'm sorry, but the one you're in love it, something bad gonna happen him.
-No, no, no, no. That's not true. You're liar! skrek jag.
Jag ställde mig upp våldsamt och sprang därifrån. Jag vägrade att gråta, trots att det brände. En salt tår lyckades smita. Jag sprang till cykeln och skulle precis börja cykla därifrån när jag hör Madame Fortuna ropa:
-He's gonna die Marissa!
♦♦♦♦♦
Kan man verkligen lita på Madame Fortuna? Kommer han verkligen att dö?
Väldigt kort kapitel, men det får ni tåla! Enjoy lovely readers! ♥
Tidsinställda + resa
Hej fina readers! Jag ska åka utomlands, vilket ger mig möjlighet att kanske inte kunna skriva några kapitel. Men jag håller på att skriva några tidsinställda som kommer den här vecka, och nästa. Så ni får kika in lite då och då.
Jag kommer hem nästa eller nästnästa vecka, haha jag kommer inte riktigt ihåg. Hoppas ni får en fortsatt bra vecka, hejdå!
Chapter 13 - Tell me'
-Ad, I dreamed such a weird dream last night, sa jag.
Telefon låg på baren medans jag lagade american pancakes till frukost. Telefonen var på högtalaren.
-Tell me.
-It's hard to describe, the dream was really weird. Reeeally weird.
-Just try.
-Okey then, gav jag upp. I were with him. He took me to some random beautiful place, we ate strawberrys, haha. Right after that I were under water. I couldn't swim up. I screamed after his name, but he didn't hear me. I thought I would die. You know, I were under water, couldn't breath, and I just couldn't swim up. Wich is weird, because I can swim. At that moment he helped me up.
-Okey, just get to the end, suckade Adrianna.
-Okey. In the end a strange voice said to me ''poor little girl, thinks she can escape from my arms''. Don't know what she meant really. Okey I was trapped, but what ever.
-Haha, omg. What a strange dream.
-Haha, yeah. But it wasn't really a dream, or a nightmare. It felt so real. Do you know what I mean?
-No.
Jag skrattade.
-Gotta go now, gonna eat american pancakes. Come over if you want?
-That's sweet, but no thanks. I gotta babysit Tom, suckade hon.
Tom var Adriannas lillebror. Han var 6 år gammal och brukade alltid leka med Eliah och ibland Emah - min lillebror och lillasyster. De är tvillingar.
-Hey, Walters, wait! My mom know a woman who can see in the future, or something like that. I can give you the address and then you can go and check what the dream was about.
-That would be nice, thanks.
-I sms you the address later, must ask mom before she goes to work. Bye!
-Bye Ad.
Jag skärde jordgubbarna försiktigt. Jag var rädd att jag skulle råka skära mig, det hade jag gjort när jag var liten. Skulle hacka morötter och så märker jag inte vart mina fingrar är, och så poff - är en liten bit av mitt finger borta. Jag var väldigt smart som barn, säger vi...
Efter att jag skärt klart jordgubbarna kupade jag min hand och höll i jordgubbarna försiktigt och gick ut till trädgården, där jag lagt pannkakorna i en stor tallrik och ett glas juice. Bredvid ligger två små skålar - en med smält choklad och den andra ska jag lägga jordgubbarna i.
Jag satte mig ner och hällde den varma chokladen över en av pannkakorna.
♦
Det var soligt ute, så jag hade bestämt mig för att sola. Just nu var jag blek som ett spöke. Det pep till. Jag tog tag i min mobil och läste smset från Adrianna. ''Sugarspoonstreet 36''. Jag skrattade åt adressen. Sugarspoonstreet. Aldrig hört talas om den gatan förut. Och jag har bott här i hela mitt 18-åriga liv. Jag reste mig upp och gick in i huset för att byta om. Jag satte på mig ett vanligt enkelt vitt linne med ett par jeans. Jag satte på mig min skinjacka. Jag vet att det är varmt ute, men den är inte så varm av sig, och den går bara till revbenen.
Jag låste om dörren och började cykla iväg. Jag hade kollat upp gatan på mobilen och det låg bredvid min mammas kompis frisörsalong. Det tog inte alls lång tid att cykla dit. Ungefär tio minuter/en kvart.
Madame Fortuna's Secrets
Stog det på skylten ovanför ingången till Madames Fortuna salong. Jag låste cykeln och gick in. En kall vind slog igen dörren. Det var rätt så kyligt där inne. Bakom kassan stog en kortväxt kvinna med knallrött läppstift och tuggade på tuggummi. En tjock rosa ögonskugga täckte hennes ögonlock. Det var något med stället som kändes bekant. En stark doft av parfym prydde hela rummet. Här och där fanns det smålampor, annars var det mörkt. Ungefär bredvid kassan fanns det ett draperi. Det var nog där man skulle gå in för att bli spådd. Jag gick fram till kassan.
-Hi, I want to meet Madame Fortuna, sa jag vänligt.
-Sure, what's your name? frågade hon.
-Marissa Walters.
-Really? We've been wating for you.
Jag kollade på henne med stora ögon. Hade dem väntat, på mig?
-You're kidding, right? frågade jag osäkert.
Hon log ett lömskt leende mot mig. När jag kollade närmre, så kunde jag se att hon hade eldgul ögonfärg. Det var något konstigt med henne. Med hela det här stället. Jag vände på klacken och skulle precis gå ut genom dörren när en kall hand tog tag i min arm.
-Welcome, I'm Madame Fortuna, sa en välbekant röst.
Jag kollade på henne oroligt. Rösten blev allt mer och mer bekant. Som om jag hade hört den där rösten hela mitt liv, på något weird sätt.
Ett elakt leende prydde hennes mörklila läppar. Hon kändes så bekant, för bekant.
-Hello, hello, sa Madame Fortuna för att väcka mig ur tankarna.
Då kom jag på varför jag kände igen rösten. Som om det var självklart. Det var hon som pratade med mig i drömmen.
Chapter 12 - Adrianna'
Maten Marissas outfit
Jag vaknade av en doft av mat. Den starka solen lyste på mig, och jag var tvungen att kisa för att se klart. Framför mig stog Zayn med en stor McDonalds påse.
-Look what I fished up, skämtade han.
Jag skrattade till hans dåliga skämt. Hans satte sig på huk bredvid mig.
-I don't know what you usually order, but I took chicken nuggets with frites.
-It doesn't really matter, I can eat anything right now!
Zayn skrattade till. Han gav mig min mat och en cola. Jag slängde i mig all mat. Nom nom nom. Jag kollade försiktigt mot Zayn med en kycklingbit och pommes i munnen. Han började gapflabba åt mig. Jaha, så rolig såg jag ut. Fast i och försig, det skulle jag också göra.
♦
Jag kysste honom farväl och sprang in genom dörren. Som vanligt låg Adrianna i soffan och tjockade i sig godis samtidigt som hon kollade på tv. Jag hade fortfarande på mig Zayns hoodie. Den var mysig, men jag hade lovat honom att ge tillbaka den nästa gång vi skulle träffas.
-Hi Ad, sa jag.
-Oh, hi Marissa. So... tell me everything! sa Adrianna ivrigt.
-Haha, I will, just gonna change outfit.
-Okey, but hurry!
-Yeah yeah, sa jag och småflinade.
Jag hade klätt på mig ett par ljustorka shorts med ett bälte till. Ett stickat linne med en svart top under. Som accessoar hade jag valt ett enkelt halsband.
Adrianna satt fortfarande i soffan och väntade på att jag skulle komma. Hon kollade upp mig och gjorde en gest med handen som visade att jag skulle sätta mig bredvid henne. Jag satte mig ner på den mjuka soffan mittemot Adrianna och flinade.
-Come on! Tell me everything! sa hon exalterat.
-I will, Ad. Take a chill pill, skämtade jag.
-Yeah yeah, just tell me, sa hon och fnissade.
-Okey, It started with that Zayn..., började jag.
Jag berättade om hela kvällen. Om den romantiska middagen, att jag fått reda på att Zayn inte kunde simma men att jag fick ner honom i vattnet ändå, o så vidare.
Adrianna började att fangirla.
-Omg, this is so freakin' cuuute!
-Shut up! sa jag skämtsamt och började rodna.
-Zayn and Marissa is sitting in a tree...
-Ad, shut your mouth!
