''So, what did you thought about the movie? It wasn't that boring, huh.'' skrattade Harry. Diskret himlade jag med ögonen innan jag nickade mot Harry leendes. Harrys läppar rörde på dig, men jag kunde inte uppfatta ett ord av det han sa. Jag var borta i mina egna tankar. Blicken som Connor gett mig när vi gick ut ur biosalongen hade fått mig att känna mig så skyldig. Mitt samvete åt upp mig inombords. Jag har alltid haft lätt för att förstora saker, bli paranoid för lätt, eller få dåligt samvete hur enkelt som helst. Det var något i dem kristallblåa ögonen som gjorde så jag blev svag. Jag hatade att känna mig svag, särskilt när jag inte ens gjort något fel. 

Jag ville prata ut med Connor, reda ut saker. En liten röst i mig skrek att jag skulle göra slut med Connor. Mina känslor för honom har bara svalnat mer och mer. Det är inte rättvist att vara med honom när jag inte kände som i början. Det skulle vara svårt. Jag gillade fortfarande Connor, men det kändes inte rätt. 

Ett par starka händer tog tag om mina armar hårt. 

"Shit." mumlade Harry. "Erin are you ok?" Min blick flackade till och jag vaknade upp ur mina tankar. Vad hade hänt? Jag frågade inte honom det, utan bara nickade. Svala berörningar placerades på mina armar där Harry förut hade sina händer. En rysning klättrade uppför min ryggrad. Harry kollade på mig med en bekymrad blick. Jag svalde hårt. Det tog mig ett litet tag innan jag förstod att Harry precis stoppat mig från att gå rakt ut i trafiken.

"Harry, could you do me a favor?" frågade jag honom neutralt. Han nickade på huvudet och väntade på att jag skulle fortsätta. "Drive me to Connors flat." Jag såg på honom att han egentligen inte vill det, men han ryckte på axlarna och nickade ännu en gång på huvudet. Vi satte oss i bilen och körde iväg, fortfarande med samma skyldiga känsla som jag haft under kvällen.

 

Efter att ha kört runt i en halvtimme då Harry inte hittat rätt lägenhet, var vi äntligen framme. Innan jag slog igen bildörren log jag svagt mot Harry och tackade honom. Min mage hade vänt sig ut och in. Jag hade längtan efter vatten då min mun blivit så torr. Jag gick in genom entrédörren till lägenheterna. Jag stannade upp när jag väl var där inne. Skulle jag ge Connor en ny chans, oss? Ja. Ja, det ska jag. Det här kanske bara var en nerförsbacke, inte något slut. Jag svalde hårt innan jag fortsatte uppför trapporna till Connors lägenhet. Min blick var fast på dörrhandtaget. Jag knackade på försiktigt och väntade på svar. Inget svar. Utan att jag märkt det hade jag börjat knäcka fingrarna. Det var en dålig vana som jag bara hade när jag var nervös. Jag väntade en liten stund till innan jag öppnade dörren och smög in i lägenheten. 

"Connor?" ropade jag. Jag hörde att någon var hemma, men ändå fick jag inget svar. "Connor?!" upprepade jag mig. Jag skakade på huvudet innan jag fortsatte längre in i lägenheten. Ljudet av någon som pratade tyst blev allt tydligare och tydligare. 

"Promise that you'll break up with her." 

