Chapter 10 - Date'
Det hade gått två veckor nu sen allt drama. Zayn hade bekräftat för media allt det där med Perrie - med ledningens bekräftelse såklart. Så allt var utrett, vilket var skönt. Idag skulle jag och Adrianna på stan och fika. Det var längesen vi fikade, bara jag och hon. Vi skulle dra till vårat favoritcafé. Roses. Roses är ett litet men mysigt café med en enkel och fräsch inredning. Det var inte många som kände till stället, så det var nästan som om det var vårat ställe. De flesta brukade istället gå till dem större och kändare cafeérna. Roses må inte vara det största, men dem hade världens godaste glass där. Jag klädde på mig en grå ttröja med ett svart tryck på och några shorts. Just nu var det mulet ute men det var ändå 25+ grader. Så det skulle säkert bli sol sen.
-I want ice cream! sa jag glatt.
-What a suprise, skrattade Adrianna.
-And you? frågade jag.
-I will take ice cream too, sa Adrianna och flinade.
-What a suprise, härmades jag.
Adrianna knuffade till mig löst och log. Vi hade inte setts på en vecka. Jag hade verkligen saknat henne. En av dem bästa sakerna med Adrianna var att hon lät en vara sig själv. Det var aldrig någon pinsam tystnad eller liknande mellan oss.
-So how is it between you and Zayn? frågade Adrianna samtidigt som hon åt glass. Hon hade valt melon och någon ny smak som var blå. Jag tror det var tutti frutti. Själv hade jag valt det vanliga - choklad och polka.
-It's better now. We have sorted it out now, so it's good. By the way, did you know its been a month since me and Zayn met? frågade jag.
-Well no, but congrats. If you can say so, sa hon och skrattade.
-I'll maybe call him tonight and ask if he want to see a movie.
-That sounds fun. You should do it.
-Yeah, sa jag och mumsade i mig det som var kvar av glassen.
''I'll pick you up at seven.
Zayn xx''
Jag satt i soffan och läste smset. Bredvid mig satt Adrianna och var helt uppslukad i serien som visades.
''Did you send it to right person now? Haha
Marissa xx''
Jag fick snabbt ett svar.
''Yep, don't ask what I'm gonna do. It's a suprise. Just put something comfortable on.
Zayn xx''
''Well okey, haha.
Marissa xx''
-Hey Adrianna, sa jag för att få hennes uppmärksamhet.
-Huh, what?
-Read this, sa jag och räckte fram mobilen.
Hon log när hon läste igenom smsen.
-Aw, how cute.
-Yeah, it is. But can you help me get dressed up? frågade jag. It's actually our first date.
-What? Serious? skrattade hon.
-Haha, yeah. That's why I want you to help me. So please?
-Everything for you, honeybo.
Vi brast ut i skratt. Honeybo, vilket fånigt ord egentligen, men endå så sjukt roligt. Vi satt där i soffan en stund. Bara skrattade. Vi hade sån dålig humor ibland. Till slut reste vi oss upp och gick in till mitt sovrum och leta efter kläder.
-Something comfortable, huh?
Jag nickade. Adrianna gick fram till min garderob och letade.
-How about a dress?
-Okey, sure. But a simple dress.
-Okey.
-Take this then, sa hon och gav mig en klänning. And with a black braided belt it would look fantastic.
-Thank you Ad, sa jag och kramade om henne.
-No problem.
Jag satte på mig klänning och bältet. Klänning var enkel, men endå fin, blommig ärmlös klänning. Och med det svarta bältet såg det ännu finare ut. Nu var det bara sminket kvar. Men jag känner mig lite osäker om jag hinner. Klockan var tjugo i sju, vi måste skynda oss.
Vi sprang och hämtade min sminkväska. Sen så satte vi oss framför min långa spegel i sovrummet. Jag tog fram två olika läppglans, en mascara, eyeliner, foundation, rouge och ögonskugga.
-Are you kidding? You don't need make up. Not that much. You're so much more beautiful without that.
Jag böjde ner huvudet. Tårarna brände. Jag fick inte gråta, inte nu. Adrianna la sina händer på mina axlar och kollade allvarligt på mig.