Hon nöp mig i kinderna och skrattade samtidigt.
-I know you love me, Walters.
Jag gjorde losertecknet till henne. Haha, fan va barnsliga vi var ibland. Adrianna ställde sig upp och började dansa. Hon dansade allt längre och längre bort ifrån mig. Hon sjöng något ohörtbart.
-I'm getting ice cream! Do you want some? frågade Ad.
-Yeah, sure.
Adrianna försvann in i köket. Så länge letade jag efter någon film som vi kunde titta på. Jag och Adrianna hade gått och hyrt några filmer häromdan, men jag kunde inte hitta någon av dem. Adrianna klampade in i vardagsrummet med en sked i munnen. Den här gången med Ben & Jerry's Half Baked och en film i andra handen och en till sked. Jag kisade för att se bättre vilken film hon hade. White Chicks. En klassiker. Det var både min och Adriannas favoritfilm.
-Woho, White Chicks! tjöt jag.
Det här skulle bli en bra dag.
Jag flätade fast mina fingrar med hans. Han förde mig till något vackert ställe. Vi satte oss ner på gräset. Helt plötslig så var jag under vattenytan. Jag försökte simma upp men lyckades inte. Jag ropade på hans namn under vattnet, misslyckat. Det kändes som om hela jag skulle explodera. Snart skulle jag dö. Snälla hjälp mig någon. Helt plötsligt drog en stark hand upp mig. Jag kollade in i hans ögon. Varför gör han såhär mot mig? Trots att jag nyss varit under vatten alldelles för länge var jag torr som en öken. Snarare sagt var jag i en öken. Bredvid mig stog han och log ett hånfullt leende. Helt plötsligt kysste han mig ömt på läpparna. Nästa sekund sveptes jag av en sandstorm. Jag fick massa sand i ögonen. Jag var helt uttorkad. Jag försökte att fly därifrån, men sandstormen höll mig i ett hårt grepp.
''Poor little girl, thinks she can escape from my arms.''
Jag vaknade kallsvettig. Min kudde hade blivit blöt. Täcket låg nere på golvet och jag såg förstörd ut och rödgråten. Vad fan drömde jag om? Men det var ingen dröm, inte heller någon mardröm. Jag kunde inte lista ut det. Det var långt ifrån en mardröm. Snarare som en syn. Jag drog upp täcket och försökte somna om. Men hela tiden kunde jag höra den där kalla hånfulla rösten som pratade till mig. Jag tror jag håller på att bli galen.
Vad håller på att hända med Marissa? Inbillar hon sig bara, eller håller hon faktiskt på att bli galen?
Nästa kapitel släpper jag efter att tre olika IP-adresser kommenterat! ♥
Chapter 11 - Me & You (Last Part)
-When I were little, I used to come here when I wanted to be alone, sa Zayn. It's was my favorite place. And it still is.
Helt plötsligt började han se lite nere ut. Hans mungipor drog sakta ners och hans blick föll ner mot träplankorna.
-Hey, what is it? frågade jag samtidigt som jag reste mig upp och satt rakt. Jag la händerna mjukt på hans axlar och tittade oroligt på honom. Zayn? What is it, babe? försökte jag en gång till, men fick inget svar.
Jag väntade mig inte på att få ett svar ifall jag skulle fråga igen, så jag kramade om honom hårt. Jag kysste sedan honom ömt på kinden.
-I'm sorry. I didn't mean to be sad, I just get that sometimes.
-Don't say that you're sorry, I know how it is.
-You're the best, sa han och kysste mig.
Jag reste mig snabbt upp ur hans famn och sprang nerför stegen och ner till sjön.
-Catch me if you can! ropade jag.
Jag såg ur ögonvrån hur Zayn snabbt klättrat ner och börjat spinga efter mig. Jag skrattade samtidigt som jag fortsatte att springa.
Det var mycket längre ner till sjön än vad jag trodde det skulle vara. Jag som inte hade bra kondition alls blev redan trött, men jag fortsatte ändå. Det här var roligt.
Jag sprang ner i vattnet och fick massa vatten i ansiktet. Det blev allt tyngre att gå när man var nere i vattnet. Jag fortsatte djupare tills vattnet nådde ända upp till strax nedanför höfterna. Jag dök ner i vattnet och simmade.
-What the hell are you doing, Marissa? skrattade Zayn.
Jag var nu i djupare vatten och vattnet nådde upp till min mage. Jag vände mig mot honom och bara log. Gjorde en gest med pekfingret som visade att han skulle komma hit.
-Come on Marissa! Can't we go up to the treehouse again? Please.
-No! This is fun!
-But, but, I can't swim!
-Are you serious?
-Yeah, sa han och rodnade.
-Aw, that's so cute!
Jag hörde hur Zayn skrattade för sig själv. Jag var bra konstig jag. Med snabba simtag simmade jag till honom. Tog tag i hans hand och förde honom längre bort. Där jag var förut. Jag slängde en snabb blick mot Zayn. Man kunde se rädslan i hans ögon. Snabbt började skuldkänslorna bita i mig.
-We can go back, if you want.
-No no, I want to do this.
-Are you sure? frågade jag för säkerhets skull.
-Yepp. Don't worry babe.
Jag tog ett fastare grepp mot hans hand. Vi var snart där. Jag släppte taget om hans hand och dök ner i vattnet. Jag simmade dit där jag var förut. Zayn stog ungeför tio 5 meter ifrån mig. Han gick sakta osäkert fram till mig. När han väl var framme vid mig tog han ett stadigt grepp om min hand. Han var som en liten unge. Jag fnissade.
-Are you sure you don't want to go back?
-Yepp.
-Okey then.
Zayn dök ner i vattnet. Det förvånade mig eftersom han faktiskt inte kunde simma. Men han satt bara där. Jag dök ner jag med och försökte sätta mig ner. Jag var inte så värst graciös av mig. Det var suddigt men ändå kunde jag se hur ett litet leende prydde Zayns läppar. Jag simmade närmre honom och försökte sätta mig på hans knä.
Jag lutade fram huvudet och våra läppar möttes, förvånad över hur länge vi kunde stanna under vattnet. Nu såg vi säkert ut som ett utav dem där perfekta paren som egentligen bara finns på bild, som lyckas kyssa varandra under vattnet. Enda skillnaden var nog att vi säkert såg klumpigare ut, och att vi inte var sådär 'perfekta'. Perfekt är tråkigt. Och ingen är perfekt, fastän att Zayn var min definiton av perfekt. Vi båda steg upp ur vattnet fort när vi kände att det kändes som om huvudet skulle explodera pågrund av att vi höll andan för länge.
Vi reste oss upp och gick ur sjön. Zayn hämtade några tjocka grenar och tände eld på dem med sin tändare. Himlen var blandad med massa färger - lila, rosa, röd, gul & orange. Solnedgång. Jag visste inte hur mycket klockan var, men det kändes som om den var halv tio. Mina ben var helt slut. Hela jag var det. Jag var helt enkelt utmattad efter världens bästa dag med världens bästa kille.
Vi båda låg på gräset och kollade upp på himlen. Pratade om allt mellan himmel och jord. Zayn hade tagit med sig en hoodie som jag fick låna (som var för stor för mig, men det var mysigt), eftersom jag var dygnsur efter att ha simmat i sjön. Zayn var också det, men han hade tagit med sig extra kläder eftersom han hade tänkt att vi ändå skulle badat. Trots det glömde han badkläder. Haha.
Jag hade huvudet mot hans bröst och kunde höra hans andetag. Känna värmen som han gav. En tjock stor filt låg över oss efter att det börjat kännas kallt. Jag gäspade stort. Zayn skrattade. Han visste att jag var trött.
Mina ögonlock kändes allt tyngre och tyngre, och jag skulle nog somna när som helst.
-I love you Zayn, sa jag och somnade sedan.
-I love you too, sa han och kysste mig mukt på pannan.
Sista delen av kapitel 11 ute nu! Yey!
Jag hade också tänkt att prova en ny grej: minst 3 personer med olika IP-adresser måste kommentera detta inlägg, innan jag lägger ut kapitel 12.
Chapter 11 - Me & You (Part 1)
-Hello gorgeous, flirtade Zayn.
Jag rodnade. Jag hade svårt för att ta åt mig komplimanger, men när Zayn sa det så kändes det på något vis äkta. Att han verkligen menade det.