"I promise. You're the one I want. She is nothing compared to you, she's doesn't mean anything anymore." Mina ben började skaka när jag hörde orden som nyss sagt. Jag kände igen rösten, båda två. Luften fastnade i halsen och tårarna började rinna längst mina kinder. Orden upprepades i mitt huvud; she doesn't mean anything anymore. Jag tog mig samman även om jag kände mig förstörd. Jag fanns inte. Han skulle inte bry sig om jag försvann. Jag betyder inget, det har jag aldrig gjort. Orden skavde inuti mig, det var sant. Jag var ingen, jag var värdelös. För Connor, för mamma, för Harry. Skulle dem märka om jag försvann? Skulle dem bry sig? Ljudlöst öppnade jag dörren till sovrummet. Connor låg ovanpå tjejen som vi träffat i kafét och placerade tunga kyssar på hennes mun och hals. Deras blick flackade till, dem hade blivit avslöjade. Varför trodde jag ens på Connor den dagen i parken? Vem som helst förutom jag kunde se att han ljög för mig. Connor slet sig ifrån tjejen och gick fram till mig skakigt. Han tvekade innan han kupade sin hand och strök mig mjukt på min blöta kind. Jag kunde känna hur mina ben tvekade på grund av hans berörning. Jag öppnade munnen för att säga något, men stoppade mig själv. Jag hade inget att säga, det fanns inget att säga. Jag fall i bitar inombords. Snart fanns jag inte, snart skulle jag försvinna. Det som hänt nyss startade mig riggning. Jag var bara till besvär för Harry, han hade givit mig så mycket men jag hade behandlat honom som luft. Det skulle vara bra om jag försvann. Connor ville inte ha mig, han hade precis sagt det som alla tänkte. Jag betyder inte något. Connor fortsatte att trösta mig med sin lugna röst samtidigt som han upprepade att han älskade mig. Jag tog till mig mod och knuffade undan hans hand. 

"Don't touch me." sa jag tomt. Min blick var livlös. 

"Erin, please. I fucked it up, but I love you." försökte han. Jag backade undan från honom och vände på klacken. 

Mina lungor kippade efter luft samtidigt som jag kände ännu en gång hur mina ben tvekade. Connor sprang efter mig nerför trappan. Han la sin hand på dörrhandtaget så jag inte kunde fortsätta utåt. Han tog in mig i sin famn och lekte försiktigt med mitt hår. 

"Get off me." sa jag lugnt. Connor brydde sig inte, han höll mig fortfarande i sin famn. Han försökte placera mjuka kyssar på min mun; han lyckades. Jag kved ihop mitt skrik. Han höll fast mig och det var ingen chans att jag skulle kunna slita mig loss från hans muskulösa armar. Min röst svek mig och jag fall ihop på golvet, fortfarande med Connor runt mig. Han förde sin hand innanför min tröja och smekte min rygg. 

"Please Connor, stop." bad jag gråtandes. "Con..." min röst bröt ihop. Han skakade på huvudet och förde sin hand längre ner mot min bakdel. Jag var så svag, och jag kunde inte stoppa honom. Det gjorde ont. Jag lät mig själv bli utnyttjad, igen. Mot min vilja, utan att kunna göra något, utan någon som skulle stoppa det. Så jag gav upp, ännu en gång. Jag kunde höra hur dörren slogs upp och hur jag slets bort från Connor.

''Go to the car, Erin. Now.'' sa Harry strängt. Jag lydde honom genast och sprang därifrån och satte mig i bilen. Jag var tvungen att lugna ner mig. Efter tio minuter kom Harry tillbaka. Han drämde igen bildörren hårt och kollade intensivt på mig. Min blick fall ner på hans knogar. De var blodiga och hade små blåmärken. Jag tvekade innan jag tog tag i hans hand och strök min tumme mjukt på hans knogar.

''I'm sorry.'' grät jag. Harry slöt sig bort från min berörning och omfamnade mig. ''I'm so sorry, Harry.''

''Don't. This wasn't your fault. Connor's an fucking arse.''

''I should've listened to you. It is my fault.'' Harry skakade på huvudet. Han mumlade ett nej och höll mig i hans famn beskyddande. Jag grät mot hans axel högljutt. Han fortsatte att trösta mig. Hans andetag kittlade mot min nacke och gav mig gåshud längst armarna.