-You're beautiful, Marissa. Remeber that.
Adrianna kramade om mig hårt. Hon reste sig upp och hämta papper. Hon torkade bort dem tårar som smitit ut. Jag log. Jag är så himla glad att jag har Adrianna. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Adrianna snuddade lite foundation under mina ögon. Jag var röd där efter att hon torkat bort mina tårar. Sen så la hon lite mascara. Egentligen behövdes det inte så mycket. Jag hade rätt så mörka ögonfransar. Till sist bredde hon på ett fint neutralt läppglans på mina läppar. Håret var redan fixat. Jag hade kammat igenom det förut. Jag skulle låte det vara utsläppt, det passade.
-You look gorgeous.
-Thank you so much, Ad. You're the best.
-Well I already know that, but you're welcome. Everything for you.
Jag kramade om henne.
Jag tog snabbt på mig mina svarta ballerinaskor. Sa hejdå till Adrianna och kramade om henne en sista gång. Sedan sprang jag ut där Zayn väntade.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Rätt så långt kapitel, eller vad tycker ni? Enjoy! ♥
Chapter 9 - Forgiveness'
Bilden när de kysser varandra är manipulerad.
Det vara bara jag och Zayn hemma hos mig. Adrianna hade följt med Liam till resten av killarna för att umgås. Det var tyst en stund. Det kändes rätt så obekvämt, den där obekväma tystnaden. Inte den romantiska som det brukade vara. Våra blickar möttes. Jag hade massa frågor som jag ville fråga honom. Men egentligen ville jag att han skulle berätta själv. Inte att jag skulle få honom att berätta det.
Zayn öppnade munnen som om han ville säga något, men han ångrade sig. Han lekte med sina fingrar. Jag tror att han körde tumbrottning med sig själv. Jag skrattade. Zayn kollade upp mot mig och log osäkert. Om man kollade in i hans ögon kunde man se den där speciella ''Zayn-glimten''.
-Marissa, we need to talk, sa han snabbt.
-About what? frågade jag.
Jag visste redan om vad, men jag var tillräckligt löjlig för att fråga honom ändå.
-The kiss. Perrie, sa han nervöst.
-Okey, let's talk, sa jag kallt.
Jag ville inte vara för lätt. Han skulle få det svårare nu. Jag skulle inte vara den där tjejen som var som en docka - leka med mig och sedan kasta iväg mig som om jag inte vore något alls. Inte längre.
-Perrie and I isn't dating, sa han. It's fake.
Jag harklade mig och kollade på förvånat på honom.
-So it's fake? Really. It's that the best excuse you can come up with? You're pathetic, fräste jag.
Jag ställde mig upp. Jag skulle precis gå därifrån men Zayn tog tag runt min handled.
-Please stay. I'm not done, bönade han. You can ask the boys later if you don't believe me.
Zayn släppte taget om min handled. Jag tvekade men satte mig ner igen. Jag kollade på honom som att visa att han kan fortsätta. Han nickade mot mig. Allt forsade ut när han berättade för mig. Varför ''Zerrie'' lekte ett par, hur han egentligen var emot det men blev hotad, hur han kände för mig, att grunden till allt kaos var för att ledningen var skyldig dåliga personer pengar.
Jag försökte hålla mig för tårar. Varför jag nästan höll på att gråta vet jag inte. Kanske för att det var medlidande. Jag gick fram till Zayn och kysste honom mjukt.
-I'm sorry, I should've told you. Can you ever forgive? sa han svagt.
-I know you're sorry, sa jag och kollade in i hans ljusbruna ögon. I forgive you Zayn.
Zayn brast ut i gråt, likaså gjorde jag. Det låter säkert töntigt, men det var så mycket just nu. Allt - allt var mycket. För mycket.
-Let's start from the beginning. Forget it all, sa jag.
Det där underbara leendet som bara Zayn har klädde hans läppar.
-Yeah, that sounds great.
-Hi, I'm Marissa, presenterade jag mig själv.
-I'm Zayn, sa han varmt.