-Hi handsome!
Jag satte mig i sätet bredvid honom.
-Before we go, I gotta do something, sa han hemligthetsfull.
Zayn tog fram en ögonbindel ur fickan. Han sträckte sig mot mig och knöt fast den så jag inte kunde se någonting. Jag skrattade till.
-What are you doing? frågade jag lite nervöst.
-It's a suprise, but don't worry.
-Okey then.
Zayn körde iväg från uppfarten. Han satte på radion. Det spelades en Mario låt, jag kommer dock inte ihåg vilken av hans låtar. Men jag älskade den här låten förut, och jag kunde fortfarande lite av texten.
-Oh, I love this song! sa jag.
-Your true beauty's description, sjöng han. Looks so good that it hurts.
Åh, hans röst. Han har en riktig änglaröst.
-You're a dime plus ninety-nine and it's a shame, trots att jag inte alls sjöng bra, sjöng jag med honom.
-It's my favorite song. Or one of them, avbröt han.
-You sing like a angel, flög det ut mig.
-But you are an angel, sa han charmigt.
Jag visste inte ifall han kunde se det, eller ens märka hur varm jag blev i kroppen. Han var min andra halva - han gjorde mig hel.
-This is our song, or what do you th...?
-Shut up, this is definitely our song. No need to ask, sa jag med en skämtsam ton vid ''shut up''.
Han log till svar. Det där varma underbara leendet.
Resten av bilfärden njöt jag av att höra Zayns änglalika röst. Han kunde tydligen nästan alla låtar som spelades. Medan jag inte kunde en enda av låtarna som spelades.
Det hade blivit allt svalare, ju längre vi åkte. Vinden svajade i mot hår. Det var skönt att det var rätt så svalt här, annars hade det varit kokhett hela dagen.
Nu kunde man även känna lukten av skog. Den där lukten av lite barr och vatten.
-We're here, sa Zayn avslappnat.
-Yey! jublade jag.
Jag hörde hur han gick ut ur bilen och öppnade dörren åt mig. Han tog tag i mina händer och hjälpte mig upp försiktigt. Det var svårt, eftersom jag fortfarande hade ögonbindeln på mig. Zayn släppte taget om mina händer och stängde bildörren efter mig. Han låste sedan dörren och höll min hand och ledde mig bort.
Sakta knöt han upp ögonbindeln och sa lungt:
-Open your eyes.
Jag kollade mig om. Vi vad framför en mellanstor trädkoja. Hundra meter därifrån ungefär fanns det en sjö där med rent vatten. Det var grönt överallt. Träden, gräset, buskarna. Haha.
Vi klättrade upp för den korta stegen som ledde till trädkojan.
-Be careful, sa Zayn beskyddande.
Jag blickade bak mot honom och log ett varmt leende. Väl där uppe hade Zayn redan fixat. Stearinljus, mat, radio, täcke, kuddar och ett par filtar. Han hade fixat det så mysigt.
-Wow, it's so cozy in here. I love it, Zayn.
-Everything for you. The lads helped me though.
Jag satte mig på det lena träet. Mitt emot satte sig Zayn. Han tog fram maten ur picknickkorgen och la det på min tallrik. Jag tror han hade lagat det själv - kycklingfilé med potatisklyftor. Han lade till sig själv och tog sedan fram några vinglas. Han höll i cola i båda glasen, haha.
-Did you cook it by yourself? frågade jag vänligt.
-Yes, I did. Hope it tastes good, sa han mjukt.
Jag tog en bit av kyckling och åt. Åhgud vad gott det var. Zayn måste nog vara bra på att laga mat, för det här var jättegott.
-I love it.
-Thank you.
Zayn hade tänt stearinljusen. Jag hade satt mig bredvid honom efter att vi ätit. Jag lutade mig mot hans axel. Han hade lindat en av filtarna runt oss så att jag inte skulle frysa - och få till en mysigare stämning.
Jag kollade på honom och kysste honom mjukt. Allt det här kändes perfekt. Jag ville bara stanna kvar i den här tidpunkten - med honom. Killen jag älskade mer än mig själv. Han som lyste upp mina dagar. Zayn Malik.
Såja, kapitel 11 ute nu! Förlåt för att det tagit sån tid, men jag har inte tid. Förlåt! Men jag kommer göra en till del av kapitel 11 så att det inte blir alltför långt. Okej, kommentera gärna vad ni tycker! Puuuss!
Chapter 10 - Date'
Det hade gått två veckor nu sen allt drama. Zayn hade bekräftat för media allt det där med Perrie - med ledningens bekräftelse såklart. Så allt var utrett, vilket var skönt. Idag skulle jag och Adrianna på stan och fika. Det var längesen vi fikade, bara jag och hon. Vi skulle dra till vårat favoritcafé. Roses. Roses är ett litet men mysigt café med en enkel och fräsch inredning. Det var inte många som kände till stället, så det var nästan som om det var vårat ställe. De flesta brukade istället gå till dem större och kändare cafeérna. Roses må inte vara det största, men dem hade världens godaste glass där. Jag klädde på mig en grå ttröja med ett svart tryck på och några shorts. Just nu var det mulet ute men det var ändå 25+ grader. Så det skulle säkert bli sol sen.
-I want ice cream! sa jag glatt.
-What a suprise, skrattade Adrianna.
-And you? frågade jag.
-I will take ice cream too, sa Adrianna och flinade.
-What a suprise, härmades jag.
Adrianna knuffade till mig löst och log. Vi hade inte setts på en vecka. Jag hade verkligen saknat henne. En av dem bästa sakerna med Adrianna var att hon lät en vara sig själv. Det var aldrig någon pinsam tystnad eller liknande mellan oss.
-So how is it between you and Zayn? frågade Adrianna samtidigt som hon åt glass. Hon hade valt melon och någon ny smak som var blå. Jag tror det var tutti frutti. Själv hade jag valt det vanliga - choklad och polka.
-It's better now. We have sorted it out now, so it's good. By the way, did you know its been a month since me and Zayn met? frågade jag.
-Well no, but congrats. If you can say so, sa hon och skrattade.
-I'll maybe call him tonight and ask if he want to see a movie.
-That sounds fun. You should do it.
-Yeah, sa jag och mumsade i mig det som var kvar av glassen.
''I'll pick you up at seven.
Zayn xx''
Jag satt i soffan och läste smset. Bredvid mig satt Adrianna och var helt uppslukad i serien som visades.
''Did you send it to right person now? Haha
Marissa xx''
Jag fick snabbt ett svar.
''Yep, don't ask what I'm gonna do. It's a suprise. Just put something comfortable on.
Zayn xx''
''Well okey, haha.
Marissa xx''
-Hey Adrianna, sa jag för att få hennes uppmärksamhet.
-Huh, what?
-Read this, sa jag och räckte fram mobilen.
Hon log när hon läste igenom smsen.
-Aw, how cute.
-Yeah, it is. But can you help me get dressed up? frågade jag. It's actually our first date.
-What? Serious? skrattade hon.
-Haha, yeah. That's why I want you to help me. So please?
-Everything for you, honeybo.
Vi brast ut i skratt. Honeybo, vilket fånigt ord egentligen, men endå så sjukt roligt. Vi satt där i soffan en stund. Bara skrattade. Vi hade sån dålig humor ibland. Till slut reste vi oss upp och gick in till mitt sovrum och leta efter kläder.
-Something comfortable, huh?
Jag nickade. Adrianna gick fram till min garderob och letade.
-How about a dress?
-Okey, sure. But a simple dress.
-Okey.
-Take this then, sa hon och gav mig en klänning. And with a black braided belt it would look fantastic.
-Thank you Ad, sa jag och kramade om henne.
-No problem.
Jag satte på mig klänning och bältet. Klänning var enkel, men endå fin, blommig ärmlös klänning. Och med det svarta bältet såg det ännu finare ut. Nu var det bara sminket kvar. Men jag känner mig lite osäker om jag hinner. Klockan var tjugo i sju, vi måste skynda oss.
Vi sprang och hämtade min sminkväska. Sen så satte vi oss framför min långa spegel i sovrummet. Jag tog fram två olika läppglans, en mascara, eyeliner, foundation, rouge och ögonskugga.