''Harry, I love you.'' mumlade jag nästan ohörtbart. Jag vet inte om Harry hörde, hans ansiktsuttryck sa inget, men hans blick visade att han hade hört. Harry kupade sin hand under min haka och lyfte upp mitt huvud så våra blickar möttes. Han kollade på mig med sina gröna ögon innan han böjde sig fram mot mig och borstade sina läppar försiktigt mot mina. Han gick inte längre, utan han kysste mig på pannan och kramade om mig hårt.

''I love you too.''

 

♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦
Måste verkligen be om ursäkt för min urdåliga uppdatering, men som förut så har jag fortfarande svårt med datoruppkoppling. Min bror håller på att laga våra datorer vilket gör så att jag inte kan uppdatera bloggen så bra som jag vill, men när dem är lagade så blir uppdateringen som vanligt, lovar! Tack för att ni fortfarande kikar in på bloggen, blir jätteglad, fortsätt med det. Oki, thank youuu hoppas ni gillar kapitlet! Puss.

Det kändes skönt att jag och Harry var sams igen. Vi hade inte pratat så djupt om det hela, men det räckte. Bara jag fick se det där leendet som gjorde mig knäsvag, eller blickarna som han gav mig så jag rös från hela ryggraden. Det skrämmer mig ändå hur hårt jag fallit för Harry, han som var min bästa vän, men som nu är den jag älskar så det gör ont inombords.

Jag vaknade upp ur mina tankar och kände ett par armar runt min midja som efter en sekund började kittla mig. Jag skrek till innan jag började skratta när jag såg vem det var som kollade ner på mig. Harry. Jag sprack upp i ett brett leende.

''Erin, we're going out on dinner. Me, you, Gemma and her friend - Dave.'' berättade Harry. Jag nickade lätt innan han log smått och gick ut ur mitt sovrum. Jag reste mig upp. Min blick var fast på min egen spegelbild. Jag kunde inte hjälpa det när jag hörde hur en djup suck föll ut ur min mun. Min spegelbild log ett skakigt leende mot mig, försökte övertyga mig att det inte fanns något fel på mig själv. Jag skakade på huvudet lätt innan jag gick till min garderob och sökte igenom mina kläder.

''Harry, what's the dresscode?'' ropade jag.

''Nothing to fancy, jeans and some shirt.'' svarade han nån minut efter. Jag nickade för mig själv. Efter att jag nästan slängt ut allt ur min garderob innan jag hittade något som jag gillade. Min blick studerade noga kläderna som jag valt ut. Det fick vara bra. Jag klädde på mig det vita linnet med öppen rygg och mina skinny jeans. Jag fortsatte sedan mot badrummet och lockade mitt blonda långa hår. 

 

Efter en timma var jag färdigfixad. Jag slog igen dörren till badrummet efter att jag kollat mig själv i spegeln en sista gång. Ett par diamanterörhängen som Harry skickat till mig på min födelsedag för ett år sedan klädde mina öron. Harry satt i soffan i vardagsrummet och hade blicken fast på sin mobil. Det förvånade mig inte då han alltid hade mobilen i sin hand. 

''Should we go?'' frågade jag. Harry tittade upp från sin mobil och reste sig upp. 

''I fancy your earrings.'' viskade han leendes när han gick förbi mig mot hallen. Jag fnissade och himlade med ögonen.

''I thought so. Got them from a lad I know.'' sa jag samtidigt som jag tog tag i min skinjacka och satte på mig mina skor. 

''Really? What's his name then?'' 

''You jealous?'' skrattade jag. Harry öppnade dörren leendes. Jag gick ut och kunde därefter höra ljudet av att Harry låste om sig.

''You bet.'' sa Harry innan han startade motorn och körde iväg.

 

''So, who's Dave?'' frågade jag Harry samtidigt som jag klev ut ur bilen. Han muttrade något som jag inte uppfattade vad, men det var inte något positivt i alla fall. 

 ''Some prick that Gemma's daiting.'' fräste han. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det var underhållande hur Harry redan var irriterad på Gemmas kille även om han inte träffat honom än.  "What?" frågade han mig flinandes. Jag ryckte på axlarna. 