Han la sina händer runt om mig och kysste mig. Aldrig har det någonsin känt såhär rätt. Att bara känna hans närhet igen gjorde mig svag.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Såja! Nu är kapitel 9 uppe på bloggen! Hoppas ni tycker det blev bra! Skönt att Zayn & Marissa blev sams igen, va? Kommentera gärna vad ni tycker! ♥
Skäms.
Jag är så himla arg just nu. Jag förstår bara inte hur folk tänker! Det var av mina finfinaa (♥) vänner som berättade att en tjej hade kopierat av mitt första kapitel rakt av nästan. Dock var det Harry istället för Zayn och sen lite smådetaljer. Hon hade till&med kopierat dialogerna som jag skrivit. Hela handlingen. FYFAN! Jag hoppas du läser det här nu och att du mår dåligt över det du gjort. För du förstår tydligen inte att jag lägger ner mycket tid på att skriva ett kapitel och att komma på en bra handling? Du borde skämmas. Jag gärna skulle länka hennes blogg så att ni kan få se, men jag tänker inte sjunka till den nivån. Hon förtjänar inte att ni underbara läsare ska kolla hennes blogg. Förlåt för ett ilsket inlägg men jag ville verkligen få ut mig det här.
Chapter 8 - Torn'
Jag kunde inte se mig om med en klar blick. Allt var suddigt. Jag försökte resa mig upp men en mjuk röst sa till mig att jag skulle ligga kvar, inte resa mig. Det skulle ta min energi - av den jag hade kvar. Plötsligt kände jag hur det värkte i mitt huvud. Jag gjorde en grimas. Vad har hänt?
Jag blundade för att försöka fylla minnesluckorna. För att kunna lista ut vad som hade hänt. Mitt huvud fortsatte att värka. Aj, aj, aj! Jag höll på att skrika, men jag kunde inte säga något. Jag fick inte ur något. Inget litet ljud. Då mindes jag helt plötsligt allt.
Zayn som kysste en tjej inför media, hur Adrianna hade ropat på mig, när jag isolerade mig själv i badrummet, hur rädd jag blev för omvärlden och fallet. Jag la min hand på bakhuvudet. Det var en stor bula där. Jag öppnade sakta och försiktigt ögon. Jag låg i min säng. Bredvid mig stod Adrianna och pratade med en okänd man. I bakgrunden kunde man höra två mansröster - en lung och en som skrek.
-I can't! I just can't! skrek en manröst med gråten i halsen.
Jag kände igen rösten, men kunde inte avgöra vem det var.
-Take it easy, it wasn't you fault! sa lugn manröst.
-No Liam, I won't take it easy. I just made my lifes biggest mistake. Hurt the girl i loved.
-So you do love her? frågade Liam.
-Yes. Or I think so. It's just so many feeling inside me right now.
Han hade lugnat ner sig nu. Jag hörde hur han tog några djupa andetag.
-It will be alright, Zayn, sa Liam tröstande. She will understand.
-Zayn? Are you there? sa jag skakigt.
-Marissa? sa Zayn stelt.
Adrianna vände sig om snabbt.
-Oh Marissa, I've been so worried! sa Adrianna.
-Hi Ad, sa jag och log.
Hon kollade på mig med blanka, gråtslitna ögon.
Zayn kom sakta in i rummet. Först kunde man bara se hans huvud bakom dörren, men Liam puttade in honom i rummet. Han stog där. Man kunde se att även han hade gråtit. Han sprang fram till mig där jag låg. Han satte sig på huk vid sängkanten och kollade på mig med gråten i halsen.
-I'm so sorry Marissa. I'm so so sorry, sa han och brast ut i gråt. I get it if you don't forgive, but if you do, thank you. I can't describe how sorry I am. Please forgive me, Marissa.
Please. Jag kollade mot Adrianna. Hon höll också på att gråta.
-Please don't cry, sa jag och torkade bort en tår från hans kind.
-I'm trying not to, but it's hard.
-I know. But it's not your fault Zayn. Remember that.
Jag märkte det nu, men det var bara jag och Zayn kvar i rummet. Det kändes skönt egentligen. Bara vi två. Jag och Zayn. Världens finaste kille.
-Do you like? sa jag skakigt. Or was it just fake? All that that you said to me.