-Are you kidding? You don't need make up. Not that much. You're so much more beautiful without that.
Jag böjde ner huvudet. Tårarna brände. Jag fick inte gråta, inte nu. Adrianna la sina händer på mina axlar och kollade allvarligt på mig.
-You're beautiful, Marissa. Remeber that.
Adrianna kramade om mig hårt. Hon reste sig upp och hämta papper. Hon torkade bort dem tårar som smitit ut. Jag log. Jag är så himla glad att jag har Adrianna. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Adrianna snuddade lite foundation under mina ögon. Jag var röd där efter att hon torkat bort mina tårar. Sen så la hon lite mascara. Egentligen behövdes det inte så mycket. Jag hade rätt så mörka ögonfransar. Till sist bredde hon på ett fint neutralt läppglans på mina läppar. Håret var redan fixat. Jag hade kammat igenom det förut. Jag skulle låte det vara utsläppt, det passade.
-You look gorgeous.
-Thank you so much, Ad. You're the best.
-Well I already know that, but you're welcome. Everything for you.
Jag kramade om henne.
Jag tog snabbt på mig mina svarta ballerinaskor. Sa hejdå till Adrianna och kramade om henne en sista gång. Sedan sprang jag ut där Zayn väntade.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Rätt så långt kapitel, eller vad tycker ni? Enjoy! ♥
Chapter 9 - Forgiveness'
Bilden när de kysser varandra är manipulerad.
Det vara bara jag och Zayn hemma hos mig. Adrianna hade följt med Liam till resten av killarna för att umgås. Det var tyst en stund. Det kändes rätt så obekvämt, den där obekväma tystnaden. Inte den romantiska som det brukade vara. Våra blickar möttes. Jag hade massa frågor som jag ville fråga honom. Men egentligen ville jag att han skulle berätta själv. Inte att jag skulle få honom att berätta det.
Zayn öppnade munnen som om han ville säga något, men han ångrade sig. Han lekte med sina fingrar. Jag tror att han körde tumbrottning med sig själv. Jag skrattade. Zayn kollade upp mot mig och log osäkert. Om man kollade in i hans ögon kunde man se den där speciella ''Zayn-glimten''.
-Marissa, we need to talk, sa han snabbt.
-About what? frågade jag.
Jag visste redan om vad, men jag var tillräckligt löjlig för att fråga honom ändå.
-The kiss. Perrie, sa han nervöst.
-Okey, let's talk, sa jag kallt.
Jag ville inte vara för lätt. Han skulle få det svårare nu. Jag skulle inte vara den där tjejen som var som en docka - leka med mig och sedan kasta iväg mig som om jag inte vore något alls. Inte längre.
-Perrie and I isn't dating, sa han. It's fake.
Jag harklade mig och kollade på förvånat på honom.
-So it's fake? Really. It's that the best excuse you can come up with? You're pathetic, fräste jag.
Jag ställde mig upp. Jag skulle precis gå därifrån men Zayn tog tag runt min handled.
-Please stay. I'm not done, bönade han. You can ask the boys later if you don't believe me.
Zayn släppte taget om min handled. Jag tvekade men satte mig ner igen. Jag kollade på honom som att visa att han kan fortsätta. Han nickade mot mig. Allt forsade ut när han berättade för mig. Varför ''Zerrie'' lekte ett par, hur han egentligen var emot det men blev hotad, hur han kände för mig, att grunden till allt kaos var för att ledningen var skyldig dåliga personer pengar.
Jag försökte hålla mig för tårar. Varför jag nästan höll på att gråta vet jag inte. Kanske för att det var medlidande. Jag gick fram till Zayn och kysste honom mjukt.
-I'm sorry, I should've told you. Can you ever forgive? sa han svagt.
-I know you're sorry, sa jag och kollade in i hans ljusbruna ögon. I forgive you Zayn.
Zayn brast ut i gråt, likaså gjorde jag. Det låter säkert töntigt, men det var så mycket just nu. Allt - allt var mycket. För mycket.
-Let's start from the beginning. Forget it all, sa jag.
Det där underbara leendet som bara Zayn har klädde hans läppar.
-Yeah, that sounds great.
-Hi, I'm Marissa, presenterade jag mig själv.
-I'm Zayn, sa han varmt.
Han la sina händer runt om mig och kysste mig. Aldrig har det någonsin känt såhär rätt. Att bara känna hans närhet igen gjorde mig svag.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Såja! Nu är kapitel 9 uppe på bloggen! Hoppas ni tycker det blev bra! Skönt att Zayn & Marissa blev sams igen, va? Kommentera gärna vad ni tycker! ♥
Chapter 8 - Torn'
Jag kunde inte se mig om med en klar blick. Allt var suddigt. Jag försökte resa mig upp men en mjuk röst sa till mig att jag skulle ligga kvar, inte resa mig. Det skulle ta min energi - av den jag hade kvar. Plötsligt kände jag hur det värkte i mitt huvud. Jag gjorde en grimas. Vad har hänt?
Jag blundade för att försöka fylla minnesluckorna. För att kunna lista ut vad som hade hänt. Mitt huvud fortsatte att värka. Aj, aj, aj! Jag höll på att skrika, men jag kunde inte säga något. Jag fick inte ur något. Inget litet ljud. Då mindes jag helt plötsligt allt.
Zayn som kysste en tjej inför media, hur Adrianna hade ropat på mig, när jag isolerade mig själv i badrummet, hur rädd jag blev för omvärlden och fallet. Jag la min hand på bakhuvudet. Det var en stor bula där. Jag öppnade sakta och försiktigt ögon. Jag låg i min säng. Bredvid mig stod Adrianna och pratade med en okänd man. I bakgrunden kunde man höra två mansröster - en lung och en som skrek.
-I can't! I just can't! skrek en manröst med gråten i halsen.
Jag kände igen rösten, men kunde inte avgöra vem det var.
-Take it easy, it wasn't you fault! sa lugn manröst.
-No Liam, I won't take it easy. I just made my lifes biggest mistake. Hurt the girl i loved.
-So you do love her? frågade Liam.
-Yes. Or I think so. It's just so many feeling inside me right now.
Han hade lugnat ner sig nu. Jag hörde hur han tog några djupa andetag.
-It will be alright, Zayn, sa Liam tröstande. She will understand.
Jag blundade för att försöka fylla minnesluckorna. För att kunna lista ut vad som hade hänt. Mitt huvud fortsatte att värka. Aj, aj, aj! Jag höll på att skrika, men jag kunde inte säga något. Jag fick inte ur något. Inget litet ljud. Då mindes jag helt plötsligt allt.
Zayn som kysste en tjej inför media, hur Adrianna hade ropat på mig, när jag isolerade mig själv i badrummet, hur rädd jag blev för omvärlden och fallet. Jag la min hand på bakhuvudet. Det var en stor bula där. Jag öppnade sakta och försiktigt ögon. Jag låg i min säng. Bredvid mig stod Adrianna och pratade med en okänd man. I bakgrunden kunde man höra två mansröster - en lung och en som skrek.
-I can't! I just can't! skrek en manröst med gråten i halsen.
Jag kände igen rösten, men kunde inte avgöra vem det var.
-Take it easy, it wasn't you fault! sa lugn manröst.
-No Liam, I won't take it easy. I just made my lifes biggest mistake. Hurt the girl i loved.
-So you do love her? frågade Liam.
-Yes. Or I think so. It's just so many feeling inside me right now.
Han hade lugnat ner sig nu. Jag hörde hur han tog några djupa andetag.
-It will be alright, Zayn, sa Liam tröstande. She will understand.
-Zayn? Are you there? sa jag skakigt.
-Marissa? sa Zayn stelt.
Adrianna vände sig om snabbt.
-Oh Marissa, I've been so worried! sa Adrianna.
-Hi Ad, sa jag och log.
Hon kollade på mig med blanka, gråtslitna ögon.
Zayn kom sakta in i rummet. Först kunde man bara se hans huvud bakom dörren, men Liam puttade in honom i rummet. Han stog där. Man kunde se att även han hade gråtit. Han sprang fram till mig där jag låg. Han satte sig på huk vid sängkanten och kollade på mig med gråten i halsen.
-I'm so sorry Marissa. I'm so so sorry, sa han och brast ut i gråt. I get it if you don't forgive, but if you do, thank you. I can't describe how sorry I am. Please forgive me, Marissa. Please.
