Jag vaknade av att det värkte i nacken. Försiktigt försökte jag sätta mig upp, men på en gång ramlade jag ner i bilsätet. Allt kändes skakigt och jag kunde inte se som normalt. Vart var jag? Det här liknade inte Harrys bil. Jag gav ifrån mig ett stön. Efter några sekunder märkte jag hur några välbekanta ögon kollade på min intensivt.

''Bra att du har vaknat. Vi är snart framme.'' sa Adam. Och då kom jag ihåg allt. Hur jag fiskat till mig en cola i väntan på Harry, och hur Adam sedan berättade att han följt efter oss. Mitt hat mot honom bara växte och växte. Jag kollade ilsket på honom.

''Lägg av, sluta tjura.'' fräste Adam irriterat.

''Vad fan vill du mig egentligen?'' spottade jag fram. Ett hånfullt leende lekte på hans läppar. Han kollade bak på mig från förarsätet och vände sedan sin blick mot vägen igen. Äckel, tänkte jag. Under allt mitt hat mot honom tyckte jag synd om mamma. Hon skulle bli helt förkrossad när hon kommer få reda på vem Adam egentligen en, och att han bara var ute efter hennes dotter. Mamma älskade Adam, och jag hatar att han gör såhär mot henne.
Jag satte mig upp rakt och korsade benen innan jag diskret räckte mig mot bilhandtaget. Jag tänkte göra det, hoppa från bilen. Utan tvekan. Jag tryckte till och dörren öppnades. Jag kastade mig ut från dörren. Vad som helst för att komma bort från honom. Jag rullade bort från bilen och kände hur det började blöda från knät och underläppen. Skakigt ställde jag mig upp och började springa därifrån. Det var jobbigt eftersom mina ben inte ville lyda mig. För varje småsteg som jag tog hamnade jag fel med foten. Det värkte inte bara i nacken nu, utan i hela kroppen. Vad har jag gett mig in i? Adam var ändå rätt så osmart som inte hade låst dörrarna. Jag log belåtet. Ja, jag log.

Det verkade ha tagit ett tag för Adam inte han märkt att jag inte var där längre, för det var först nu jag kunde höra hur en bil körde mot mig. Jag ökade på takten och började springa allt mer och mer.

 

Jag hade skakat av mig Adam och stod just nu bredvid en telefonkiosk. En telefonkiosk mitt ute i öknen, hur tur är inte det? Med skakiga fingrar slog jag in Harrys mobilnummer. Snälla säg att hans mobil funkar nu. Snälla. Fyra signaler gick innan jag hörde den underbara hesa rösten som jag ville höra.

''Hello? This is Harry.'' sa han andfådd. Han hade sprungit. Tänk om han letat efter mig? Jag blev varm i hela kroppen utav tanken. Tänk om han verkligen gjort det?

''H-harry? It's Erin.'' sa jag med betydligt hesare röst än väntat. En lättsam suck hördes från andra änden.

''Oh god, Erin! I'm so glad it's you. Where are you? I've searched after you for hours! Erin, Erin, are you okay? Are you? Please say that you are okey. I've been so worried, I've missed you and I been so worried. Please, god Erin are you still there? Erin?'' fumlade han fram oroligt. Jag gav mig ifrån ett litet skratt. Det var gulligt när han fumlade sådär. Erin, han sa att han hade saknat dig. Och att han hade letat. Mitt hjärta slog några extraslag.

''I'm okay, Harry. I don't really know where I am, but I'm right here next to a phonestand.'' sa jag.

''I actually went past that stand. I'm there in a bit. Stay where you are, and promise that you stay there.''

''I promise Harry, and I will explain later what happend.'' försäkrade jag.

Innan han la på fick jag fram:

''Harry, I've missed you too.''

Jag kunde föreställa mig hur han log sitt sneda leende så att hans perfekt lagda vita tänder syntes.

''I'm glad to here that, I'll be there in a sec.'' sa han och la sedan på. Han hade saknat mig, tänkte jag igen. Han hade det. Jag hade känt mig så lättad när jag fick höra Harrys hesa stämma på andra sidan luren, men oroligheten tog över mig igen. Tänk om Adam skulle hinna före Harry? Nej, det skulle han inte. Han vet inte ens vart jag är. Tanken lugnade ner mig lite, men helt och hållet hjälpte det inte.

 

Tio minuter gick, snart en kvart. När skulle Harry komma? Jag hade gått fram och tillbaka vid telefonkiosken. Det gnagde i mig, tänk om han inte skulle hitta mig? Tänk om han tänkte på en annan telefonkiosk? Nej, men hallå hur många telefonkiosker finns det egentligen mitt ute i öknen? Längst bort mot horisonten kunde jag se en bil komma körandes mot mig. Bilen körde allt närmare mig och jag kunde se det där perfekta leendet och dem perfekta lagda lockarna. Harry. Han steg ut ur bilen och jag började springa mot honom. Jag kramade om honom hårt medans några tårar rann nerför min kind.

''Erin, I've been so worried. Are you okay?'' frågade han oroligt. Hans händer var placerade på min midja samtidigt som han track mig beskyddande mot honom. Jag kände mig trygg, i Harrys famn. Fan vad jag saknat honom. Trots att jag bara varit borta i några timmar, jag hade saknat honom så.

''Erin?'' upprepade han. Jag kollade upp på honom med blanka ögon. Jag nickade stelt.

''Yeah.'' sa jag tyst. Han omfamnade mig ännu hårdare.

''Erin, I must say something.'' sa han. Jag kollade förvånat på honom. Va?

''Ehm... I... I lik...'' sa han innan han blev avbruten utav regnet som störtade ner från himlen. Vi släppte taget om varandra och sprang till bilen. Vi satte oss ner snabbt och Harry började köra iväg.

''What were you going to say, Harry?'' undrade jag.
Han kollade osäkert på mig.

''Uhm.. nothing.'' sa han och bredde på ett leende. Jag rynkade förvirrat på ögonbrynen. Han satte på radion för att bryta den tysta stämningen. Genast började han sjunga mig i låten. Hans ljuva röst fyllde hela bilen. Han var så perfekt. Hans lockar, smilgroparna, leendet, lockarna, ögonen. Allt. Varje ynka detalj på honom. Började jag gillade Harry? Jag svalde hårt. Jag gillade Harry.