"Nothing really. Besides that you already don't like Dave, even though you haven't met him yet." fnissade jag. Harry ryckte på axlarna oskyldigt innan han började skratta. Jag slog till honom lätt på armen. Han placerade sin hand där jag hade slagit honom och låtsades att han fått ont, vilket resulterade med att jag slog honom på armen på riktigt.

Dörrarna till restaurangen slogs upp mjukt och ett diskret pling hördes när vi klev över dörrens tröskel. Vid lobbyn stod en kvinna med en enorm grå utväxt och pratade med några besökare. Vi gick fram till henne och på en gång mötte hon våran blick.

"Welcome to restaurant Magic. What can I help you with?" frågade hon oss artigt med ett litet leende på läpparna.

"We've booked a table for four, my sister Gemma and her friend Dave is already here." svarade Harry. Kvinnan log och förde sedan in oss till restaurangen. Det var modernare än jag hade tänkt mig. Väggarna var klätt i vitt med spotlights på. I vissa hörn stod det växter intill väggarna. Det var nästan fullt där, prat fyllde hela rummet. Det var nu jag ångrase att jag inte klätt upp mig riktigt. 

Harry tackade kvinnan innan hon gick iväg. Han log brett mot mig jag sedan besvarade. Han drog ut stolen åt mig. Ett fniss släpptes ur min mun. Harry skrattade tyst åt mig. 

"I thought Gemma and Dave were already here." sa jag. Harry nickade instämmande samtidigt som han lekte med sina fingrar. Han gjorde det hela tiden, tydligen var det en vana han fått under åren. Efter en liten stund hörde vi röster som närmade sig värst bord. Jag vände på huvudet och möttes av en leendes Gemma bredvid killen som visade sig vara Dave. Han hade mörkblåa ögon som stärktes av färgen från hans chokladbruna hår. Dave var klädd i en jeansskjorta och ett par jeans. Det var inte så formellt, men det passade bra. 

''Hi guys, sorry for the wait. We got stuck in traffic.'' ursäktade Gemma sig. Hon och Dave slog sig ner på stolarna närmast Harry. 

''It's okey.'' log jag mot henne. Hon bredde på ett leende tillbaka till mig. 

''Oh, I'm sorry. I'm Dave, nice to meet you.'' presenterade sig Dave med blicken riktade på Harry. Harry kollade upp från sina fingrar och lät blicken vara irriterat på Dave några sekunder för länge. 

''Harry.'' sa han kallt. Jag var tvungen att hålla inne det skrattet som ville ut. Dave kollade förvånat på Harry innan han vände sin blick mot mig och log stort.

''Hi, I'm Erin.'' presenterade jag mig och skakade hand med Daves utsträckta hand. 

''Nice to meet you, Gemma told me about you.'' svarade han. Jag nickade mot honom med ett leende på läpparna. Vad hade Gemma berättat om mig? Jag blev alltid för paranoid när folk säger att dem hört talas om mig. 

 

Jag kunde känna någon sparka mig på benet under bordet. Jag hoppade till lätt och tappade min sked med chokladmousse på tallriken. Min blick möttes av Harry som kollade irriterat på mig. Jag log för mig själv när jag förstod varför han var så irriterad. Han gillade inte Dave. Inget personligt sådär, men han hade alltid varit beskyddande över Gemma. Kanske för mycket ibland. Harry ryckte på huvudet mot dörren diskret. Jag förstod hinten med det och reste mig artigt upp. 

''Eh, Harry. Don't you think we should go now? You know... uh... that thing you know.'' harklade jag mig. Gemma kollade på mig med en rynka mellan ögonbrynen. Ett lättat leende lekte på Harrys läppar. 

''Yeah, that thing. Ok, let's go then.'' sa han och ställde sig upp. Vi vinkade hejdå till dem innan vi gick ut ur resturangen. Så fort dörren stängdes om oss tjöt Harry lyckligt. Han gjorde en glad gest innan han kollade på mig med sina gröna ögon.