Jag kollade mot Adrianna. Hon höll också på att gråta.
-Please don't cry, sa jag och torkade bort en tår från hans kind.
-I'm trying not to, but it's hard.
-I know. But it's not your fault Zayn. Remember that.
Jag märkte det nu, men det var bara jag och Zayn kvar i rummet. Det kändes skönt egentligen. Bara vi två. Jag och Zayn. Världens finaste kille.
-Do you like? sa jag skakigt. Or was it just fake? All that that you said to me.
-It was never fake, and it will never be. I want to be with you Marissa. Only you.
Jag kände hur det sprudlade inom mig. Att han faktiskt gillade mig. Och att det inte var på låtsas alla dem där känslorna. Det gjorde mig glad. Jag log ett svagt leende. Det kanske ordnar sig ändå.
Chapter 7 - Ruined
Zayn's Perspektiv
Vad fan har jag gjort? Jag borde inte lyssnat på dem. Kolla bara. Jag hade förlorat tjejen som jag verkligen gillade, och hon skulle nog aldrig förlåta mig. Varför lyssnade jag inte på dem i första början? Om jag inte lyssnat på dem så kunde jag fortfarande ha haft världens underbaraste tjej i min famn.
Det pep till i fickan. Jag tog upp min mobil, utan att Adrianna märkte det. Om hon märkte det skulle hon nog få ett utbrott på mig.
-Come on, Marissa! Open the door! It's just me. I won't let him in.
Jag suckade ohörbart. Jag tryckte upp smset och läste.
''Hey babe, where did you go?
Perrie xx''
Åhnej. Hade inte ledningen berättat att vi bara skulle leka ett par? Det var tack vare någon löjlig kampanj: ''Are you in love? A new Mercedes out now! Buy it and you may inpress on you looove''. Jag var helt emot det här egentligen. Att bara leka fake. Men ledningen hotade att dem skulle göra illa min familj, och det fick inte hända. Aldrig. Hur ont det än gjorde, så gjorde jag det ändå. Jag var tvungen. Ledningen var skyldig massvis med pengar. Och om jag och Perrie lekte ett par, så kunde vi vara med i reklamen som sedan skulle betala ledning pengar. Zayn and Perrie. Perrie and Zayn. Vi gjorde en comeback. Eller det var vad alla skulle tro. Jag kände mig hemsk som gjorde det. Jag drog handen genom håret. La mina händer på huvudet och suckade djupt.
''First: I'm not your babe. Second: I don't want to say, sorry.
Zayn''
-Wait! I think they have a extra key somewhere here outside! utbrast Adrianna.
Hon sprang runt hushörnet. Hon backade tillbaka sakta och sa till mig:
-You can go.
-No, I wont go. Noway.
Adrianna mumlade något ohörbart, så jag brydde mig inte.
Ännu en gång pep det till. Säkert Perrie. Jag hade fel. Det var Liam.
''Hey Zayn, where are you? We're getting a little worried here.
Liam''
''I'm at Marissas home. I just wanna die right now. I ruined everything. I hurt'd her. I can't believe it.
Zayn''
Jag la ner mobilen i fickan, väntandes på att Adrianna skulle komma tillbaka med en extranyckel.
-I have it! ropade Adrianna och sprang fram till ytterdörren. Hon låste upp och sprang in. Adrianna ropade efter Marissa, men hon fick inte svar. Jag började också ropa. Adrianna sa inte emot, så jag antog att det var okej att jag gjorde det.
-Marissa! ropade jag och Adrianna i kör.
Vi delade upp oss och letade i huset. Jag skulle kolla i badrummet där uppe och här nere och altanen, medans Adrianna skulle kolla i Marissas sovrum, i köket, trädgården och tvättstugan. Jag sprang ut till altanen, jag tänkte att hon kanske trodde att ingen skulle kolla där, så jag sprang dit så fort som möjligt. Jag öppnade altandörren - ingen där. Jag sprang ut därifrån och till badrummet, men då slog det mig, jag visste inte vart badrummet var. Jag slog mig på pannan. Jag letade efter en dörr med ett lås för alla badrum har väl ett lås?
Jag sprang ut till hallen igen, nästan precis där fanns det en dörr med ett lås. Jag tryckte ner handtaget, det var låst. Jag ropade på Adrianna att komma hit. Snabbt sprang hon hit utanför badrummet. Hon tryckte ner handtaget jättemånga gånger för att Marissa skulle märka att hon var här. Jag funderade på att slå in dörren. Adrianna kollade oroligt ner mot golvet.
-Break the door, sa hon och kollade allvarligt mot mig.
Jag backade några steg och tog sats. Jag sprang sedan mot dörren och slog in den. Jag hörde ett knak. Några gånger till och så skulle vi kunna komma in.
Jag tog sats, sprang fram och försökte slå in dörren. Jag gjorde det ungefär tre gånger tills man kan höra ett stort brak. Vi sprang fram till Marissa. Hon låg där medvetslös på golvet. Hon såg kall ut och kritvit. Nästan likvit. Det gjorde mig rädd. Vad har hänt? Jag satte mig ner på huk bredvid Marissa. La mina händer bakom hennes huvud. Bakom mig grät Adrianna. Hela hon skakade. Jag kände något på min hand. Jag drog sakta bort min ena hand och kollade på den. Det var blod på den. Där Marissas huvud hade legat förut, låg nu en liten blodpöl.
Chapter 6 - Underground'
Mina fötter brände. Det var långt ifrån The Brit Awards till mitt hem. Jag hade sprungit utan att stanna. Jag höll fortfarande tårarna inne. Jag skämdes. Här sprang jag med en ful grimas. Det kändes som att jag sprang på eld.
Människorna runt omkring mig gav mig snea blickar. Är hon fan helt dum i huvudet? Gå och göm dig.
Jag låste dörren om mig snabbt. Jag lutade mig mot dörren. Och grät. Såklart att allt skit ska hända mig. Jag hade varit kär förut, blivit bedragen förut, jag var bara ett andrahandsval. Vad var mitt problem? Var jag inte tillräckligt vacker? Var jag för spinkig? För mullig? Var mitt hår för slitet? Hade jag ett fult leende? Jag behövde inte få ett svar på den frågan, jag hade redan svaret. Allt. Allt var fel på mig. Precis allt. Varje smådetalj också. Allt allt allt.
Jag gick sakta mot badrummet. Jag ställde mig framför spegeln och granskade mig själv. Usch. Kolla bara på dig själv. Du borde skämmas. Hur vågar du ens gå ut, när du ser ut sådär? Du är bara ett andrahandsval, inget annat. Vem bryr sig?! Vem bryr sig om ordet älskar?! Vem bryr sig om det där pirret i magen! VEM BRYR SIG?!
Han ville ändå inte ha mig. Han hade ju henne. Right? Jag försökte le åt min spegelbild. Det lyckades inte bra. Ett skakigt stelt leende syndes. Jag klarade inte av mer. Jag ville bara försvinna. Försvinna från allt skit. Allt det här.
-Hah, just look at yourself! You disgust me. Don't you dare think that people actually care about you. Seriously, who cares about you? None.
Det bankade på ytterdörren. Jag vågade inte ut. Allt skulle bli som förut då. Alla hånskratt, alla slag, påhopp, alla ord som trängt sig in i mig, som aldrig absolut aldrig skulle försvinna. Alla dagar då folk sagt till mig att dra åt helvete bara för att såra mig. Då folk sagt ''fyfan vad ful du är. Du kommer aldrig lyckas, inte när du ser ut sådär'' skrattande.
Om jag gick ut, skulle allt hända igen.
Det var först nu jag hade märkt att jag faktiskt gråtit ihjäl mig, skrikit, kastat iväg kuddar. Men jag stog fortfarande framför spegeln. Mina ben skakade och hela jag var kall. Mina ögon var helt blodsprängda. Det sved i ögonen. Varje gång jag blinkade brände det till. Jag försökte skrika ut smärtan, men det gick inte. Jag försökte ännu en gång. Nej. Som om jag hade blivit stum. Jag försökte även att prata, även det gick inte. Så jag fortsatte att vara tyst. Hata mig själv, och låta tårarna rinna. Jag tog ett tag runt handfatet för att återta balansen. Det gick rätt så bra. Jag släppte taget och ställde mig rakt. Helt plötsligt börjar mina ben skaka igen och det kyls till i badrummet. Jag återtappar balansen och fallar ihop på golvet. Ett hårt slag mot huvudet och det började blöda. Jag skulle resa mig upp, men jag hann inte. Allt blev svart.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Rätt så kort kapitel, men det får räcka för den här gången. Rätt så många känslor flöder i Marissa. Hon har ingen kontroll över sig själv längre.