-It was never fake, and it will never be. I want to be with you Marissa. Only you.
Jag kände hur det sprudlade inom mig. Att han faktiskt gillade mig. Och att det inte var på låtsas alla dem där känslorna. Det gjorde mig glad. Jag log ett svagt leende. Det kanske ordnar sig ändå.
Nytt kapitel?
Är osäker om jag hinner skriva ett nytt kapitel, men kan försöka för er. Annars skriver jag imorgon. Men ni bestämmer. Så, tycker ni att jag ska skriva ett nytt kapitel idag?
Statistik
Har varit på dåligt humör den här morgonen. Men jag hade inte märkt det här förs nu: det blev besöksrekord igååår! WOHO! 18+, thankuu!
Ni är bäst.♥
SÅJA!
Woopwoop! Nu är den nya designen häääär! Så vad tycker ni?
Själv älskar jag den!♥ Tack igen Mikaela! Tack, tack tack,
tack.♥ Som ni kan se om ni scrollar ner så är designen gjord och kodad av fina Mikaela! Klicka på bilden i kategorin, eller hennes länk bland mina länkar så kommer ni till hennes fina blogg! :)
Om du går in för att kommentera, kollar arkivet eller går in på nån av kategorierna kommer det se konstigt ut. Det är inget fel med koderna, det är bara det här knaset med nya blogg.se. Så vi får se om det blir bättre snart. Om inte, så får man kontakta blogg.se!
Ja, det var det mesta. Kommer lite random såhär men jag är så glad att ni läser min novell och faktiskt tycker den är
bra. Tack så mycket!
Jag älskar er.♥
Konstigt
Just nu knasar blogg.se. Förmodligen för att dem håller på att fixa med allt det nya. Det är därför det kanske ser lite konstigt ut i bloggen.
Men nu har ju ni en sneakpeak på den überfina designen som
Mickiz (Mikaela) gjort!
Chapter 7 - Ruined
Zayn's Perspektiv
Vad fan har jag gjort? Jag borde inte lyssnat på dem. Kolla bara. Jag hade förlorat tjejen som jag verkligen gillade, och hon skulle nog aldrig förlåta mig. Varför lyssnade jag inte på dem i första början? Om jag inte lyssnat på dem så kunde jag fortfarande ha haft världens underbaraste tjej i min famn.
Det pep till i fickan. Jag tog upp min mobil, utan att Adrianna märkte det. Om hon märkte det skulle hon nog få ett utbrott på mig.
-Come on, Marissa! Open the door! It's just me. I won't let him in.
Jag suckade ohörbart. Jag tryckte upp smset och läste.
''Hey babe, where did you go?
Perrie xx''
Åhnej. Hade inte ledningen berättat att vi bara skulle leka ett par? Det var tack vare någon löjlig kampanj: ''Are you in love? A new Mercedes out now! Buy it and you may inpress on you looove''. Jag var helt emot det här egentligen. Att bara leka fake. Men ledningen hotade att dem skulle göra illa min familj, och det fick inte hända. Aldrig. Hur ont det än gjorde, så gjorde jag det ändå. Jag var tvungen. Ledningen var skyldig massvis med pengar. Och om jag och Perrie lekte ett par, så kunde vi vara med i reklamen som sedan skulle betala ledning pengar. Zayn and Perrie. Perrie and Zayn. Vi gjorde en comeback. Eller det var vad alla skulle tro. Jag kände mig hemsk som gjorde det. Jag drog handen genom håret. La mina händer på huvudet och suckade djupt.
''First: I'm not your babe. Second: I don't want to say, sorry.
Zayn''
-Wait! I think they have a extra key somewhere here outside! utbrast Adrianna.
Hon sprang runt hushörnet. Hon backade tillbaka sakta och sa till mig:
-You can go.
-No, I wont go. Noway.
Adrianna mumlade något ohörbart, så jag brydde mig inte.
Ännu en gång pep det till. Säkert Perrie. Jag hade fel. Det var Liam.
''Hey Zayn, where are you? We're getting a little worried here.
Liam''
''I'm at Marissas home. I just wanna die right now. I ruined everything. I hurt'd her. I can't believe it.
