Det vara bara jag och Zayn hemma hos mig. Adrianna hade följt med Liam till resten av killarna för att umgås. Det var tyst en stund. Det kändes rätt så obekvämt, den där obekväma tystnaden. Inte den romantiska som det brukade vara. Våra blickar möttes. Jag hade massa frågor som jag ville fråga honom. Men egentligen ville jag att han skulle berätta själv. Inte att jag skulle få honom att berätta det.

Zayn öppnade munnen som om han ville säga något, men han ångrade sig. Han lekte med sina fingrar. Jag tror att han körde tumbrottning med sig själv. Jag skrattade. Zayn kollade upp mot mig och log osäkert. Om man kollade in i hans ögon kunde man se den där speciella ''Zayn-glimten''.

-Marissa, we need to talk, sa han snabbt.

-About what? frågade jag.

Jag visste redan om vad, men jag var tillräckligt löjlig för att fråga honom ändå.

-The kiss. Perrie, sa han nervöst.

-Okey, let's talk, sa jag kallt.

Jag ville inte vara för lätt. Han skulle få det svårare nu. Jag skulle inte vara den där tjejen som var som en docka - leka med mig och sedan kasta iväg mig som om jag inte vore något alls. Inte längre.

-Perrie and I isn't dating, sa han. It's fake.

Jag harklade mig och kollade på förvånat på honom.

-So it's fake? Really. It's that the best excuse you can come up with? You're pathetic, fräste jag.

Jag ställde mig upp. Jag skulle precis gå därifrån men Zayn tog tag runt min handled.

-Please stay. I'm not done, bönade han. You can ask the boys later if you don't believe me.

Zayn släppte taget om min handled. Jag tvekade men satte mig ner igen. Jag kollade på honom som att visa att han kan fortsätta. Han nickade mot mig. Allt forsade ut när han berättade för mig. Varför ''Zerrie'' lekte ett par, hur han egentligen var emot det men blev hotad, hur han kände för mig, att grunden till allt kaos var för att ledningen var skyldig dåliga personer pengar.

Jag försökte hålla mig för tårar. Varför jag nästan höll på att gråta vet jag inte. Kanske för att det var medlidande. Jag gick fram till Zayn och kysste honom mjukt.

-I'm sorry, I should've told you. Can you ever forgive? sa han svagt.

-I know you're sorry, sa jag och kollade in i hans ljusbruna ögon. I forgive you Zayn.

Zayn brast ut i gråt, likaså gjorde jag. Det låter säkert töntigt, men det var så mycket just nu. Allt - allt var mycket. För mycket.

-Let's start from the beginning. Forget it all, sa jag.

Det där underbara leendet som bara Zayn har klädde hans läppar.

-Yeah, that sounds great.

-Hi, I'm Marissa, presenterade jag mig själv.

-I'm Zayn, sa han varmt. 

Han la sina händer runt om mig och kysste mig. Aldrig har det någonsin känt såhär rätt. Att bara känna hans närhet igen gjorde mig svag.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------