''So, what did you thought about the movie? It wasn't that boring, huh.'' skrattade Harry. Diskret himlade jag med ögonen innan jag nickade mot Harry leendes. Harrys läppar rörde på dig, men jag kunde inte uppfatta ett ord av det han sa. Jag var borta i mina egna tankar. Blicken som Connor gett mig när vi gick ut ur biosalongen hade fått mig att känna mig så skyldig. Mitt samvete åt upp mig inombords. Jag har alltid haft lätt för att förstora saker, bli paranoid för lätt, eller få dåligt samvete hur enkelt som helst. Det var något i dem kristallblåa ögonen som gjorde så jag blev svag. Jag hatade att känna mig svag, särskilt när jag inte ens gjort något fel. 

Jag ville prata ut med Connor, reda ut saker. En liten röst i mig skrek att jag skulle göra slut med Connor. Mina känslor för honom har bara svalnat mer och mer. Det är inte rättvist att vara med honom när jag inte kände som i början. Det skulle vara svårt. Jag gillade fortfarande Connor, men det kändes inte rätt. 

Ett par starka händer tog tag om mina armar hårt. 

"Shit." mumlade Harry. "Erin are you ok?" Min blick flackade till och jag vaknade upp ur mina tankar. Vad hade hänt? Jag frågade inte honom det, utan bara nickade. Svala berörningar placerades på mina armar där Harry förut hade sina händer. En rysning klättrade uppför min ryggrad. Harry kollade på mig med en bekymrad blick. Jag svalde hårt. Det tog mig ett litet tag innan jag förstod att Harry precis stoppat mig från att gå rakt ut i trafiken.

"Harry, could you do me a favor?" frågade jag honom neutralt. Han nickade på huvudet och väntade på att jag skulle fortsätta. "Drive me to Connors flat." Jag såg på honom att han egentligen inte vill det, men han ryckte på axlarna och nickade ännu en gång på huvudet. Vi satte oss i bilen och körde iväg, fortfarande med samma skyldiga känsla som jag haft under kvällen.

 

Efter att ha kört runt i en halvtimme då Harry inte hittat rätt lägenhet, var vi äntligen framme. Innan jag slog igen bildörren log jag svagt mot Harry och tackade honom. Min mage hade vänt sig ut och in. Jag hade längtan efter vatten då min mun blivit så torr. Jag gick in genom entrédörren till lägenheterna. Jag stannade upp när jag väl var där inne. Skulle jag ge Connor en ny chans, oss? Ja. Ja, det ska jag. Det här kanske bara var en nerförsbacke, inte något slut. Jag svalde hårt innan jag fortsatte uppför trapporna till Connors lägenhet. Min blick var fast på dörrhandtaget. Jag knackade på försiktigt och väntade på svar. Inget svar. Utan att jag märkt det hade jag börjat knäcka fingrarna. Det var en dålig vana som jag bara hade när jag var nervös. Jag väntade en liten stund till innan jag öppnade dörren och smög in i lägenheten. 

"Connor?" ropade jag. Jag hörde att någon var hemma, men ändå fick jag inget svar. "Connor?!" upprepade jag mig. Jag skakade på huvudet innan jag fortsatte längre in i lägenheten. Ljudet av någon som pratade tyst blev allt tydligare och tydligare. 

"Promise that you'll break up with her." 

"I promise. You're the one I want. She is nothing compared to you, she's doesn't mean anything anymore." Mina ben började skaka när jag hörde orden som nyss sagt. Jag kände igen rösten, båda två. Luften fastnade i halsen och tårarna började rinna längst mina kinder. Orden upprepades i mitt huvud; she doesn't mean anything anymore. Jag tog mig samman även om jag kände mig förstörd. Jag fanns inte. Han skulle inte bry sig om jag försvann. Jag betyder inget, det har jag aldrig gjort. Orden skavde inuti mig, det var sant. Jag var ingen, jag var värdelös. För Connor, för mamma, för Harry. Skulle dem märka om jag försvann? Skulle dem bry sig? Ljudlöst öppnade jag dörren till sovrummet. Connor låg ovanpå tjejen som vi träffat i kafét och placerade tunga kyssar på hennes mun och hals. Deras blick flackade till, dem hade blivit avslöjade. Varför trodde jag ens på Connor den dagen i parken? Vem som helst förutom jag kunde se att han ljög för mig. Connor slet sig ifrån tjejen och gick fram till mig skakigt. Han tvekade innan han kupade sin hand och strök mig mjukt på min blöta kind. Jag kunde känna hur mina ben tvekade på grund av hans berörning. Jag öppnade munnen för att säga något, men stoppade mig själv. Jag hade inget att säga, det fanns inget att säga. Jag fall i bitar inombords. Snart fanns jag inte, snart skulle jag försvinna. Det som hänt nyss startade mig riggning. Jag var bara till besvär för Harry, han hade givit mig så mycket men jag hade behandlat honom som luft. Det skulle vara bra om jag försvann. Connor ville inte ha mig, han hade precis sagt det som alla tänkte. Jag betyder inte något. Connor fortsatte att trösta mig med sin lugna röst samtidigt som han upprepade att han älskade mig. Jag tog till mig mod och knuffade undan hans hand. 