Zayn''
Jag la ner mobilen i fickan, väntandes på att Adrianna skulle komma tillbaka med en extranyckel.
-I have it! ropade Adrianna och sprang fram till ytterdörren. Hon låste upp och sprang in. Adrianna ropade efter Marissa, men hon fick inte svar. Jag började också ropa. Adrianna sa inte emot, så jag antog att det var okej att jag gjorde det.
-Marissa! ropade jag och Adrianna i kör.
Vi delade upp oss och letade i huset. Jag skulle kolla i badrummet där uppe och här nere och altanen, medans Adrianna skulle kolla i Marissas sovrum, i köket, trädgården och tvättstugan. Jag sprang ut till altanen, jag tänkte att hon kanske trodde att ingen skulle kolla där, så jag sprang dit så fort som möjligt. Jag öppnade altandörren - ingen där. Jag sprang ut därifrån och till badrummet, men då slog det mig, jag visste inte vart badrummet var. Jag slog mig på pannan. Jag letade efter en dörr med ett lås för alla badrum har väl ett lås?
Jag sprang ut till hallen igen, nästan precis där fanns det en dörr med ett lås. Jag tryckte ner handtaget, det var låst. Jag ropade på Adrianna att komma hit. Snabbt sprang hon hit utanför badrummet. Hon tryckte ner handtaget jättemånga gånger för att Marissa skulle märka att hon var här. Jag funderade på att slå in dörren. Adrianna kollade oroligt ner mot golvet.
-Break the door, sa hon och kollade allvarligt mot mig.
Jag backade några steg och tog sats. Jag sprang sedan mot dörren och slog in den. Jag hörde ett knak. Några gånger till och så skulle vi kunna komma in.
Jag tog sats, sprang fram och försökte slå in dörren. Jag gjorde det ungefär tre gånger tills man kan höra ett stort brak. Vi sprang fram till Marissa. Hon låg där medvetslös på golvet. Hon såg kall ut och kritvit. Nästan likvit. Det gjorde mig rädd. Vad har hänt? Jag satte mig ner på huk bredvid Marissa. La mina händer bakom hennes huvud. Bakom mig grät Adrianna. Hela hon skakade. Jag kände något på min hand. Jag drog sakta bort min ena hand och kollade på den. Det var blod på den. Där Marissas huvud hade legat förut, låg nu en liten blodpöl.
nY DESIGN!
Woopwop! Ny design uppe, så vad tycks? Designen kommer nog inte stanna uppe länge, den är bara tillfällig.
Uptade:
Nytt kapitel kommer förmodligen om en eller två dagar.
Chapter 6 - Underground'
Mina fötter brände. Det var långt ifrån
The Brit Awards till mitt hem. Jag hade sprungit utan att stanna. Jag höll fortfarande tårarna inne. Jag skämdes. Här sprang jag med en ful grimas. Det kändes som att jag sprang på eld.
Människorna runt omkring mig gav mig snea blickar. Är hon fan helt dum i huvudet? Gå och göm dig.
Jag låste dörren om mig snabbt. Jag lutade mig mot dörren. Och grät. Såklart att allt skit ska hända mig. Jag hade varit kär förut, blivit bedragen förut, jag var bara ett andrahandsval. Vad var mitt problem? Var jag inte tillräckligt vacker? Var jag för spinkig? För mullig? Var mitt hår för slitet? Hade jag ett fult leende? Jag behövde inte få ett svar på den frågan, jag hade redan svaret. Allt. Allt var fel på mig. Precis allt. Varje smådetalj också. Allt allt allt.
Jag gick sakta mot badrummet. Jag ställde mig framför spegeln och granskade mig själv. Usch. Kolla bara på dig själv. Du borde skämmas. Hur vågar du ens gå ut, när du ser ut sådär? Du är bara ett andrahandsval, inget annat. Vem bryr sig?! Vem bryr sig om ordet älskar?! Vem bryr sig om det där pirret i magen! VEM BRYR SIG?!
Han ville ändå inte ha mig. Han hade ju henne. Right? Jag försökte le åt min spegelbild. Det lyckades inte bra. Ett skakigt stelt leende syndes. Jag klarade inte av mer. Jag ville bara försvinna. Försvinna från allt skit. Allt det här.