''Ok, you saved me. So you decide what we'll do next.'' föreslog han. 

''Wait, aren't we going home?'' 

''No.'' flinade han. Jag höjde på ena ögonbrynet. 

''I want to see a movie.'' sa jag samtidigt som jag tog tag i hans armled och förde honom bort mot biografen som var några hus bortåt. Vi gick in i biografen och trängde oss förbi människor som var påväg ut. Äntligen var vi framme vid kassan. Harry ville se en film som tydligen alla enligt honom hade sett, så hur tråkig den än verkade gav jag mig och vi köpte biljetter till filmen. 

''Harry, bro, is that you?'' ropade någon bakom oss. Harry vände sig om förvirrat. I början såg han förvånad ut, men samtidigt irriterad. Jag förstod inte varför innan jag sett vem det var som ropat på honom. Precis när man tyckte att allt verkade bli bra igen. Släpandes med två killar bakom sig gick han fram till oss. Han dunkade Harry hårt på ryggen och skrattade. Han hade inte märkt mig än, tur som. Kanske för att jag gömde mig vid tjej toalettens dörr. 

''So, who are you here with?'' frågade Connor Harry. Harry ryckte på axlarna avslappnat och vände på sig. Med stora ögon kollade han på den tomma ytan bredvid sig där jag stått förut. Jag fick dåligt samvete när jag såg Harry ensam samtidigt som han skämdes, så jag beslöt mig för att komma fram ur mitt lilla gömställe och gå bort mot Harry. Jag tog in luft i lungorna diskret innan jag bredde på ett tillmålat leende.

''Oh, hi Connor.'' sa jag tyst. Connor kollade stumt på mig innan jag avbröt den pinsamma tystnaden. ''So, ehm...'' harklade jag mig. ''Which movie?'' 

''Taken.'' svarade han snabbt. Fan. Samma film som jag och Harry skulle se. Jag nickade och kollade ner på golvet. Jag drog bak en hårslinga bakom örat. 

''We're going to see that movie too.'' lade Harry till. Han var den enda av oss som fortfarande hade humöret på topp. Det irriterade mig smått, att han inte försökte rädda mig ur det här då jag räddat honom från Dave och Gemma. Men Harry stod bara där, med ett flin lekandes retfullt på hans läppar. Jag tog tag i hans arm hårt.

''Yeah, we should go now. See you there.'' sa jag och vinkade hejdå till Connor leendes. Han besvarade leendet och vinkade tillbaka. Jag och Harry gick in i biosalongen och satte oss på våra platser.

''And why didn't you help me out? That was a real pain in the arse, you know.'' viskade jag. Harry mötte min blick med en glimt av underhållning. 

''I don't know, I thought it was really funny actually. Haven't seen you like that before.'' flinade han. 

''Like what?'' undrade jag.

'Embarrassed.'' svarade han. Jag skrattade tyst åt honom. Han log brett mot mig. ''So, what is about you and Connor? It seemed kinda, intense, between you two.'' Jag kunde inte låta bli att fnissa. Det var mer än spänt mellan mig och Connor, och det förstod Harry. Jag lutade mig mot hans öra och började berätta om parken, och dagen då han nästan tvingat sig på mig. Harry var rasande. Hans blick skrek hat. Hat mot Connor. Jag försökte lugna ner honom, berätta att det redan var löst, men han vägrade att lyssna. Jag hann stoppa honom innan han reste sig upp. Jag visste vad Harry skulle göra. Han skulle ge sig på Connor. 

''Please Harry, don't.'' bad jag. Jag höll han om armen hårt med huvudet vilat mot hans axel. ''Please.'' 

Han gav ifrån sig ett stön innan han vek sin blick mot mig. Ljuset blev mörkare i biosalongen och på den stora skärmen framför oss började filmen. 