"Don't touch me." sa jag tomt. Min blick var livlös. 

"Erin, please. I fucked it up, but I love you." försökte han. Jag backade undan från honom och vände på klacken. 

Mina lungor kippade efter luft samtidigt som jag kände ännu en gång hur mina ben tvekade. Connor sprang efter mig nerför trappan. Han la sin hand på dörrhandtaget så jag inte kunde fortsätta utåt. Han tog in mig i sin famn och lekte försiktigt med mitt hår. 

"Get off me." sa jag lugnt. Connor brydde sig inte, han höll mig fortfarande i sin famn. Han försökte placera mjuka kyssar på min mun; han lyckades. Jag kved ihop mitt skrik. Han höll fast mig och det var ingen chans att jag skulle kunna slita mig loss från hans muskulösa armar. Min röst svek mig och jag fall ihop på golvet, fortfarande med Connor runt mig. Han förde sin hand innanför min tröja och smekte min rygg. 

"Please Connor, stop." bad jag gråtandes. "Con..." min röst bröt ihop. Han skakade på huvudet och förde sin hand längre ner mot min bakdel. Jag var så svag, och jag kunde inte stoppa honom. Det gjorde ont. Jag lät mig själv bli utnyttjad, igen. Mot min vilja, utan att kunna göra något, utan någon som skulle stoppa det. Så jag gav upp, ännu en gång. Jag kunde höra hur dörren slogs upp och hur jag slets bort från Connor.

''Go to the car, Erin. Now.'' sa Harry strängt. Jag lydde honom genast och sprang därifrån och satte mig i bilen. Jag var tvungen att lugna ner mig. Efter tio minuter kom Harry tillbaka. Han drämde igen bildörren hårt och kollade intensivt på mig. Min blick fall ner på hans knogar. De var blodiga och hade små blåmärken. Jag tvekade innan jag tog tag i hans hand och strök min tumme mjukt på hans knogar.

''I'm sorry.'' grät jag. Harry slöt sig bort från min berörning och omfamnade mig. ''I'm so sorry, Harry.''

''Don't. This wasn't your fault. Connor's an fucking arse.''

''I should've listened to you. It is my fault.'' Harry skakade på huvudet. Han mumlade ett nej och höll mig i hans famn beskyddande. Jag grät mot hans axel högljutt. Han fortsatte att trösta mig. Hans andetag kittlade mot min nacke och gav mig gåshud längst armarna.

''Harry, I love you.'' mumlade jag nästan ohörtbart. Jag vet inte om Harry hörde, hans ansiktsuttryck sa inget, men hans blick visade att han hade hört. Harry kupade sin hand under min haka och lyfte upp mitt huvud så våra blickar möttes. Han kollade på mig med sina gröna ögon innan han böjde sig fram mot mig och borstade sina läppar försiktigt mot mina. Han gick inte längre, utan han kysste mig på pannan och kramade om mig hårt.

''I love you too.''

 

♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦
Måste verkligen be om ursäkt för min urdåliga uppdatering, men som förut så har jag fortfarande svårt med datoruppkoppling. Min bror håller på att laga våra datorer vilket gör så att jag inte kan uppdatera bloggen så bra som jag vill, men när dem är lagade så blir uppdateringen som vanligt, lovar! Tack för att ni fortfarande kikar in på bloggen, blir jätteglad, fortsätt med det. Oki, thank youuu hoppas ni gillar kapitlet! Puss.