-Hah, just look at yourself! You disgust me. Don't you dare think that people actually care about you. Seriously, who cares about you? None.
Det bankade på ytterdörren. Jag vågade inte ut. Allt skulle bli som förut då. Alla hånskratt, alla slag, påhopp, alla ord som trängt sig in i mig, som aldrig absolut aldrig skulle försvinna. Alla dagar då folk sagt till mig att dra åt helvete bara för att såra mig. Då folk sagt ''fyfan vad ful du är. Du kommer aldrig lyckas, inte när du ser ut sådär'' skrattande.
Om jag gick ut, skulle allt hända igen.
Det var först nu jag hade märkt att jag faktiskt gråtit ihjäl mig, skrikit, kastat iväg kuddar. Men jag stog fortfarande framför spegeln. Mina ben skakade och hela jag var kall. Mina ögon var helt blodsprängda. Det sved i ögonen. Varje gång jag blinkade brände det till. Jag försökte skrika ut smärtan, men det gick inte. Jag försökte ännu en gång. Nej. Som om jag hade blivit stum. Jag försökte även att prata, även det gick inte. Så jag fortsatte att vara tyst. Hata mig själv, och låta tårarna rinna. Jag tog ett tag runt handfatet för att återta balansen. Det gick rätt så bra. Jag släppte taget och ställde mig rakt. Helt plötsligt börjar mina ben skaka igen och det kyls till i badrummet. Jag återtappar balansen och fallar ihop på golvet. Ett hårt slag mot huvudet och det började blöda. Jag skulle resa mig upp, men jag hann inte. Allt blev svart.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Rätt så kort kapitel, men det får räcka för den här gången. Rätt så många känslor flöder i Marissa. Hon har ingen kontroll över sig själv längre.
Men det får vi se i nästa kapitel! Kommentera gärna vad ni tyckte, tack hej! ♥
Svar på tal
Ruth om Chapter 5 - Be mine':
Gud vad jag älskar din novell!<3
Svar: Åh, tack så mycket! ♥
Sånna här kommentarer gör så att man blir varm i hela kroppen, haha. ♥
Chapter 5 - Be mine'
-I like you, Zayn.
Zayn kollade på mig med stora ögon. Jag ångrade stort det jag precis sa.
-You know, more than ''only one kiss, and then it's over''. I want you, to be mine. I want us, to be more than Marissa and Zayn. I want you and me to be we.
Zayn var tyst en stund. Han kollade ner mot sina skor. Han hade flätat ihop sina fingrar. Till slut kollade han upp mot oss. Han kollade in i mina ögon. Jag försökte att inte ta ögonkontakt. Jag vågade inte.
-Me too, sa Zayn.
Han tog tag i mina händer och kramade om mig hårt. Det kändes så rätt att vara i hans famn.
-For sure? frågade jag honom.
-For sure.
Mina läppar visade ett stort leende. Det här kändes så rätt.
Klockan var ett. Jag låg i sängen och kollade upp mot taket. Inget kunde förstöra det här just nu. Inget som jag kan komma att tänka på. Mitt och Zayns förhållande var nu officiellt, jag kunde våga kalla honom min pojkvän. Det enda som saknades nu var mina föräldrar och mina lillasyskon. Jag saknade dem, väldigt mycket. Jag slöt ögonen. Den natten somnade jag med ett leende på mina läppar.
-Hey Marissa! sa Adrianna i telefonluren.
-What's up?
-I heard that the guys are going to The Brit Awards. They will be on the red carpet before they go in, wanna go and see them?
-It's sounds fun, maybe I can say hi to Zayn also.
-Yeah, but I pick you up at seven!
-Okey, see you!
Så la jag på.
Jag slängde mig ner i soffan. Allt kändes för perfekt för att vara sant. Som om något dåligt skulle hända snart. Usch, bort med såna tankar. Jag försökte att inte tänka på det, men den där känslan ville inte ge sig av. Den där känslan ville inte ge sig av. Som om det var någon som sa till mig ''Du får inte vara lycklig, snart är du inte det längre''. Jag hade helt plötsligt fått en besvärlig huvudvärk. Så jag la mina händer för huvudet, som om smärtan skulle släppa då. Tror du verkligen att jag ska låta dig vara lycklig? Glöm det.