''Promise.'' viskade jag, nästan ohörbart. Harry kollade på mig med allvarliga gröna ögon innan han nickade. Jag log smått mot honom och kramade om hans hand hårt innan min blick föll på bioskärmen igen.

 

♦♦♦♦♦

Jag stängde ytterdörren tyst innan jag fortsatte mot mitt sovrum. Jag stannade upp nör jag hörde mamma ropa på mig från köket.

''Erin, is it you?'' frågade hon.

''Yes.''

''Good, we need to talk. We're in the kitchen.'' sa mamma. Jag suckade för mig själv och ändrade riktning mot köket. Där inne satt mamma och Anne, samt en av dem personerna jag helst inte ville träffa just nu - Harry. Min blick var fast på mamma. Egentligen ville jag bara glömma allt som hände igår mellan mig och Harry, jag ville att det skulle bli som förut. Utan all drama. Jag kunde inte låta bli att märka hur bekymrad mamma såg ut.

''Sit down.'' sa hon. Jag ryckte på axlarna och satte mig på stolen bredvid Harry. Jag kunde se ur ögonvrån hur han kollade på mig. Det kändes för stämt mellan oss, inget förvånande direkt. Min uppmärksamhet riktades mot mamma igen.

''So?'' undrade jag. Mamma och Anne utbytte blickar. Harry kollade förvirrat på dem. Han visste inte heller vad som hänt. Det var bra att jag inte var den enda som inte visste vad det gällde. Mamma förblev tyst, och istället för att säga vad som hänt puttade hon fram ett brev till mig. Brevet var brett och inslaget i ett brunt papper.

''What is it?'' frågade jag tyst. Jag ville inte öppna brevet. Senaste gången jag öppnade ett brev var det ett brev från pappa där han sa att han skapat en ny familj och att han saknade mig. Det brevet hade jag fått från honom efter 5 års väntan, det hade fått mig att avsky honom mer än jag redan gjorde. Efter det öppnade jag aldrig mer brev, mamma hade alltid fått göra det åt mig.

''It's from the court.'' sa mamma nedlåten. Hon hade blicken sänkt mot bordet, utan att kolla upp mot mig en gång. Jag kände hur mina ögon genast blev blöta.

''Because of Adam?'' Anne nickade. Jag knep ihop munnen och räknade upp till tio. Det gjorde jag alltid för att lugna ner mig själv innan jag började gråta. Det hjälpte inte alltid, men den här gången gjorde det det.

''When is it?'' frågade jag mamma när jag upptäckt att hon öppnat brevet.

''Three A.M next week.'' svarade hon snabbt. Jag nickade och reste mig upp.

''I'm going to my room, I just want to be alone for a minute while I read this.'' sa jag och tog tag i brevet och fortsatte sen in till mitt sovrum. Jag drämde igen dörren hårt och sprang fram till min säng. Jag satte mig ner och läste igenom hela brevet flera gånger. För varje gång som gick kände jag mig bara mer och mer gråtfärdig. Vi hade inga riktiga bevis på att Adam gett sig på mig, så hur skulle vi kunna bevisa sanningen? Jag har fortfarande blåmärken kvar, men det bevisar ju inte att det var Adam som hade gjort dem. Vi kommer inte få honom fälld, så han kommer få gå fritt som det vidriga äcklet han är.

Jag hörde hur någon öppnade dörren bakom mig. Jag vände på huvudet och såg Harry stå vi tröskeln. Han satte sig bredvid mig. Han la sin armar runt om mig och tog in mig i hans famn. Då kunde jag inte hjälpa det längre, jag brast ut i tårar. Jag lutade huvudet mot hans bröst så jag kunde höra hans hjärtslag klappa hårt.

''It will be okay, Erin. I promise you. Maybe not now, but it always get better in the end.'' tröstade Harry mig samtidigt som han förde sin hand hand fram och tillbaka på min rygg. Det lugnade mig, mer än till att räkna upp till tio.

''Thank you, Harry.'' tackade jag uppriktigt. ''And I'm sorry for my rage I took out on you earlier this day.''

