Jag stängde ytterdörren tyst innan jag fortsatte mot mitt sovrum. Jag stannade upp nör jag hörde mamma ropa på mig från köket.

''Erin, is it you?'' frågade hon.

''Yes.''

''Good, we need to talk. We're in the kitchen.'' sa mamma. Jag suckade för mig själv och ändrade riktning mot köket. Där inne satt mamma och Anne, samt en av dem personerna jag helst inte ville träffa just nu - Harry. Min blick var fast på mamma. Egentligen ville jag bara glömma allt som hände igår mellan mig och Harry, jag ville att det skulle bli som förut. Utan all drama. Jag kunde inte låta bli att märka hur bekymrad mamma såg ut.

''Sit down.'' sa hon. Jag ryckte på axlarna och satte mig på stolen bredvid Harry. Jag kunde se ur ögonvrån hur han kollade på mig. Det kändes för stämt mellan oss, inget förvånande direkt. Min uppmärksamhet riktades mot mamma igen.

''So?'' undrade jag. Mamma och Anne utbytte blickar. Harry kollade förvirrat på dem. Han visste inte heller vad som hänt. Det var bra att jag inte var den enda som inte visste vad det gällde. Mamma förblev tyst, och istället för att säga vad som hänt puttade hon fram ett brev till mig. Brevet var brett och inslaget i ett brunt papper.

''What is it?'' frågade jag tyst. Jag ville inte öppna brevet. Senaste gången jag öppnade ett brev var det ett brev från pappa där han sa att han skapat en ny familj och att han saknade mig. Det brevet hade jag fått från honom efter 5 års väntan, det hade fått mig att avsky honom mer än jag redan gjorde. Efter det öppnade jag aldrig mer brev, mamma hade alltid fått göra det åt mig.

''It's from the court.'' sa mamma nedlåten. Hon hade blicken sänkt mot bordet, utan att kolla upp mot mig en gång. Jag kände hur mina ögon genast blev blöta.

''Because of Adam?'' Anne nickade. Jag knep ihop munnen och räknade upp till tio. Det gjorde jag alltid för att lugna ner mig själv innan jag började gråta. Det hjälpte inte alltid, men den här gången gjorde det det.

''When is it?'' frågade jag mamma när jag upptäckt att hon öppnat brevet.

''Three A.M next week.'' svarade hon snabbt. Jag nickade och reste mig upp.

''I'm going to my room, I just want to be alone for a minute while I read this.'' sa jag och tog tag i brevet och fortsatte sen in till mitt sovrum. Jag drämde igen dörren hårt och sprang fram till min säng. Jag satte mig ner och läste igenom hela brevet flera gånger. För varje gång som gick kände jag mig bara mer och mer gråtfärdig. Vi hade inga riktiga bevis på att Adam gett sig på mig, så hur skulle vi kunna bevisa sanningen? Jag har fortfarande blåmärken kvar, men det bevisar ju inte att det var Adam som hade gjort dem. Vi kommer inte få honom fälld, så han kommer få gå fritt som det vidriga äcklet han är.

Jag hörde hur någon öppnade dörren bakom mig. Jag vände på huvudet och såg Harry stå vi tröskeln. Han satte sig bredvid mig. Han la sin armar runt om mig och tog in mig i hans famn. Då kunde jag inte hjälpa det längre, jag brast ut i tårar. Jag lutade huvudet mot hans bröst så jag kunde höra hans hjärtslag klappa hårt.

''It will be okay, Erin. I promise you. Maybe not now, but it always get better in the end.'' tröstade Harry mig samtidigt som han förde sin hand hand fram och tillbaka på min rygg. Det lugnade mig, mer än till att räkna upp till tio.

''Thank you, Harry.'' tackade jag uppriktigt. ''And I'm sorry for my rage I took out on you earlier this day.''

''No prob, love. And don't say that you're sorry. I acted like a idiot last night.'' sa han. Jag snyftade och kollade upp på honom. Han torkade bort några av mina tårar. Våra nästippar snuddade varandra. Harrys ögon spärrades upp och jag kunde höra hur han började andas tyngre. Skulle jag göra det? Jag höll nästan på att kyssa Harry när jag bestämde mig för att backa ur. Jag slet mig ifrån våran trans och lät mitt huvud vila på hans bröst igen. Jag ville, men kunde inte. Han la sina armar runt mina. Våra fingertoppar höll i varandra. Ibland undrade jag om det faktiskt kunde bli något mer mellan mig och Harry.

''How is it between you and Darlene?'' frågade jag honom neutralt. Harry ryckte till och mungiporna drogs neråt. Hans armar fall ihop mjukt och lugnet som funnits i hans blick för en sekund sen byttes ut till sorg.

''I.. I'm...'' stammade jag fram.

''We broke up.'' avbröt Harry mig. Jag behövde inte fråga mer om det innan han fortsatte. ''She's moving back to the US.''

''How about a long distance relationship then?'' undrade jag. Han skakade på huvudet. ''I'm sorry, Harry.''

Harry nickade. Visst kände jag en liten lättnad, men jag hatade att se Harry nere, oavsett om vi inte stod varandra lika nära som förut. Jag satte mig mittemot honom och kollade in i hans emeraldgröna ögon som alltid fick mig på fall. Jag lutade mig fram mot honom och placerade en lätt kyss på hans kind. Sedan reste jag mig upp från sängen och tog tag i hans hand.

''Come on, let's do something good of the day.'' peppade jag. Man kunde se att Harry var lite omtumlad, men efter en stund började han skratta och så reste han sig upp. Jag hade saknat det där skrattet. Det äkta skrattet som gjorde så jag blev varm i hela kroppen. Jag skrattade med honom innan vi gick tillbaka till mamma och Anne.

''Are you okay honey?'' frågade mamma mig samtidigt som hon kramade om mig.

''Yeah, I'm okay.''

 

♦♦♦♦♦