-Come on Marissa, hurry up! sa Adrianna stressat i telefonluren.
-Okey okey, I'm just gonna put my shoes on, svarade jag lite irriterat.
-Yeah yeah.
Jag sprang genom dörren, låste om mig fort och sprang sedan till Adrianna som satt i bilen.
-Finally, suckade Adrianna.
Jag satte mig i framsätet bredvid Adrianna och så körde hon iväg.
-Look, there they are!
Jag var helt tyst. Stog bara där och stirrade förtjust i Zayn. Jag såg i ögonvrån hur Adrianna flinade åt mig. Hon gick närmare mig och kramade mig.
-Come on, we can go a little closer.
-Okey, sa jag, fortfarande stirrandes på Zayn.
Nu stog vi vid repen. Det var inte så många paparazzis som jag hade tänkt mig, det var mer fans där. Var femte sekund blev jag knuffad och puttad av fans som ville se killarna. Jag - som har väldigt kort temperament - höll nästan på att skälla ut dem. Men då skulle jag bara skämma ut mig. Jag hade märkt en sak nu: killarna stog en och en och tog enskilda foton medans Zayn stog bredvid en tjej. Hon hade blond vacker hår uppsatt i en bulle. Hon bärde en svart klänning med paljetter som räckte till hennes knän. Jag var inte den som brukade vara avundsjuk, men just nu var jag faktiskt det. Snabbt skakade jag av mig det, dem tog jag ändå bara kort, inget annat, eller? Okej, skärp dig. De tar bara kort, inget annat.
Det hela försämrades inom en sekund. Zayn och tjejen gick därifrån, hand i hand. Ta det lungt, Marissa.
-Can we get a kiss?! ropade en paparazzi till Zayn.
Zayn blev röd om kinderna, men han svarade inte på paparazzin.
-Come on! It's only a kiss! ropade en annan paparazzi.
Den här gången lyssnade Zayn faktiskt. Han vände sig om mot tjejen och kysste henne på läpparna.
Jag kände hur något gick sönder i tusen bitar i min kropp. Hur jag bara ville gömma mig, och aldrig bli hittad. Tårarna brändes vid ögonlocken, jag vägrade att gråta. Jag är stark. Eller inte. Jag brast ut i gråt. Adrianna vände sig mot mig och kramade om mig hårt. Hon viskade något i mitt öra som jag inte hörde. Några paparazzis kollade på mig, dem antog väl att jag bara var ett av deras flera fan, och att jag blev ledsen när jag såg Zayn kyssa henne.
-Hey Zayn, do you know who this girl is?! ropade nån paparazzi.
Zayn vände sig om och kollade rakt in i mina rödgråtna ögon. Jag vände mig snabbt. Om vi tog ögonkontakt skulle jag bara må sämre. Jag kollade mot Adrianna, hon brydde sig inte om alla paparazzis som ville ta kort och skriva skvaller dagen efter, hon totalt sket i banden och gick fram till Zayn. Hon kollade honom i ögonen. Ett ljud hördes. Hon hade gett Zayn en käftsmäll. I vanliga fall skulle jag skratta, men inte den här gången. Jag kände mig helt förkrossad. Allt var bara svart. Jag skakade. Snabbt sprang jag därifrån. Bort från allt, alla. Jag vägrade se mig om. Bara fortsätt rakt. Fortsätt tills du kommer hem. Där är du trygg. Trygg från allt annat. Där kan jag vara utan några killar, utan någon. Bara jag.
Jag hörde fotsteg bakom mig. Mina ben orkade inte mer, men jag fortsatte. Jag såg ur ögonvrån hur Adrianna sprang bakom mig, och Zayn efter henne. Åhnej.
-Marissa, wait! skrek Adrianna.
Men nej, jag tänkte inte lyssna på henne, inte stanna, aldrig.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så, nu är jag tillbaka! Hur kommer det fortsätta? Nästa kapitel kommer snart, kommentera gärna! ♥