Men det får vi se i nästa kapitel! Kommentera gärna vad ni tyckte, tack hej! ♥
Chapter 5 - Be mine'
-I like you, Zayn.
Zayn kollade på mig med stora ögon. Jag ångrade stort det jag precis sa.
-You know, more than ''only one kiss, and then it's over''. I want you, to be mine. I want us, to be more than Marissa and Zayn. I want you and me to be we.
Zayn var tyst en stund. Han kollade ner mot sina skor. Han hade flätat ihop sina fingrar. Till slut kollade han upp mot oss. Han kollade in i mina ögon. Jag försökte att inte ta ögonkontakt. Jag vågade inte.
-Me too, sa Zayn.
Han tog tag i mina händer och kramade om mig hårt. Det kändes så rätt att vara i hans famn.
-For sure? frågade jag honom.
-For sure.
Mina läppar visade ett stort leende. Det här kändes så rätt.
Klockan var ett. Jag låg i sängen och kollade upp mot taket. Inget kunde förstöra det här just nu. Inget som jag kan komma att tänka på. Mitt och Zayns förhållande var nu officiellt, jag kunde våga kalla honom min pojkvän. Det enda som saknades nu var mina föräldrar och mina lillasyskon. Jag saknade dem, väldigt mycket. Jag slöt ögonen. Den natten somnade jag med ett leende på mina läppar.
-Hey Marissa! sa Adrianna i telefonluren.
-What's up?
-I heard that the guys are going to The Brit Awards. They will be on the red carpet before they go in, wanna go and see them?
-It's sounds fun, maybe I can say hi to Zayn also.
-Yeah, but I pick you up at seven!
-Okey, see you!
Så la jag på.
Jag slängde mig ner i soffan. Allt kändes för perfekt för att vara sant. Som om något dåligt skulle hända snart. Usch, bort med såna tankar. Jag försökte att inte tänka på det, men den där känslan ville inte ge sig av. Den där känslan ville inte ge sig av. Som om det var någon som sa till mig ''Du får inte vara lycklig, snart är du inte det längre''. Jag hade helt plötsligt fått en besvärlig huvudvärk. Så jag la mina händer för huvudet, som om smärtan skulle släppa då. Tror du verkligen att jag ska låta dig vara lycklig? Glöm det.
-Come on Marissa, hurry up! sa Adrianna stressat i telefonluren.
-Okey okey, I'm just gonna put my shoes on, svarade jag lite irriterat.
-Yeah yeah.
Jag sprang genom dörren, låste om mig fort och sprang sedan till Adrianna som satt i bilen.
-Finally, suckade Adrianna.
Jag satte mig i framsätet bredvid Adrianna och så körde hon iväg.
-Look, there they are!
Jag var helt tyst. Stog bara där och stirrade förtjust i Zayn. Jag såg i ögonvrån hur Adrianna flinade åt mig. Hon gick närmare mig och kramade mig.
-Come on, we can go a little closer.
-Okey, sa jag, fortfarande stirrandes på Zayn.
Nu stog vi vid repen. Det var inte så många paparazzis som jag hade tänkt mig, det var mer fans där. Var femte sekund blev jag knuffad och puttad av fans som ville se killarna. Jag - som har väldigt kort temperament - höll nästan på att skälla ut dem. Men då skulle jag bara skämma ut mig. Jag hade märkt en sak nu: killarna stog en och en och tog enskilda foton medans Zayn stog bredvid en tjej. Hon hade blond vacker hår uppsatt i en bulle. Hon bärde en svart klänning med paljetter som räckte till hennes knän. Jag var inte den som brukade vara avundsjuk, men just nu var jag faktiskt det. Snabbt skakade jag av mig det, dem tog jag ändå bara kort, inget annat, eller? Okej, skärp dig. De tar bara kort, inget annat.
Det hela försämrades inom en sekund. Zayn och tjejen gick därifrån, hand i hand. Ta det lungt, Marissa.
-Can we get a kiss?! ropade en paparazzi till Zayn.
Zayn blev röd om kinderna, men han svarade inte på paparazzin.
-Come on! It's only a kiss! ropade en annan paparazzi.
Den här gången lyssnade Zayn faktiskt. Han vände sig om mot tjejen och kysste henne på läpparna.
Jag kände hur något gick sönder i tusen bitar i min kropp. Hur jag bara ville gömma mig, och aldrig bli hittad. Tårarna brändes vid ögonlocken, jag vägrade att gråta. Jag är stark. Eller inte. Jag brast ut i gråt. Adrianna vände sig mot mig och kramade om mig hårt. Hon viskade något i mitt öra som jag inte hörde. Några paparazzis kollade på mig, dem antog väl att jag bara var ett av deras flera fan, och att jag blev ledsen när jag såg Zayn kyssa henne.
-Hey Zayn, do you know who this girl is?! ropade nån paparazzi.
Zayn vände sig om och kollade rakt in i mina rödgråtna ögon. Jag vände mig snabbt. Om vi tog ögonkontakt skulle jag bara må sämre. Jag kollade mot Adrianna, hon brydde sig inte om alla paparazzis som ville ta kort och skriva skvaller dagen efter, hon totalt sket i banden och gick fram till Zayn. Hon kollade honom i ögonen. Ett ljud hördes. Hon hade gett Zayn en käftsmäll. I vanliga fall skulle jag skratta, men inte den här gången. Jag kände mig helt förkrossad. Allt var bara svart. Jag skakade. Snabbt sprang jag därifrån. Bort från allt, alla. Jag vägrade se mig om. Bara fortsätt rakt. Fortsätt tills du kommer hem. Där är du trygg. Trygg från allt annat. Där kan jag vara utan några killar, utan någon. Bara jag.
Jag hörde fotsteg bakom mig. Mina ben orkade inte mer, men jag fortsatte. Jag såg ur ögonvrån hur Adrianna sprang bakom mig, och Zayn efter henne. Åhnej.
-Marissa, wait! skrek Adrianna.
Men nej, jag tänkte inte lyssna på henne, inte stanna, aldrig.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så, nu är jag tillbaka! Hur kommer det fortsätta? Nästa kapitel kommer snart, kommentera gärna! ♥
Chapter 4 - Rollercoasters'
Festen var slut. Alla hade åkt hem. Massa helt okända personer till mig kom fram till mig efter festen och tackade för sin inbjudan och berättade att dem hade hade jätteroligt. De ända som är kvar är jag, Adrianna och Zayn. Resten av killarna är där ute, och väntar på honom. Adrianna skulle sova över. Sen under eftermiddagen skulle vi städa undan allt. Det var inte så stökigt ändå, man får bara städa undan alla muggar och dekorationer.
Mittemot mig står Zayn. Vid dörröppningen.
-Thank you for the invite, I had a really good time, sa han och log.
-Thank you for coming.
Jag kollade ner mot golvet för att dölja mina rosfärgade kinder.
-Hey, me and the guys are going to the carnival tomorrow, do you wanna hang with us? We don't have to be with them all the time, if you want.
Ja, ja, ja!! Gör det!!!! Sa en röst i mitt huvud, men jag var osäker. Jag ville inte va för ''lättfångad''. Men jag ville ju så gärna.
-Okey, sure, it will be fun! svarade jag.
Jag vände snabbt min blick bakåt, letade efter Adrianna. Bakom väggen tjuvlyssnade hon.
-But, can Adrianna come with us? frågade jag.
-Yeah, why not?
Jag kunde höra ett tyst lyckoskrik. Jag log för mig själv.
-I pick you up at six, is it okey?
-Yeah, it will be good.
-Okey, but i gotta go, the boys are waiting.
-See you tomorrow then.
Zayn sträckte sig snabbt mot mig och kysste mig. Ännu en gång.
-Bye.
Jag låste om dörren och sprang till Adrianna. Vi tog tag i varandras armar och hoppade runt i en cirkel.