''No prob, love. And don't say that you're sorry. I acted like a idiot last night.'' sa han. Jag snyftade och kollade upp på honom. Han torkade bort några av mina tårar. Våra nästippar snuddade varandra. Harrys ögon spärrades upp och jag kunde höra hur han började andas tyngre. Skulle jag göra det? Jag höll nästan på att kyssa Harry när jag bestämde mig för att backa ur. Jag slet mig ifrån våran trans och lät mitt huvud vila på hans bröst igen. Jag ville, men kunde inte. Han la sina armar runt mina. Våra fingertoppar höll i varandra. Ibland undrade jag om det faktiskt kunde bli något mer mellan mig och Harry.

''How is it between you and Darlene?'' frågade jag honom neutralt. Harry ryckte till och mungiporna drogs neråt. Hans armar fall ihop mjukt och lugnet som funnits i hans blick för en sekund sen byttes ut till sorg.

''I.. I'm...'' stammade jag fram.

''We broke up.'' avbröt Harry mig. Jag behövde inte fråga mer om det innan han fortsatte. ''She's moving back to the US.''

''How about a long distance relationship then?'' undrade jag. Han skakade på huvudet. ''I'm sorry, Harry.''

Harry nickade. Visst kände jag en liten lättnad, men jag hatade att se Harry nere, oavsett om vi inte stod varandra lika nära som förut. Jag satte mig mittemot honom och kollade in i hans emeraldgröna ögon som alltid fick mig på fall. Jag lutade mig fram mot honom och placerade en lätt kyss på hans kind. Sedan reste jag mig upp från sängen och tog tag i hans hand.

''Come on, let's do something good of the day.'' peppade jag. Man kunde se att Harry var lite omtumlad, men efter en stund började han skratta och så reste han sig upp. Jag hade saknat det där skrattet. Det äkta skrattet som gjorde så jag blev varm i hela kroppen. Jag skrattade med honom innan vi gick tillbaka till mamma och Anne.

''Are you okay honey?'' frågade mamma mig samtidigt som hon kramade om mig.

''Yeah, I'm okay.''

 

♦♦♦♦♦

''Connor?'' sa jag. Han kollade förskräckt på mig. Kunde det här bli värre? Han släppte taget om tjejens hand och låtsades som om han inte hade hållt i den från första början.

''Erin, hey! Didn't thought I would see you here.'' sa han överraskat. Jag höjde på ena ögonbrynet.

''Yes, I can see that.'' sa jag kallt och lät blicken stanna på deras händer och sedan upp på Connor igen. Han förstod att jag kommit på dem.

''It's not what it looks like, Erin.'' försvarade han sig.

''No, really?'' fräste jag. Jag vände på klacken och började gå därifrån. Connors fotsteg hördes bakom mig.

''Erin, wait! I can explain. We were supposed to meet up, yes, but it wasn't my idea to hold hand! She saw you and took my hand and went right across the park to you. To ruin our relationship, I promise you.'' berättade han. Jag bet mig i läppen nervöst. Som en vana bet jag samtidigt av skinnet från min läpp. Äckligt, tänker ni. Jag lät min blick dröja kvar på Connors ansikte för att se ifall jag skulle kunna genomskåda honom. Om han verkligen talade sanning.

''Promise?'' sa jag tyst. Han nickade allvarligt innan han omfamnade mig. Och så stod jag där, helt stilla med Connors armar runt om mig. Jag slet mig ifrån hans omfamning och började gå därifrån. Jag litade inte helt på Connor än, hur mycket jag än ville det kunde jag inte det. Meningar av mitt namn ropades från Connor. Jag ville vända mig om mot honom och fortsätta stå i hans famn. Men jag kunde inte, jag vägrade. Jag som hade gått till parken för att komma bort från allt med Harry, och istället får man ''Connor-problem'' kastat på sig istället. Den här dagen kunde knappast bli värre.