Morgonen därpå vaknade jag av att några solstrålar var riktade mot mitt ansikte. Jag sträckte på mig innan jag satte mig upp. Solen lös nu starkt mot mitt ansikte. Jag hade fortfarande på mig mina kläder från igår kväll. Igår kväll. Jag svalde hårt. Jag är så jäkla dum som faller för honom. Som faller för sin bästa vän. Om han verkligen kände som jag känner för honom, skulle det vara jag och Harry för längesen. Zayn har fel.

''Morning sweetz.'' gäspade Connor. Juste, Connor. Honom hade jag glömt bort. Vad kände jag egentligen för Connor? Jag är patetisk - dejtar en kille som jag inte vet vad jag känner för, och är kär i en kille som inte är kär i mig. Jo, jag är verkligen patetisk.

''Morning.'' svarade jag. Jag kastade iväg täcket och reste mig upp från sängen. ''I'm going home, thanks for letting me sleep here last night.'' sa jag och började gå mot hallen. Connor reste sig upp och följde mig till hallen. Jag klädde på mig mina ytterkläder och gav Connor en sista kyss innan jag gick därifrån.

''I'm glad that we're together again.'' sa Connor innan jag gick. Jag log mot honom.

''Yeah, me too.'' Vi log mot varandra och till slut sa vi hejdå och jag gick därifrån. Det var skönt att vi var sams igen. Jag överdrev nog det hela sist vi träffades. När jag väl var ute bestämde jag mig att gå till ett kafé för att äta frukost. Men jag ville inte till samma kafé som Connor tagit mig till, den där tjejen i kassan var inte någon jag ville träffa igen.

 

 

Jag öppnade dörren till ett modernt litet fik som fanns i närheten. Ett pling hördes när jag öppnade dörren. Jag lät min blick svepas över fiket. Det var mysigt. Trots att det var rätt så tidigt på morgonen så satt det några personer som åt frukost. Med tysta steg gick jag fram till kassan. Det var ingen som stod där. Jag väntade en liten stund innan jag ropade tyst:

''Hello?''

Efter några sekunder kom en tjej som såg ut att vara i samma ålder som mig. Hon hade blåa ögon och brunt lite lockigt mellanlångt hår. Jag tyckte mig känna igen henne, men jag vågade inte kolla på henne ifall hon skulle tro att jag stirrade.

''Hi welcome to... Wait, Erin, is that you?'' avbröt hon sig själv. Jag rynkade på pannan innan det slog mig. Hur kunde jag glömma? Tjejen som stod framför mig var min närmsta tjejkompis som jag hade när jag bodde här i England. Isabell.

''Oh my god, Bella?'' sa jag glatt. Hon gick fram till mig och kramade om mig hårt. Jag besvarade hennes skratt och vi båda log brett mot varandra.

''It was such a long time ago, when did you move back?'' frågade hon glatt.

''This summer actually. I've missed you, Bella.'' sa jag.

''I've missed you too!'' svarade hon och kramade om mig igen. Jag köpte två choklad croissanter och en kopp kaffe sen så gick vi båda och satte oss vi ett bord nära fönstret. När vi väl börjat prata slutade det inte. Hela samtalet mellan oss flöt bara på. Det var roligt att träffa Isabell igen efter en sån lång tid. Jag menar, vem skulle inte tycka det var roligt att träffa sin bästa tjejkompis som man inte träffat efter år?

Jag stannade där enda till Isabell slutat sitt skift. Efter det tog vi en promenad i stan.

''How is it between you and Harry?'' frågade hon. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite ledsen. Tydligen märkte Isabell det när hon rättade sig själv. ''I mean... you don't have to talk about it if you don't want too.''

Jag log upp mot henne svagt.

''No it's okay. It's kind of, complicated. I like him, but he don't like me.'' svarade jag efter en stund. Hon kollade sorgset på mig och kramade om mig lätt.

''It will get better. I actually think he likes you.'' sa hon. Jag skrattade. Vi bytte samtalsämne och började istället prata om vad som hänt under åren. Jag berättade om Adam, men inte vad han gjort och vad som hände senast. Det var för privat.

''Oh, I'm sorry Erin. But I got to go. Bye!'' ursäktade hon sig själv.

''It's okey, Bella. Bye. See you later.'' sa jag och nickade. Hon log mot mig och började sen springa därifrån. Tydligen hade hon bråttom.

 

Jag hade tagit bussen hem eftersom jag inte ville väcka någon. Jag öppnade dörren tyst och smög in huset. Ljud hördes från vardagsrummet. Jag gick det med ljudlösa steg. På soffan där inne satt Harry och kollade på tv. Han log brett mot mig när han såg mig. Jag undvek att möta hans blick. Jag undvek att ens kolla på honom. Harry förstod att jag ignorerade honom och reste sig upp. Jag gick ut ur vardagsrummet och in till mitt sovrum. Harry knackade på dörren hårt.

''Can you please let me be alone?'' fräste jag åt honom. Han brydde sig inte om vad jag precis sagt och gick istället rakt in i sovrummet. Jag kollade ilsket på Harry.

''Why are you so angry?'' frågade han mig med lugn röst. Seriöst? Jag vet att han var full igår, men att han drack så mycket att han inte kom ihåg, så full var han inte. Det hela gjorde mig bara argare.

''Really? You don't remember? Please, just let me be! I don't want to talk with you.'' sa jag kallt. Han kollade på mig med en sårad blick.

''Can't you just tell me what I have done?'' undrade han. Han gick fram till sängen och satte sig på sängkanten bredvid mig. Jag flyttade ett steg bort från honom, men han flyttade bara närmare. Så jag gav upp. ''Erin...'' försökte han. Jag snyftade till.

''Please, Harry. Just go.'' sa jag tyst. Han gjorde som jag sa och reste sig upp. Han stannade upp vid dörrens tröskel och vände sig om mot mig.

''Erin, I'm sorry.'' och så gick han därifrån. Jag la mig ner på sängen och stirrade tomt ut på fönstret. Ljudet av en dörr som smälldes igen hördes. Ur fönstret såg jag hur Harry satte sig ner i bilen och åkte iväg. Han såg ledsen ut. Och vems fel var det? Jo, mitt. Att jag alltid ska förstöra allting. Harry kanske var så full så att han inte kom ihåg något? Men det känns inte som det. Tvärtom. Det kändes som om att han kysste mig med flit och sedan gick till Darlene för att såra mig. Det kanske inte låter som Harry, men det känns som det. Hämnd.

 

♦♦♦♦♦