-Omg, he kissed you! skrek Adrianna.
-I know! And wanna hear a secret? He kissed me when we danced too!
Nästa morgon vaknade vi rätt så tidigt, fastän vi var uppe sent igår. Vi hade lagt all skräp i tre soppåsar. Resten var Adriannas mammas grejer. Ja slängde mig ner i soffan. Jag var så utmattad. Det var skönt att bara lägga sig ner i soffan, och slappa. Mina ögonlock blev allt tyngre och tyngre. Till slut kunde jag inte hålla dem uppe.
-Marissa, wake up! Wake up!
-But I don't want too...
-It's half six, and you are in your sleep clothes! Come on, get up!
Jag vaknade till. Han kommer om en halvtimma, och här är jag i mjukiskläder. Jag hoppade upp och sprang det snabbaste jag kunde uppför trappan. Letade igenom halva min garderob. Äntligen. Det liknade mitt linne som jag hade under festen, men vem bryr sig? Linnet var svart, och var kort på sidorna. Jag tog fram några tighta jeans och ett halsband. Fort sprang jag in i badrummet. Jag kammade igen mitt hår. In genom badrumsdörren gick Adrianna in. Hon satte på plattången och väntade en liten stund. Så länge tog jag fram min vanliga mascara och mitt favorit läppglans. Adrianna började platta mitt hår, samtidigt som jag sminkade mig.
-Okey Ad, you don't have straight my hair more. It's good now. Thank you! sa jag och kramade om henne.
-Your welcome.
Adrianna var redan fixad, hon skulle bara låna ett par bekväma skor och en tröja. Adrianna fiskade upp sin mobil, och riktade den mot mig.
-Smile!
Jag log ett brett leende.
-You are beautiful, Marissa.
Det var helt fantastiskt. Det var jättelängesen jag var på tivoli. Jag hade glömt bort alla färglada färger, det där ruset som man känner när man åker berg-och dalbanor, bara upplevelsen som man får.
-Oh, I want some cotton candy! sa jag helt förtjust.
Alla skrattade åt mig. Jag lät som ett litet barn.
-Okey, I can go with you, erbjöd Zayn.
Han gick fram till mig och tog tag i min hand. Jag kollade bak mot Adrianna. Hon log stort mot mig och gjorde tummen upp.
Zayn höll ett fast grepp om min hand. Utan att bry sig om all folk som fanns där, så tog han tag i min hand offentligt. Drömmer jag? Det var jättemycket folk. Zayn ledde mig igenom folkmassan fram till kön till sockervadden. Jag skrattade och kramade om honom. Han besvarade min kram. Hela jag blev varm i kroppen. Jag släppte taget om Zayn sakta och tog tag i hans hand igen. Det var snart våran tur.
-Cotton candy is seriously one of the most greatest things in the world, sa jag och fnissade.
-Haha, you're so cute, sa Zayn och kollade in i mina ögon.
Jag förstog på ett sätt inte varför han var så öppen med vårat ''förhållande''. Tänk om några paparazzis såg oss? Fler än dem i stan? Fast på mer än ett sätt älskade jag det. Att han är öppen om att vi gillar varandra. Att han vågar hålla min hand bland folk, och att han kramar om mig.
-Do you wanna ride the ferris wheel? frågade han mig.
-Sure!
Vi höll varandra i händerna och gick bort mot pariserhjulet. Vi satte oss i en av ''vagnarna'' och väntade på att det skulle starta. Det tog några minuter. Man kände ett gupp och sedan fortsätta uppåt.
Wow, vilken utsikt. Man kunde se utöver staden, jag har aldrig märkt att staden var så stor, haha. Jag kollade mot Zayn. Åh, vad rädd han såg ut.
-What is it, Zayn? frågade jag oroligt.
-Ehm, I'm just very afraid of heights. Very much.
-But why did you ask if se should go on to the ferris wheel?
-Adrianna said that you loved the ferris wheel, so...
Jag skrattade. Gud va söt han är.
-Sorry, sa jag och lutade mitt huvud mot hans axel. Jag kollade upp mot honom. Tog tag runt hans nacke och kysste honom.
-I like you, Zayn.
Chapter 3 - Party timeee!
Jag kollade på min spegelbild nöjd. Jag hade lockat hela mitt långa bruna hår och lagt på en tunn skuggning på ögonlocken. Jag hade lagt mascara och brett på läppglans på mina läppar. Jag hade på mig ett vitt linne som var instoppat i mina högmidjade svarta shorts.
Snabbt gick jag ut ur badrummet och sprang nerför trapporna till Adrianna.
-Hello gorgeous, sa jag och log mot Adrianna.
Adrianna hade plattat sitt blonda hår spikrakt. Men det passade henne. Hon var klädd i en svart topp utan ärmar och ett par jeanshorts. Det enda sminket hon hade var mascara och ett rött läppstift.
-Hi you, ready to party hard? sa hon och skrattade.
-Haha, ofcourse! But just a question... how many people did you invite?
-Ehm, you'll see, sa Adrianna med ett listigt leende på läpparna.
-Oh, come on Ad, tell me!
-Nopp.
Jag knuffade till henne lätt med armen.
Klockan var nu fem över åtta. Vi hade fixat allt. Precis allt. Nu var det bara gästerna. Och Zayn. Han hade inte kommit vid sju, så jag hoppades verkligen att han skulle komma nu.
Jag och Adrianna höll armkrok. Det här var vår första riktigt stora fest. Vi stog framför dörren. Väntade på det första plinget. Musik dunkade, men vi märkte knappt det - trots att det var i högsta volym.
Lyssna på denna låt till nedstämmande text.
Det plingade på dörren. Försiktigt gick vi fram till dörren. Adrianna tog ett ''djupt'' andetag och försökte låta dramtisk.
-Are you ready? May the odds be ever in your favor, sa Adrianna dramatiskt till mig och sa en replik från våran favoritfilm Hungerspelen. Jag öppnade dörren. Fort hoppade jag och Adrianna åt sidan. Massor av folk sprang in i, helt utan att bry sig om oss. Jag tappade balansen och ramlade på rumpan. Det gjorde dock inte ont, istället skrattade jag. Adrianna skrattade med mig och räckte sin hand för att hjälpa mig upp. Jag tog tag i hennes hand och ställde mig upp. Det hade redan blivit fullpackat i huset, och utomhus. Adrianna gick tätt bakom mig.
-How many people did you actually invite Ad?! frågade jag Adrianna.
-Ehm, I don't know, maybe 70 people and I told them too pick a friend or two with them. So, I think they brought more than 1-2 friends.
-You are so... oh, whatever? Let's partyyy!
Jag tog tag i Adriannas händer och drog henne ut till trädgården och började dansa med henne.
Jag vet inte hur länge jag och Adrianna dansade, men till slut kom en kille och bjöd upp henne. Kände mig lite lagom forever-alone, nu när inte Zayn var här och jag inte kunde hitta Adrianna efter att hon gick och dansade med en kille. Jag gick in igen och gick till förfriskningsbåset. Hällde upp bål till mig själv och gick och satte mig på soffan. Runt om mig satt par och myste med varandra, folk som dansade, skrattade och hade allmänt kul. Förutom jag, själv satt jag här och hade tråkigt på min egna fest. Min bål var i alla fall god, riktigt god.
-Hi you, you look good. Wanna dance? sa en man.
-No thanks, sa jag utan att tänka mig för.
Men det var något i rösten som jag kände igen, den där speciella charmiga utländska brytning.
-Are you sure?
Jag kollade upp mot honom. Genast möttes jag av dem dära underbara ljusbruna ögonen som man kunde drunka i, och bara kolla och kolla på.
-Wait...Zayn? sa jag förvånat.
-Schhh.
Jag lyste upp och kramade om honom hårt.
-You came!
-Ofcourse, wouldn't miss this party.
Jag rodnade. Han var bara så sjukt, underbar.
-So, do you wanna dance, miss beautiful?
-If you insist..., sa jag med en såndär snobbig tillgjord röst.
Zayn tog tag i min hand och förde mig ut. Vid poolen satt resten av killarna. Man kände dock inte igen dem. Det vet jag för jag hade ju sett dem i deras musikvideor.
-Guys, this is Marissa. The girl I talked about. Marissa, this is my guys, presenterade han oss skrattande.
