Jag kunde inte se mig om med en klar blick. Allt var suddigt. Jag försökte resa mig upp men en mjuk röst sa till mig att jag skulle ligga kvar, inte resa mig. Det skulle ta min energi - av den jag hade kvar. Plötsligt kände jag hur det värkte i mitt huvud. Jag gjorde en grimas. Vad har hänt?

Jag blundade för att försöka fylla minnesluckorna. För att kunna lista ut vad som hade hänt. Mitt huvud fortsatte att värka. Aj, aj, aj! Jag höll på att skrika, men jag kunde inte säga något. Jag fick inte ur något. Inget litet ljud. Då mindes jag helt plötsligt allt.
Zayn som kysste en tjej inför media, hur Adrianna hade ropat på mig, när jag isolerade mig själv i badrummet, hur rädd jag blev för omvärlden och fallet. Jag la min hand på bakhuvudet. Det var en stor bula där. Jag öppnade sakta och försiktigt ögon. Jag låg i min säng. Bredvid mig stod Adrianna och pratade med en okänd man. I bakgrunden kunde man höra två mansröster - en lung och en som skrek.
-I can't! I just can't! skrek en manröst med gråten i halsen.
Jag kände igen rösten, men kunde inte avgöra vem det var.
-Take it easy, it wasn't you fault! sa lugn manröst.
-No Liam, I won't take it easy. I just made my lifes biggest mistake. Hurt the girl i loved.
-So you do love her? frågade Liam.
-Yes. Or I think so. It's just so many feeling inside me right now.
Han hade lugnat ner sig nu. Jag hörde hur han tog några djupa andetag.
-It will be alright, Zayn, sa Liam tröstande. She will understand.

-Zayn? Are you there? sa jag skakigt.
-Marissa? sa Zayn stelt.
Adrianna vände sig om snabbt.
-Oh Marissa, I've been so worried! sa Adrianna.
-Hi Ad, sa jag och log.
Hon kollade på mig med blanka, gråtslitna ögon.
Zayn kom sakta in i rummet. Först kunde man bara se hans huvud bakom dörren, men Liam puttade in honom i rummet. Han stog där. Man kunde se att även han hade gråtit. Han sprang fram till mig där jag låg. Han satte sig på huk vid sängkanten och kollade på mig med gråten i halsen.
-I'm so sorry Marissa. I'm so so sorry, sa han och brast ut i gråt. I get it if you don't forgive, but if you do, thank you. I can't describe how sorry I am. Please forgive me, Marissa. Please.
Jag kollade mot Adrianna. Hon höll också på att gråta.
-Please don't cry, sa jag och torkade bort en tår från hans kind.
-I'm trying not to, but it's hard.
-I know. But it's not your fault Zayn. Remember that.
Jag märkte det nu, men det var bara jag och Zayn kvar i rummet. Det kändes skönt egentligen. Bara vi två. Jag och Zayn. Världens finaste kille.
-Do you like? sa jag skakigt. Or was it just fake? All that that you said to me.
-It was never fake, and it will never be. I want to be with you Marissa. Only you.
Jag kände hur det sprudlade inom mig. Att han faktiskt gillade mig. Och att det inte var på låtsas alla dem där känslorna. Det gjorde mig glad. Jag log ett svagt leende. Det kanske ordnar sig ändå.