-Hello there, you look good, sa killen med lockigt hår.
Har för mig att det var han som är Harry Styles.
-Well thank you, you doesn't look so bad either.
-I'm Liam, this is Niall, sa Liam med dem kinder som man bara ville nypa i och pekade på killen i blont hår. Niall. Niall hade nog dem finaste ögon jag sett, förutom Zayns. Han hade några havsblåa ögon, som seriöst, seriöst seriöst verkligen var så havsblåa.
-And, this is Lou, sa Liam och pekade på en kille som satt och skrattade med nån tjej.
-Hi there, I'm Louis. And this is my girlfriend Eleanor.
-Hi Marissa, Zayn have talked about you.
-Haha, hi.
-So, guys, now you have talked with eachother, is it something more you want to say before we dance?
-Yes, harklade Lou. Marissa, Zayn is a real charmer!
Resten av gruppen skrattade. Jag kollade mot Zayn. Man kunde se genom hans solbrända fina hy hur han började rodna. Jag skrattade som svar till Lou. Zayn tog ett hårdare tag om min hand, min inte så hårt att det gör ont. Utan mer sådär, omtänksamt beskyddande. Romantiskt.
Vi hade gått ifrån killarna och Eleanor, dock hade vi träffat Danielle påvägen. Liams flickvän.
Zayn tog tag om mig runt midjan och tryckte mig mot honom. Jag lade mina armar runt hans hals och lutade mitt huvud mot hans axel. Drömmer jag nu? Det spelades en tryckare. Vilket kändes helt sådär, att jag svävade på moln. Jag älskade det här. Jag ville aldrig släppa taget. Jag ville stanna kvar i hans famn. Ha huvudet lutat mot hans axel, höra hans andetag och bara känna hans närhet. Jag kollade upp mot Zayn och våra blickar möttes.
-You look so beautiful tonight, or you always do.
Det pirrade till i min mage, fjärilar. Var jag verkligen kär?
-Thank you. Zayn, I.. I ... I, Zayn avbröt mig.
Han lutade sig snabbt mot mig och tryckte sina läppar mot mina. Han kysste mig. Jag kan inte tro att det är sant, men han kysste mig. Jag besvarade hans kyss snabbt. Han log.
-Don't say anything, just be mine.
-I'm yours.
Jag visste det nu. Jag var kär.
Chapter 2 - See you there'
Jag låste om dörren efter mig och slängde mig ner i soffan - jag kunde stanna där förevigt. Jag satte mig upp och letade med blicken efter fjärrkontrollen. Vart var den? Jag kastade iväg kuddar, inget där. När jag gett upp mitt letande efter fjärrkontrollen såg jag vart den va. I min hand. Haha, jag är så otroligt dum ibland. Jag skrattade åt mig själv och satte mig sedan i soffan igen. Jag bläddrade genom kanalerna, tills jag helt plötsligt stannade upp. Var det där han? Jag kollade storögt mot tv:n. Jag var helt fast i musikvideon, för det fanns en speciell person som visades där. Zayn. Men, va? Jag fattade ingenting just nu. Var det där verkligen Zayn? Seriöst?
Jag stängde av tv:n, och tog fram laptopen.
Jag skrev in i sökrutan ''zayn'', flera sökningar hittades. Bland annat ''one direction''. Jag track där, och kom till en av deras låtar på youtube. ''One Thing'', det var den musikvideon som jag såg alldeles nyss. Mina ögon var bara uppmärksammat på honom. Det kanske var det han menade när han frågade mig ''you don't know who I am, huh?''. Ja, det lät rimligt.
Mina ögonlock blev allt tyngre och tyngre. Jag kollade på den virituella klockan på datorn, den var halv ett. Jag gäspade stort, och stängde när datorn. Gick uppför trappan och direkt kröp jag in i sängen. Jag låg där en stund, bara för att. Jag reste mig ändå, och satte på mig vardagskläder, trots att jag knappt hade någon energi kvar i kroppen. Ännu en gång gäspade jag stort. Jag kliade mig i ögat, och la mig i sängen. Imorgon ska jag ringa till Adrianna, hon vet säkert vilka One Direction är.
Han kom allt närmre. Som vanligt log han det dära snea charmiga leende. Hans ljusbruna ögon, var nog det vackraste som fanns. Förutom han själv. Han la sina armar runt min midja, och tryckte mig mot honom. Han lutade sig allt närmare mig. Snart snuddade våra läppar vid varandra.
Precis när han skulle kyssa mig, vaknade jag.
-Nooo, why was it just a dream?! suckade jag. Come on Marissa, sleep. Sleep. I know you want. Sleep, so we can have that wonderful dream again. Come oooooon!!
Det gick inte, nejnejnej. Varför just då? Jag slängde iväg täcket och reste mig upp ur sängen. Strök bort ett hårstrå från ansiktet. Jag räckte mig mot min mobil som låg på mitt nattduksbord, slog in koden. Jag hade fått två nya sms från Adrianna.
''Hey yo, wanna meet at the skate park? At three, okey, cya x''
Istället för att smsa Adrianna, ringde jag henne. Jga var fortfarande morgontrött, så jag hade inge ork just nu. Jag slog in hennes nummer och ringde henne. Flera signaler gick, men hon svarade inte. Jag kom till hennes röstmeddelande istället.
Hi, this is Adrianna. I can't answer right now. Please leave a message after the piiip.
-Hey Ad, it's Marissa, call me back when you see this. Bye.
Jag väntade i några minuter, ifall hon skulle ringa tillbaka, men det gjorde hon inte. Så jag skrev in hennes nummer ännu en gång och ringde till henne.
Svara, svara, tänkte jag.
-Hi, it's Adrianna, säger Ad i andra sidan luren.
-Hi, Ad! It's Marissa. You wanted to hang out today?
-Yeah, I want to skate. I know you cant skate, but I want, so you have to come with meee! se Ad retsamt.
Jag skrattade, jag visste att jag sög på att åka skateboard, det var uppenbart, men ändå tvingade hon med mig.
-Yeah yeah, see you then at three? Gotta tell you something also.
-Okey, bye honeybooooo.
-Phahah, byeeeeeeee!
Jag la på och gick iväg mot badrummet. Borstade tänderna, tvättade ansiktet, kammade igenom håret, fastän det knappt gick, och så sminkade jag mig. Det hela tog runt en timme.
Jag gick in i mitt sovrum igen och tog fram en pösig stor rutig röd skjorta och ett par shorts. Jag kollade mig i spegeln och log. Det var första gången på länge. Äntligen hade jag fått upp mitt självförtroende, efter alla dessa år. Det kändes skönt att kunna se sig själv i spegeln utan att tänka ''du är inte fin någonstans, bara ful &- äcklig''.
Jag gick nerför trappan och tog fram något att äta, det blev bara ett äpple den här gången. Kände mig inte speciellt hungrig. Jag läste i nån tidning som lå och skräpade på bordet. Jag bläddrade lite i tidningen, tills jag stannade upp. Igen? Var han så känd? Jag läste hela artikeln om One Direction. En sida efter hade dem intervjuat alla killarna var för sig. Jag skippade att läsa om dem andra, förutom Zayn. Jag drog min hand genom håret, och log.
-Hey, Marissa, I'm here! ropade Ad och vinkade mig till henne.
-Hi Ad! sa jag och kramade henne.
-Is it true?
-True what?
- Haven't you seen? It's all over the internet! And it says ''Zayn with a mysterious girl'' ''New girlfriend Zayn?'' ''Zayn + mysterious girl=true?'', sa Ad med dramatisk tv-shows röst.
-Ehm, he gived me a ride home when I missed my bus, sa jag och började rodna. And, i invited him to the party!
-Omg, say whaaat?
-Yeah, and I said to him that he can take friends with him.
Ad lyste upp och började hoppa och skutta runt om mig. Vad var det speciella?
-Omg, One Direction is coming to our party! Omg, omg, okey Adrianna, breath. Breath.
-Haha, okey stop, let's skate.
Ad knuffade till mig. Hon åkte iväg från mig med sin skateboard. Ad kollade bak på mig och skrattade ondskefullt.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det här kapitlet var rätt så långt, men jag hoppas ni tyckte om det ändå! :)
-Förlåt för försening av kapitel.
Kommentera gärna! Det gör mig så sjukt glad isåfall :D
